# ID: svediakorp-gov450925
# author: Rocard (PSE ). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2004-12-13
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 724
# sentences: 31
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Herr talman, herr ordförande, herr kommissionär!
Jag vill börja med att ge en eloge till Camiel Eurlings och tacka honom för den höga kvaliteten i hans betänkande och den anda av öppenhet han visade när han arbetade fram det.
Betänkandet har reviderats betydligt av utskottet för utrikesfrågor, men i den form det nu har här i kammaren rekommenderas att anslutningsförhandlingar inleds med Turkiet utan onödiga fördröjningar, och i betänkandet påminns om att målet för dessa förhandlingar bara kan vara anslutning och inget annat.
Dessa två punkter stämmer överens med det som majoriteten i min grupp vill.
Därför kommer många i den socialdemokratiska gruppen att rösta för betänkandet, om inte någon av dessa punkter ifrågasätts genom ett ändringsförslag som antas under sammanträdet.
I vilket fall som helst skulle det vara ett tydligt besked till Turkiet om detta betänkande antogs av en stor majoritet.
Herr talman, herr Eurlings!
Jag skulle för min egen personliga del vilja ta upp två saker som jag beklagar med de debatter vi just har hållit.
Den första gäller tonen i våra muntliga och skriftliga inlägg.
Nittonhundratalet var en mycket våldsam tid för Turkiet.
Konsekvenserna är tydliga: i Cypern, i relationerna med de armeniska och kurdiska folkgrupperna och genom arméns och polisens framträdande roll i landets inre sociopolitiska organisation, där de har oinskränkt makt.
Vi är alla medvetna om detta.
På samma sätt har många länder som nu är medlemmar i unionen upplevt totalitära, fascistiska eller kommunistiska regeringar eller regeringar som har gjort sig skyldiga till att ha samarbetat med en ockupationsmakt.
Uppbyggnaden av unionen innebär en process av försoning med allt detta.
Det främsta skälet att inleda anslutningsförhandlingar med ett land är att sätta igång en sådan process, och denna kommer bara att bli framgångsrik om det finns ett minimum av förtroende för processens effektivitet både inom unionen och i kandidatlandet.
Faktum är att dessa enträgna, ibland aggressiva och ofta upprepade påminnelser om några av de svartaste händelserna i Turkiets nutida historia bottnar mer i misstänksamhet och fientlighet än i en önskan om att inleda en process av demokratisk stabilisering och försoning mellan alla folkgrupper på grundval av en konstaterad historisk verklighet.
Det räcker nu: vi har gått för långt.
När Frankrike och Tyskland inledde sin försoningsprocess genom att bygga upp Europeiska gemenskapen var de mycket noga med att inte alltför mycket betona de eventuella orsaker till konflikt mellan dem som fortfarande fanns.
På samma sätt anslöt sig Spanien, Portugal och Grekland också till oss efter mörka perioder av fascism.
Jag kan inte minnas att våra krav på upprensning i rättsystemet och förändring av attityder inom polisen var riktigt så skarpt formulerade då som de är i dag.
Jag hoppas bara att Turkiet inte ser detta som en belastning för våra förbindelser eller tolkar det som ett fördömande, då detta inte är fallet.
Men vi tar en risk.
Den andra sak jag beklagar har att göra med de ämnen vi har debatterat.
I grund och botten har vi bara diskuterat våra egna interna eller bilaterala angelägenheter och de tydliga, stora och uppenbara svårigheterna, de obestridliga svårigheter som denna anslutning innebär.
Vi har knappt nämnt de framtida och till stor del positiva möjligheter som skulle följa av en anslutning.
Därför framgår dessa aspekter inte tillräckligt tydligt i betänkandet.
Utvidgningen av vår marknad till att omfatta 70 miljoner konsumenter i ett land där ekonomin har vuxit mycket snabbt de senaste sex åren kommer att stärka unionen markant, och vi får inte glömma bort att Turkiets tillväxt kommer att bidra till att väsentligt mildra de farhågor som vissa av våra länder har om invandringen.
Framför allt skulle dock unionen, genom att öppna sig för ett land som är sekulariserat men där islam är majoritetsreligion, starkt bidra till fred och ömsesidig förståelse mellan folkgrupper i dessa tider av ökande spänning, misstro och konflikt mellan muslimska och kristna länder.
Att ge ett sådant bidrag är, utöver den symboliska betydelsen, av mycket stor strategisk vikt.
Detta är skälet till att vi ger vårt stöd.
Detta bidrag skulle ha förtjänat att betonas mer.
