# ID: svediakorp-gov450693
# author: Nicolaï, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2004-12-01
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: NL
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,300
# sentences: 58
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Jag vill tacka alla parlamentsledamöter för de kommentarer och specifika frågor de framfört till mig.
Låt mig börja med att besvara frågan om val av tidpunkt, tidsram och den planering som vi i rådet följer och som ifrågasatts av några av er, till att börja med av Reimer Böge, men också av Elisabeth Schroedter och Konstantinos Hatzidakis.
De två sistnämnda talade också om rykten och indikationer på att den tidsram jag gav för en tid sedan skulle ha ändrats.
Man hänvisade till ett toppmöte och andra rykten.
Jag kan lugna er.
Det finns bara en tidsram och det är den jag lade fram för er.
Det är faktiskt vår plan och avsikt att nå en överenskommelse i rådet i juni 2005.
Jag kan dessutom tillägga att jag instämmer i det som Reimer Böge sade om att det fortfarande saknas en revisionsförklaring från revisionsrätten.
Han vet precis som ni att vi i rådet delar parlamentets oro över detta.
Vissa av er, bland annat Gerardo Galeote Quecedo, har efterfrågat en exakt lägesrapport om valet av tidpunkt och om tidsplanen.
Läget är att förberedelserna inför rådets möte den 17 december nu pågår och att vi då kommer att göra som vi kommit överens om.
Detta innebär att vi då hoppas kunna fatta beslut om principerna och riktlinjerna för budgetplanen, liksom om paketet och överblicken över vad vi har uppnått med hjälp av byggstensmetoden.
Detta är vad rådet har framför sig och vi hoppas att vi kan fatta beslut om detta den 17 december.
Jag skall strax återkomma till byggstensmetoden, eftersom ett antal frågor är knutna till den.
Jag noterar att man även här, precis som i diskussionerna i rådet, nämner olika innehållsmässiga prioriteringar redan på detta stadium, och dessa bör få sin plats i den nya budgetplanen.
Såsom Reimer Böge uttryckligen sade är diskussionen om mervärdet av det som händer på EU-nivå en allmän utgångspunkt.
Jag godkänner naturligtvis ett antal prioriteringar som lagts fram, inbegripet Lissabonstrategin som många nämnt, Europeiska unionens internationella roll, sammanhållningspolitiken, säkerheten och särskilt frågan om fyraprocentsgränsen för strukturfonderna.
Allt detta diskuteras fortfarande här, precis som vi gjorde i rådet, och är en del av de förslag vi nu håller på att utforma.
Detta leder mig till den strategi som vi i ordförandeskapet har beslutat oss för när det gäller de steg som skall tas under dessa sex månader för att förbereda den nya budgetplanen.
Till att börja med vill jag mycket bestämt ta avstånd från frågan om enprocentmetoden, som bland annat framförts av Bárbara Dührkop Dührkop och Katalijne Maria Buitenweg, som var mycket glada över att denna metod skulle överges.
Som ordförande i rådet har jag inte övergivit någonting och jag har heller inte hållit fast vid någonting.
Jag talar inte för Nederländernas räkning här och inte heller för den grupp om sex länder, vilka som ni vet har godkänt denna ståndpunkt om 1 procent.
Jag vänder mig till er som ordförande för rådet.
Som ordförande har jag gjort exakt det som vissa av er betraktar som grund för er kritik, exempelvis Othmar Karas som bad mig tala om prioriteringar, eller andra som ifrågasatte hur jag kunde lösa problemet ekonomiskt.
Vi har förespråkat byggstensmetoden just för att den möjliggör politiska prioriteringar, prioriteringar som innebär att innehållet och inte pengarna är viktigast.
Detta är det steg vi nu försöker uppnå till den 17 december och det ligger helt i linje med många kommentarer jag tidigare gjort.
Eftersom det tycks råda viss förvirring kring detta vill jag upprepa att kommissionens förslag definitivt är utgångspunkten, även om vi alla vet att medlemsstaterna har rätt att anta andra ståndpunkter än de som kommissionen föreslår.
Vad vi försöker göra genom byggstensmetoden är helt enkelt att kombinera, klassificera och föra in de olika medlemsstaternas ståndpunkter om kategori och ämne i ett lättbegripligt format och på så sätt göra det möjligt för oss i rådet att fatta mer välinformerade politiska beslut.
Detta kommer bara att gagna diskussionen som helhet och kan till och med vara en fördel för er.
Jag är därför mycket glad att höra det som Ralf Walter tydligt framförde, nämligen att parlamentet kommer att våga sig på ett liknande försök.
Jag tror att jag med detta har besvarat de flesta kommentarerna om byggstensmetoden och den linje som ordförandeskapet valt.
Jag skulle nu vilja koncentrera mig på den andra aspekten.
Inte utgifter, utan intäkter och egna medel, som några av er redan kort nämnt.
Vi är alla överens om hur viktiga dessa är.
Parlamentets rätt att bli tillfrågat är otvetydig och fullständigt uppenbar och det råder ingen tvekan om att ni kommer att använda den i detta avsnitt av budgetplanen.
Några av parlamentsledamöterna nämnde också det allmänna korrigeringssystemet.
Allt detta ingår i kommissionens förslag.
Katalijne Maria Buitenweg nämnde särskilt Eurotax.
Kommissionen föreslog att denna möjlighet skulle finnas för nästa budgetplan år 2014.
Jag kan berätta att rådet för närvarande diskuterar och kommer att fortsätta att diskutera detta.
För att uppdatera diskussionen kan jag informera er om att det är osannolikt att rådet kommer att förespråka att detta datum tidigareläggs jämfört med kommissionens förslag.
En annan specifik punkt som flera av er nämnt – Anne Elisabet Jensen tror jag var först, men Ralf Walter och andra följde hennes exempel – handlar om hur länge budgetplanen skall gälla samt sjuårsperioden.
Kommissionen har föreslagit att sjuårsperioden skall tillämpas ännu en gång, och detta diskuteras fortfarande i rådet.
Vi har inte antagit någon ståndpunkt om detta.
Ni vet lika väl som jag att den fleråriga budgetplanen är en ram inom vilken de årliga åtgärderna genomförs.
Vi bestämmer inte allt i detalj för sju år framåt, eller ett annat antal år, men det behöver jag väl inte säga.
Det viktiga är taket, inom vilket det finns utrymme för årliga anslag, under förutsättning att det finns tillräckliga marginaler.
Avslutningsvis ser jag fram emot att arbeta tillsammans med Europaparlamentet under den tid som återstår för mig i rollen som ordförande.
Jag säger detta även för rådets räkning.
Vi kommer inte att acceptera att saker och ting avgörs i förväg, vilket några av er är rädda för.
För det första är det alltid så, men definitivt nu när vi förbereder denna budgetplan, att rådet lyssnar mycket noga på uppfattningar, kommentarer, signaler eller resolutioner från Europaparlamentet.
Jag kan inte tala formellt för det luxemburgska ordförandeskapets räkning, men jag kan säga att jag personligen anser att det är en god idé att fortsätta de informella kontakter mellan rådet och Europaparlamentet som upprättades under de förberedande stadierna.
Och detta leder mig in på min sista kommentar.
Jag överväger inte de värsta scenarierna som vissa här i kammaren har föreslagit när det gäller vad vi skall göra om saker och ting inte går enligt planerna.
Vi bör akta oss för en självuppfyllande profetia och fundera över hur vi hanterade konfrontationen mellan Europaparlamentet och rådet om den årliga budgeten.
Som ni vet var förhandlingarna hårda och ägde rum i en spänd atmosfär.
Om sanningen skall fram hade rådet och parlamentet mycket olika utgångslägen, men vi har uppnått en hållbar kompromiss som är fördelaktig för Europaparlamentet, rådet och framför allt EU, och allt detta i god tid, trots spända förhandlingar.
Jag anser att detta är ett exempel på hur vi kan betrakta den fleråriga budgeten.
