# ID: svediakorp-gov450731
# author: Wijkman (PPE-DE ). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2004-12-01
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 285
# sentences: 12
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Herr talman!
Jag kommer väl ihåg när hiv-epidemin började utvecklas på 1980-talet.
Redan vid den tiden fanns det prognoser som förutsade att spridningen av epidemin skulle kunna bli precis så allvarlig som situationen är idag i delar av världen, inte minst i Afrika.
Men sådana prognoser avfärdades vid den tiden som rena domedagsprofetior.
Följden blev att världen länge – - alltför länge – blundade för epidemins allvar och gjorde alltför lite när det gällde att utveckla effektiva program för prevention, inklusive preventivmedelsrådgivning, att bygga ut vården av de sjuka och att stödja forskning kring effektivare mediciner och ett effektivt vaccin.
Idag har världen äntligen vaknat men insatserna för prevention är fortfarande otillräckliga.
Om vi inte gör mer än för närvarande för att förebygga spridningen kommer epidemin, enligt experter, inte att nå sin biologiska kulmen förrän 2060.
Jag vågar inte tänka på vilka konsekvenserna skulle vara i form av mänskligt lidande och ekonomisk och social kris.
Låt oss betrakta denna resolution som en stark uppmaning till beslutsfattare världen över, och inte minst till EU-kommissionen och medlemsländernas regeringar, att vi måste fortsätta att ge ännu större prioritet till bekämpningen av denna epidemi i framtiden.
Det kräver att vi avsätter avsevärt mer resurser, både för vårt eget hiv-program och för den globala fonden.
Om vi inte gör det blir konsekvenserna ödesdigra ur humanitär, ekonomisk och socialt synpunkt och även utifrån perspektivet av säkerhet och stabilitet.
Kommissionen har lyft sig i håret de senaste åren i sin strategi för hiv-bekämpning men precis som Bowis och Van Lancker menar jag att vi behöver långt ambitiösare tag i framtiden.
