# ID: svediakorp-gov450937
# author: Coûteaux (IND/DEM ). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2004-12-13
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 358
# sentences: 16
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Herr talman, företrädare för Europas nationer, mina damer och herrar!
Självfallet kommer vi franska självständighetsivrare att rösta emot betänkandet, men vi vill understryka att den här debatten egentligen inte är någon debatt alls.
Som vi alla vet fattades beslutet i huvudsak för ganska länge sedan – inte 1999 i Helsingfors, inte ens i Europa, utan i Washington flera år tidigare, och det aviserades dessutom av president Clinton när han besökte Istanbul 1997.
Detta förklarar Recep Tayyip Erdogans otroliga arrogans, eftersom han mycket väl vet att han har anslutningen som i en liten ask.
Jag upprepar att han stöds av Förenta staterna, och hans förvåning över att vissa länder tvekar är ett typiskt uttryck för arrogans.
Så är fallet i mitt hemland Frankrike.
Han bör påminnas om att Frankrike fortfarande är en demokrati och har rätt att tveka, och detta är något som Frankrikes president måste ta hänsyn till.
Han arrogans visar sig också genom hans vägran att ta upp två frågor som jag bara kommer att nämna, eftersom de redan tagits upp här.
Varför måste man så envist vägra att erkänna det fruktansvärda folkmordet i Armenien?
Jag har lagt fram ett skriftligt uttalande om detta där jag framför allt erinrar om att parlamentet två gånger, 1987 och 1990, vägrade att inleda några som helst förhandlingar så länge folkmordet inte erkänts.
Det är förvånande att parlamentet intar en så ologisk ståndpunkt och att det är så illojalt mot sig självt.
Jag vill också nämna Cypernfrågan.
Det är ganska häpnadsväckande att ett land skulle vilja bli medlem i en klubb med stater, en sammanslutning av stater, en federation av stater – vad det nu är, det vet vi inte – utan att erkänna en av medlemsstaterna.
Den här europeiska unionen är inte främmande för ologiska ståndpunkter av detta slag.
Men sanningen är att jag inte riktigt vet vad vi håller på att bygga upp här.
Ett hopkok kanske, men det har definitivt inget med EU att göra.
