# ID: svediakorp-gov450590
# author: Posselt (PPE-DE ). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2004-11-18
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 648
# sentences: 23
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Herr talman!
Krisen i Elfenbenskusten har en mängd olika orsaker, som alla kräver grundlig analys.
Som i flertalet västafrikanska länder finns där förstås en motsättning mellan de kristna och animistiska södra delarna och de dominerande muslimska delarna i norr.
Där finns också problem relaterade till gränserna, som upprättades av kolonialmakterna på ett mycket godtyckligt sätt som ofta innebär splittring av etniska grupper och ibland hela nationer, som lever på var sin sida av gränsen.
Där råder förstås även ekonomisk och social instabilitet, som är ytterligare en konsekvens av kolonialmakternas misstag.
Det finns dock en sak som vi måste vara medvetna om: Ingenting av detta kan försvara våldshandlingar eller kränkningar av mänskliga rättigheter.
Vi måste också påminna de ansvariga i dessa länder och i Afrikanska enhetsorganisationen och Afrikanska unionen om deras plikt att engagera sig starkt i arbetet för att skapa stabilitet i regionen.
Punkt 6 i vårt gemensamma förslag till resolution – en resolution som också min grupp stöder – kan tolkas som kritik mot Frankrike, men jag vill betona att en sådan kritik vore ogrundad.
Det är givetvis sant att alla gör misstag, även Frankrike, och Frankrike är också ansvarigt för en del av landets koloniala problem i Västafrika.
Å andra sidan måste det betonas att vi utan Frankrike inte har något hopp alls om att någonsin kunna sätta stopp för morden, rånen och plundringen i Elfenbenskusten.
Europaparlamentets ledamöter kan hålla anföranden och anta resolutioner, men det är de franska soldaterna och ibland franska civila som riskerar sina liv i Elfenbenskusten för att nå en fredlig lösning.
Det är därför vi måste visa vår solidaritet med dem.
Punkt 6 i resolutionen är som jag förstår det ingen kritik mot Frankrike, utan av övriga länder i Europa och resten av världen som har överlåtit till Frankrike att ensamt lösa detta problem och som mycket lägligt retirerar och undandrar sig sitt ansvar.
Jag vill därför svara Jaromír Kohlíček och säga att de tidigare imperial- och kolonialmakterna givetvis har ett ansvar, men att det också måste sägas att utan Frankrikes närvaro i Afrika på 70- och 80-talen skulle Sovjetunionen ha fått kontroll över viktiga platser på den afrikanska kontinenten.
Frankrike hindrade därmed att dessa platser hamnade under kommunisternas och deras expansionistiska ideologis kontroll.
Det skulle kanske heller inte ha varit möjligt att fira femtonårsdagen av Sammetsrevolutionen i Tjeckoslovakien, som vi gjorde i går, om det inte hade funnits några oppositionsstyrkor på 70- och 80-talen.
I dag står vi inför ansvaret att se till att en nystart kan ske i Afrika genom att arbeta i partnerskap med Afrikas nationer, inte genom att agera som en kolonial tyrann.
En nystart kräver givetvis att våldshandlingarna upphör först.
När det har skett är det viktigt att finna en ny etnisk balans, främja självständiga stater, bygga upp det civila samhället, lösa problem som uppstår då flera olika nationaliteter lever i samma land och, framför allt, skapa decentralisering.
Experter på kyrkligt utvecklingsbistånd, däribland min kollega Albert Dess, utför ett exemplariskt arbete till stöd för decentraliseringsprojekt, och med det menar jag inga stora, tjusiga projekt utan projekt som verkligen hjälper människor.
Detta är framtidens lösning: att bygga upp demokratin från gräsrötterna och uppåt, genom lokalt självstyre, decentraliseringsprojekt och insatser för att hjälpa människor till självhjälp, inte genom tjusiga projekt – och detta är ytterligare en punkt där jag instämmer i kritiken – som snarare är en kvarleva från kolonialtiden.
Ansvaret ligger hos oss européer.
Vi är tacksamma för att Frankrike tar på sig detta ansvar, men vi måste bli mycket mer aktiva när det gäller att bygga upp verklig fred, inte bara vapenvila.
