# ID: svediakorp-gov450450
# author: Barroso, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2004-11-17
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 2,122
# sentences: 90
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Så står det i den skrivelse som talmannen för Europaparlamentet sänt till mig och som hade sammanställts av ordföranden för utskottet i fråga.
Utskottet frågade mig också, och det gjorde även talmanskonferensen, vilka garantier jag som kommissionsordförande kunde ställa när det gällde mekanismerna för att förhindra intressekonflikter.
I själva verket har vi vidtagit en hel rad åtgärder, alltför många för att nämnas här, men filosofin ser ut på följande vis: om en enhet, och särskilt den generaldirektör som är ansvarig för konkurrensfrågor, upptäcker en intressekonflikt, är det hans plikt att påpeka den, men inte att undersöka den, och detta är viktigt, eftersom det inte är generaldirektören utan snarare kommissionens ordförande som är ansvarig för att fatta beslut i frågan.
Naturligtvis kan kommissionsordföranden inte hålla jämna steg med de hundratals och tusentals konkurrensfrågor som kommissionen måste behandla.
Generaldirektören, som har kommissionens rättstjänst till stöd i sitt arbete, är därför skyldig att utfärda varningar.
Det är då som kommissionens ordförande – vilken som ni vet enligt fördraget är ansvarig för sammanhållningen och kontinuiteten inom kommissionen – om han anser att det föreligger en möjlig intressekonflikt, fattar beslutet att tilldela en annan kommissionär denna portfölj, respektive själv fattar beslutet inom kollegiet.
Det finns därför en mekanism.
Vissa kommentarer har gjorts.
Monica Frassoni har nämnt tre fall som undersöks för närvarande, vilka skulle kunna omfattas av antitrustlagstiftningen och innebära intressekonflikter.
Jag kan godta detta, fru Frassoni, men det rör bara tre fall av 561 av samma slag som för närvarande undersöks av kommissionen, bland totalt mer än tusen fall som gäller antingen fusioner eller statligt stöd.
Det finns alltså fall som helt klart skulle kunna leda till intressekonflikter.
Vi har emellertid mekanismer som är öppna för insyn för att förhindra att dessa intressekonflikter får någon verklig effekt.
Denna mekanism är demokratisk eftersom kollegiet är ansvarigt, och detta åligger kommissionens ordförande.
Vidare har några av er sagt att en kommissionär som kommer från den italienska regeringen inte bör få ansvaret för rättsliga frågor, enbart därför att han är italienare eller ingår i den italienska regeringen.
Jag måste säga att detta är något som jag inte kan godta på grundval av principen om icke-diskriminering.
Ansvaret hänger i första hand samman med personen, med individen.
Uppfattningen att en person från ett särskilt land eller från en särskild regering som ett resultat av detta inte kan visa ett visst mått av ansvar trots att han eller hon har den nödvändiga politiska, intellektuella och yrkesmässiga bakgrunden, är inte acceptabel.
Medlemsstaterna är demokratiska länder.
Det är inte vår sak, inte kommissionens sak, att besluta vilka regeringar som är acceptabla och vilka som inte är det.
Det är inte vårt ansvar.
Det är väljarkåren i de olika länderna som skall besluta detta.
Samma sak gäller en annan kommissionär, dvs. den kommissionär som nominerats av den ungerska regeringen.
Den ungerska regeringen är en demokratisk regering.
Om den inte var det tror jag inte att landet skulle kunna vara medlem av Europeiska unionen.
Att påstå att någon som nominerats av en demokratisk regering i vår union, dessutom någon som hittills har varit ordförande för det största partiet i detta demokratiska land, av den anledningen och enbart av politiska skäl inte kan utses till ledamot av kommissionen, anser jag vara oacceptabelt.
Därför anser jag att vi bör försöka behålla denna kommissionär.
Det behöver helt klart göras kompromisser, mina damer och herrar.
Som någon helt korrekt påpekade har kommissionen tjugofem ledamöter.
Jag vill ställa följande fråga till er: i vart och ett av era länder, när ert parti har makten, är då alla ledamöter i era nationella regeringar sådana som ni vill godkänna?
Det tror jag inte.
Varför skall ni därför begära mer av EU-institutionerna än ni begär av era egna nationella institutioner?
Det är här vi har problemet.
Jag håller utan vidare med om att det måste finnas mer öppenhet och fler krav, men ibland undrar jag om vissa personer, ibland på grund av naivitet, ibland av andra skäl, inte försöker försvaga de EU-institutioner som vi vill skall vara starka.
Vi är villiga att godta omfattande önskemål, men ibland blir jag misstänksam när jag märker att kommissionens ledamöter utsätts för mycket strängare önskemål än de nationella myndigheterna.
Jag undrar hur många av era nationella regeringar som faktiskt skulle godkännas om alla deras ledamöter skulle utsättas för den typ av utfrågningar som ni har ordnat här i parlamentet.
När det gäller kommissionens sammansättning har somliga sagt att den är alltför liberal.
Här får det inte råda något tvivel: sammansättningen återspeglar faktiskt pluralismen i våra medlemsstater.
Om det fanns någon kommunistregering i våra stater skulle jag ha kommunistiska kommissionärer.
Om det fanns regeringar som leddes av De gröna skulle jag ha kommissionärer med denna övertygelse.
Det skulle inte vara något problem för mig.
Det är regeringarna, som företräder majoriteten i sina länder – eftersom vi i alla våra länder har en majoritetsregel – som lägger fram förslagen.
Det är därför helt oberättigat att kritisera kommissionen därför att sammansättningen är alltför vänster- eller högerinriktad.
Kommissionen är verkligen frukten av pluralismen, och jag vill upprepa det som jag redan har sagt er, framför allt till socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet, nämligen att jag inte kommer att bli en partipolitisk ordförande.
För att vidare direkt reagera på de önskemål som uttryckts av Martin Schulz, Johannes Swoboda och Poul Nyrup Rasmussen måste jag påpeka att jag, även om jag har en särskild ideologisk politisk övertygelse, inte desto mindre anser att jag som ordförande för kommissionen inte kan vara ordförande för högersidan mot vänstern eller för vänstersidan mot högern.
Jag menar att vi på EU-nivå, alla vi som är för EU, först och främst måste hålla samman och arbeta för det europeiska gemensamma bästa.
Låt mig också säga något till ledamöterna från socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet, med all erforderlig respekt för dem: ni kommer mycket ofta att finna att ni, när det gäller till exempel social sammanhållning, kommer att få mindre problem med mig i kommissionen än ni skulle ha haft med vissa socialdemokratiska regeringar som för närvarande har makten.
Vi kommer att upptäcka detta när vi diskuterar budgetplanen.
Vi kommer då att upptäcka vem som verkligen försvarar den sociala sammanhållningen och vem som försvarar en mer aktiv omfördelningspolitik.
Vi säger ofta att vi måste försvara den europeiska sociala modellen, och det stämmer.
Men vet ni att det i flera medlemsstater, särskilt i dem som nyss har anslutits, inte finns någon europeisk social modell än?
Därför är deras problem inte hur den europeiska sociala modellen skall bevaras.
Deras problem är hur man skall åstadkomma den europeiska sociala modellen.
Vi måste därför arbeta för att göra utvidgningen till en framgång.
Det är i den riktningen vi måste gå.
När det gäller frågan om samarbete mellan kommissionen och parlamentet vill jag inte föregripa resultatet av omröstningen om era resolutioner i morgon.
Men eftersom några av er har frågat mig direkt, särskilt Graham Watson, skulle jag när det gäller det resolutionsförslag som lagts fram av Hans-Gert Poettering, Íñigo Méndez de Vigo, Andrew Duff, Martin Schulz, Johannes Swoboda, Brian Crowley med flera, vilja säga att punkt 5 a i sin nuvarande form är helt godtagbar.
Principen är följande: om parlamentet genom en omröstning beslutar att återkalla förtroendet för en kommissionär, måste kommissionens ordförande noggrant undersöka om det är lämpligt att begära att denna ledamot skall avgå.
Därpå måste ordföranden antingen be ledamoten att avgå eller också motivera för parlamentet varför han inte gör det.
Detta är innebörden i den text som lagts fram för mig, och jag är övertygad om att det är det åtagande som min föregångare Romano Prodi har gjort.
Jag har inte behov av att ändra någonting.
Den viktiga frågan nu är hur man skall få principen om individuellt ansvar att stämma överens med kommissionens kollegiala karaktär.
Den balansen är inte så lätt att åstadkomma.
Som ni är väl medvetna om är kommissionens kollegiala karaktär inskriven i fördragen, och den är rättsligt bindande.
Därför kan jag inte godta att man handlar i strid mot fördragen.
Jag kan inte godta idén att en kommission skulle avgå automatiskt för den händelse att ni drar tillbaka ert förtroende, eftersom detta inte är inskrivet i fördragen, och det är inte heller i enlighet med vare sig andan eller bokstaven i fördraget.
Som kommissionens ordförande bör jag vara den främste väktaren av fördragen.
Kollegialitetsprincipen är inskriven i fördragen, vilket inte innebär att jag på politisk nivå på något vis skulle vara ovillig att mycket noggrant undersöka de frågor ni har rörande en ledamot av kommissionen, eller att motivera mitt beslut.
Dessutom har jag bett kommissionärerna att godkänna principen om avgång för den händelse att ordföranden begär detta, och de har godkänt det.
I dagens EU med 25 medlemmar menar jag att ordförandens auktoritet, som ökades ytterligare genom Nicefördraget, som fortfarande är i kraft, har blivit livsviktig också ur medlemsstaternas synvinkel.
Det är därför som kommissionsledamöterna vid informella sammanträden har accepterat principen att de bör avgå om deras ordförande begär detta.
I vissa avseenden går vi alltså längre än vad ni ber om.
Det jag inte kan göra är att ändra den jämvikt mellan institutionerna som upprättats i fördraget.
Jag förmodar att vi i morgon kommer att få tillfälle att reagera och komma med uttalanden efter er omröstning.
Om ni så önskar skulle jag kunna ge er fler detaljer.
Men jag vill säga att från och med nu kommer vice ordförande Margot Wallström och jag att vara beredda att arbeta tillsammans med er för att förnya ramavtalet och därvid ta särskild hänsyn till den skrivelse som Josep Borrell Fontelles sänt mig och även till vissa initiativ, särskilt det som kom från Hans-Gert Poettering, som har bidragit med flera viktiga milstolpar i den institutionella debatten.
Jag ser därför en äkta vilja till att vi på ett konstruktivt sätt skall vara öppna gentemot parlamentet.
Jag vill avsluta genom att hänvisa till den fråga om transatlantiska förbindelser, som togs upp.
I det avseendet anser jag att vi måste arbeta tillsammans med Amerikas förenta stater på värdig och jämlik fot, i en anda av ömsesidig respekt.
Mer än någonsin behöver vi detta, och hela världen behöver detta samarbete.
I dag har ni här tagit emot Sydafrikas president.
Jag träffade honom i går och han sade till mig, så som alla ledare för utvecklingsländerna gör, att ett närmare samarbete mellan EU, som för närvarande är den största ekonomiska och kommersiella makten, och Förenta staterna är mycket viktigt även för dem, och att vi på ett positivt sätt måste engagera oss i en progressiv transatlantisk agenda tillsammans med Förenta staterna.
Detta kommer jag naturligtvis att göra, samtidigt som jag försvarar gemenskapens intressen, det behöver inte sägas.
Avslutningsvis vill jag säga att debatterna denna vecka har berikat oss alla.
Jag avvisar idén om att det skulle finnas en vinnare och en förlorare.
Jag anser att EU: s institutioner kan stärka varandra och att vi alla kan bli vinnare genom denna konstruktiva debatt.
Jag vill upprepa min önskan till er, och hela kommissionens önskan, att vi skall ha ett nära samarbete med er och sätta upp en positiv agenda för EU, för vi har mycket som måste göras.
Denna idé om positiv samverkan med parlamentet kommer att bli mycket viktig under de närmaste fem åren.
Det kommer att bli tuffa år.
Vi ställs inför allt fler krav, men vi kan arbeta tillsammans, Europaparlamentet och kommissionen, utan någon partipolitisk småskurenhet, utan meningslösa motsättningar, och framför allt försöka att ena alla dem som tror att EU har en framtid och som anser att vi kan inspirera våra ungdomar att stödja EU.
På den grundvalen kan jag garantera att jag är villig att på ett nära, konstruktivt och öppet sätt samarbeta med er institution.
