# ID: svediakorp-gov450293
# author: Mbeki, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2004-11-17
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 3,223
# sentences: 112
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman, mina damer och herrar!
Den 31 januari förra året publicerade en artikel av en David Harland, som i tidningen beskrevs som ” politisk rådgivare i humanitära frågor vid Förenta nationerna i Genève ”.
I artikeln, med rubriken ” Krissamtal missar poängen ”, diskuterades situationen i Afrika.
Där stod bland annat: ” I skuggan av Irakkrisen har en hel del hänt i Afrika den senaste tiden.
Elfenbenskusten, som först tog ett steg bort från kriget, verkar nu röra sig tillbaka mot avgrundens rand.
Sudan balanserar mellan krig och fred, där ett avtal är möjligt för att få ett slut på den hittills längsta konflikten i Afrika. ”
Där stod: ” Inbördeskrigen i Burundi och till och med i Kongo kan vara lite närmare en lösning än vad de var för ett år sedan.
Sierra Leone tycks ha lämnat sitt fasansfulla inbördeskrig bakom sig, liksom Angola, som fram till nyligen utgjorde skådeplatsen för Afrikas trettioåriga krig. ”
Där stod att freden mellan Etiopien och Eritrea håller i sig, och sedan ställdes frågan: ” Är det så att Afrika gläds i kulisserna medan världen oroar sig för Irak? ”
Och svaret löd: ” Inte alls. ”
Där stod att trots små glimtar av goda nyheter befinner sig Afrika än i en fruktansvärd situation.
Där stod att Plinius den äldre sade att ” från Afrika kommer alltid något nytt ”,.
David Harland påstod att nuförtiden är fallet det motsatta: från Afrika kommer alltid något sorgligt välbekant.
Afrikas svaga stater behöver långsiktigt bistånd.
Den 13 juli, sex månader efter att denna artikel stod att läsa, publicerade ännu en åsikt om Afrika.
Denna artikel, med rubriken ” En inbjudan till katastrof ”, var skriven av en Arnold Beichman, som beskrevs som ” en forskardocent vid Hooverinstitutet ”.
För att återgå till Plinius välkända uttryck skrev Arnold Beichman: ” Plinius den äldre, romersk naturalist och filosof, skrev i sitt flerbandsverk:, eller för dem som har glömt sitt gymnasielatin: ’ Från Afrika kommer alltid något nytt. ’ ”
Han frågade sig vad som kunde vara nyare än Afrika söder om Sahara, som understött av Förenta nationerna vädjar till Europa och Förenta staterna att låta de västerländska trupperna återvända för att åstadkomma fred i Liberia?
Man vädjar, om ni så vill, till de amerikanska trupperna att fördriva Liberias president Charles Taylor, eftersom det var befriade amerikanska slavar som 1847 skickades i väg för att bilda sitt eget land.
Arnold Beichman menade att det var underligt att Europas tidigare afrikanska kolonier hade bett om något sådant, trots att det skulle kunna innebära att Liberia ockuperades under många år framåt av de en gång så hatade västerländska arméerna.
Från Afrikas frigörelse till Afrikas återockupering.
Han fortsatte: ” Så vad är det jag babblar om?
Inga amerikanska trupper i Liberia eller någon annanstans i Afrika.
Inte en enda.
Vi har tagit vår del av ansvaret, mer än vår del, i Afghanistan och Irak.
Och vi är fortfarande inte klara i dessa två länder, och det kommer vi inte att vara i många år framöver.
Låt Europa – Storbritannien, Frankrike, Belgien, Italien, Tyskland, Nederländerna, som alla är före detta kolonialmakter – skicka sina trupper.
Det är redan nog. ”
Arnold Beichmans svar på David Harlands yttrande att Afrikas svaga stater behöver långsiktigt bistånd var att föreslå att EU-länderna, som företräds i detta högaktade parlament, hellre än Förenta staterna, skulle återockupera Afrika och vara inställda på att stanna där en viss tid, på samma sätt som Förenta staterna, enligt Beichman, är inställt på att stanna i Afghanistan och Irak.
Om detta verkligen vore den eventualitet vi alla måste brottas med, att för att lösa problemen i de södra utvecklingsländerna måste de utvecklade nordliga länderna återuppväcka de gamla kolonialväldena, så skulle man ovillkorligen vara tvungen att skriva om det ofta använda uttrycket så att det inte bara innefattade Afrikas kuster.
Jag är säker på att ni förstår att vi, i egenskap av afrikaner, definitivt inte har någon lust att överväga Arnold Beichmans önskningar, och vi önskar inte heller säga att det senaste från Afrika är dess återkolonialisering.
Jag är likaledes säker på att varken ni, eller de människor i EU som ni företräder, önskar påtvinga er det som den brittiska författaren Rudyard Kipling arrogant beskrev som ” den vita mannens börda ”.
Men låt mig innan jag fortsätter återvända till Plinius den äldre.
Sydafrikanska museet, det främsta museet i vårt land, har ett motto som på latin lyder:.
Det betyder ” Afrika bidrar alltid med något nytt ”.
Ni kanske undrar över upphovet till denna förvanskning av det latinska ordspråk som till synes är så älskat av dem som följer Afrikas situation.
Om jag får göra en kort utvikning till området för studier i klassiska språk och litteratur, låt mig då förklara hur Sydafrikanska museet kom fram till denna särskilda tolkning av det välkända ordspråket av Plinius den äldre.
Det har visat sig att Plinius översatte till latin vad som ursprungligen skrivits av den grekiska filosofen Aristoteles.
Med hänvisning till vad han beskrev som ett allmänt grekiskt ordspråk skrev Plinius.
Uttrycket är en senare anpassning till vad Plinius i själva verket skrev.
Det är av denna anledning som Sydafrikanska museet, i fråga om dess motto, återgick till den ursprungliga Plinius.
Som en förvaringsplats för extraordinära utställningsföremål som bidrar med något nytt till förståelsen av vår gemensamma världs utveckling, och vars tidigaste föremål är de första fossilerna av förhistoriska djur som hittats i vårt land, valde museet ett motto som säger att Afrika alltid bidrar med något nytt till den mänskliga kunskapen.
Jag vill göra gällande att Afrika, i likhet med EU, numera är delaktigt i ett extraordinärt och konstruktivt försök, som kan bidra med något nytt till förståelsen om människans kapacitet och förmåga att övervinna motgångar och bygga en ny hoppfull värld.
Jag kommer från ett afrikanskt land vars framtid var ytterst osäker för bara ett decennium sedan.
Allteftersom vi närmade oss slutet av de trehundrafemtio grymma åren av vitt minoritetsstyre var det många människor i världen som höll andan och förutsåg en katastrofartad raskonflikt som skulle förvandla gatorna i våra städer till floder av blod.
På grund av det sätt som Sydafrikas svarta och vita afrikaner agerade på, och genom insikten att om än någon bragtes om livet så skulle det varken avlägsna den stora skada som hade hemsökt miljontals människor under århundraden, eller skapa en möjlighet att reparera den skada som hade skett, befinner sig emellertid dagens afrikanska Sydafrika i fred med sig själv.
Svarta och vita sydafrikaner, och andra från andra håll i världen som har valt att ansluta sig till denna kraftansträngning, arbetar hårt och kämpar tillsammans varje dag för att bygga ett nytt afrikanskt land som i alla avseenden verkligen kommer att tillhöra alla dem som lever där.
Många av de människor runt om i världen som fruktade det värsta beskriver det som har uppnåtts som ett mirakel.
Om så är fallet är det synnerligen ett mänskligt mirakel som har framkallats av det triumferande återuppvaknandet av allt det goda och fulländade i människosjälen.
I egenskap av afrikaner är vi stolta över att detta dessutom är ett afrikanskt mirakel.
För tio år sedan, endast 21 dagar före det att Sydafrika höll sitt första demokratiska val, som gav oss frihet, inleddes det mest fasansfulla folkmordet i det afrikanska landet Rwanda.
Under hundra dagar mördades en miljon afrikaner av andra afrikaner på ett så barbariskt och grymt sätt att det varit svårt att föreställa sig och fortfarande är svårt att förstå.
Efter det att denna mordiska galenskap tagit slut lät regeringen och folket i Rwanda en del av platserna för massakern förbli orörda.
Så i dag, tio år senare, kan man se skelett med spruckna eller genomborrade kranier från dem som obarmhärtigt och utan anledning mördades.
Det är ett uttryck för samma brottsliga hat mot andra människor som det som ledde till utrotningen av miljontals judar under förintelsen, och som ägde rum i Europa när nazismens genomförde sitt avskyvärda projekt.
Men även som sydafrikan, väl medveten om människans ohämmade barbari gentemot andra människor, har jag undrat över vad som kan ha drivit dessa folkmördare till att utföra dessa allvarliga förbrytelser mot Rwandas folk.
Men inte nog med det, jag har förundrat mig över förlåtelsens ofattbara djup, som har gjort det möjligt för folket i Rwanda att sitta ned tillsammans i byförsamlingarna och diskutera vad som hände, mördarna tillsammans med dem som bär på outplånliga ärr från barbariet eller som förlorade släktingar och vänner under detta besinningslösa blodbad.
Jag har förundrat mig över att enkla afrikaner kunde samlas under den afrikanska himlen – jägarna och de jagade tillsammans – utan att ens ha något så avancerat som en enkel samlingssal, och besluta sig för att förlåta genom att välja nationell försoning hellre än förbittrad hämnd.
När allt kommer omkring har jag känt mig stolt över att andra afrikaner, rwandierna, kunde ge vår kontinent och hela mänskligheten den ovärderliga gåvan och miraklet att förstå vad det innebär att ” glömma och förlåta ”.
Eftersom dånet från gevär bröt den oroliga tystnaden i Etiopien och Eritrea, i Demokratiska republiken Kongo och Burundi, i Algeriet och Elfenbenskusten, i Sudan och Uganda, har vissa ansett att Afrika kännetecknas av krigets smattrande vapen snarare än strävan efter fred, en strävan som kan exemplifieras av det som afrikaner i Sydafrika och Rwanda har försökt uppnå under de senaste tio åren, dvs. att ta itu med några av de grövsta orättvisor som har förekommit på afrikansk mark, eller den fred som rått i en överväldigande majoritet afrikanska länder.
I min egenskap av afrikan skall jag ändå tillåta mig att redogöra för några obestridliga fakta om min kontinent.
Under ledning av afrikanska Algeriet kunde kriget mellan Etiopien och Eritrea upphöra.
I Afrika kommer man att göra det som krävs för att se till att dessa två afrikanska grannländer inte börjar kriga igen för att lösa gränstvister.
Som afrikaner gläds vi åt att freden i den här delen av vår värld håller i sig och kommer att hålla i sig.
Under afrikansk ledning har krigen i Demokratiska republiken Kongo och Republiken Burundi fått ett slut.
Som afrikaner gläds vi än en gång åt att freden i den här delen av vår värld håller i sig och kommer att hålla i sig, och att dessa två grannländer, mot alla odds, närmar sig ett bildande av nya regeringar.
Dessa regeringar skall utses av Afrikas folkmassor i demokratiska val under 2005.
Under ledning av den afrikanska republiken Kenya håller Sudan på att avsluta det långdragna kriget mellan de norra och södra delarna i detta afrikanska grannland, och gå vidare till att utforma en ny nationell enhetsregering.
Under ledning av Afrikanska unionen kommer likaledes konflikten i Darfur och andra delar av Sudan att lösas, vilka de aktuella svårigheterna än är.
Det kommer bland annat att leda till att det sudanesiska styrelseskicket omformas för att befästa principerna om tolerans och förening i mångfald.
Terrorkrigen i Algeriet och Uganda håller också på att ta slut.
Även om detta kan vara svårt att förstå för en del, har vi som afrikaner inga tvivel på att folket i Elfenbenskusten kommer att kunna mötas och tillsammans etablera en varaktig fred, återförena sitt land och samla sig i valet av en regering som företräder hela folket i Elfenbenskusten.
Ledningens löfte att hålla val i oktober 2005 är därför en viktig signal om deras gemensamma åtagande.
Ni har säkert insett att jag har försökt förmedla exempel på det nya Afrika som kämpar för att kunna existera.
Detta är det nya Afrika, som det definieras av Afrikanska unionen och dess socioekonomiska program Nytt partnerskap för Afrikas utveckling (Nepad).
Följaktligen talar jag om ett Afrika som tillämpar bindande rättsliga instrument för att engagera sig i de grundläggande målen fred, demokrati, respekt för mänskliga rättigheter, god förvaltning, utveckling och ett bättre liv för alla.
Detta är ett nytt Afrika som håller på att växa fram, som har etablerat eller håller på att etablera institutioner, som t.ex. en afrikansk kommission liknande Europeiska kommissionen, ett panafrikanskt parlament, ett freds- och säkerhetsråd, panafrikanska domstolar för brottmål och mänskliga rättigheter, ett ekonomi-, social- och kulturråd som företräder det afrikanska civilsamhället, en afrikansk mekanism för expertgranskning särskilt ägnad åt målet att verka för god politisk, ekonomisk och kollektiv förvaltning, och naturligtvis Nepadprogrammet.
Detta är ett nytt Afrika som har vidtagit bestämda åtgärder för ge konkret innebörd åt målet med Afrikas politiska och ekonomiska integration, i strävan att uppnå en afrikansk sammanhållning som grundar sig på insikten att vi, som afrikaner, delar ett gemensamt öde.
Det är ett nytt Afrika som slutligen har konstaterat för sig självt att man måste ta ansvar för sitt öde och självt avgöra sin egen framtid.
Därför talar jag om ett Afrika där man säger att man själv måste befria sig från de missförhållanden som råder under krig och konflikter, diktaturer, korruption och det förfall som har kännetecknat en stor del av Afrika under de senaste decennierna.
I detta sammanhang bestrider vi därför David Harlands påstående att ” från Afrika kommer alltid något sorgligt välbekant ”.
Jag bestrider också det argument som lades fram av Arnold Beichman, att EU bör skicka expeditionsstyrkor till vår kontinent för att rädda de olyckliga afrikanska massorna i svaga stater.
En lång historia av samspel och ömsesidigt beroende binder samman Europa och Afrika.
Denna historia, såväl som rådande förhållanden, dikterar att våra två kontinenter borde bygga ett ömsesidigt fördelaktigt partnerskap för förändring.
Det Afrika ni så väl känner till är fattigt, men väl så engagerat i kampen mot fattigdomen.
Det är en underutvecklad kontinent.
Men man är fast besluten att frigöra sig från denna hemska situation.
Afrika drabbas än av sådana konflikter som den ni fick erfara för inte så länge sedan på Balkan.
Man är icke desto mindre fast besluten att agera bestämt och konsekvent för att se till att fred uppnås.
Ett antal av Afrikas mest kompetenta personer flyttar till era länder, vilket gynnar er.
Afrika måste återföra inom sina gränser de människor som drivna av hunger, illegalt och efter en riskfylld resa tar sig in i Europa.
Människor som ni därefter tillfångatar och utvisar.
Dagens globala realiteter som är ett hot mot oss alla, dvs. stater som kollapsat, till synes oöverstigliga ideologiska skillnader och internationell terrorism, är andra faktorer som förmedlar budskapet att inget land eller kontinent kan isolera sig under denna tid av globalisering.
I slutänden kommer inte Europeiska unionen att lyckas med sina högt uppsatta mål om grannen Afrika misslyckas med att uppnå samma mål.
På samma sätt som ni har arbetat för att bygga det nya Europa efter det kostnadskrävande andra världskriget och kalla krigets slut, har ni kraftfullt tagit er an två besläktade och livsviktiga mål, dvs. sammanhållning och solidaritet inom EU.
På denna grundval har ni beslutat att vara en för alla och alla för en.
Genom er tidigare och er nuvarande regionalpolitik har ni lyckats kombinera det praktiskt nödvändiga med det moraliskt riktiga.
Som en följd av detta har miljontals människor över hela unionen kunnat bevara sin mänskliga värdighet genom att de garanteras möjligheten att utvecklas då fred, vänskap, ömsesidigt fördelaktigt samarbete och välstånd råder.
Vi vill gärna tro att er erfarenhet, som sträcker sig många sekel tillbaka, har låtit er förstå att om murarna till ett Fästning Europa någonsin skulle resas skulle de alltid vara lätta att rasera.
Vi vill också tro att eftersom ni verkar för att hjälpa miljontals afrikaner att hjälpa sig själva, så torde ni förstå att i den mån ni kommer för att hjälpa oss afrikaner att skydda vår mänskliga värdighet så tillförsäkrar ni er själva, såväl som oss, möjligheten att utvecklas då fred, vänskap, ömsesidigt fördelaktigt samarbete och välstånd råder.
Enkelt uttryckt är det svårt att se hur Afrika skulle kunna klara sig ur sin hemska situation med fattigdom och underutveckling utan att tillgripa den utvecklingsmodell som EU: s regionalpolitik står för och som visat sig så framgångsrik när det gäller de fattiga och underutvecklade regionerna inom EU.
I detta hänseende anser jag att vi gemensamt måste diskutera detta på allvar, för att besvara frågan om den befintliga ramen för samarbetet mellan Afrika och EU präglas av ett hänsynstagande likt det som präglar er egen interna regionalpolitik.
Kanske kunde Europaparlamentet och det panafrikanska parlamentet ta initiativ till denna dialog.
Det torde vara självklart att vi skulle undvika varje självuppfyllande profetia där vi, på grund av det som inte gjorts, kunde säga att David Harland hade rätt när ha sade att ” från Afrika kommer det alltid något sorgligt välbekant ”.
Jag vill hjärtligen tacka er för möjligheten att få tala till er, och jag är fullständigt medveten om den uppriktiga betydelsen av denna solidaritetsgest.
Jag vill också ta tillfället i akt och önska er all framgång då ni brottas med utmaningen, bland andra, att lyckas med den utvidgade unionen.
Jag är övertygad om att ni förstår detta bättre än mig, att ju bättre ni lyckas med att skapa en stark, effektiv och framgångsrik europeisk union, desto större kommer ert ansvar att bli när det gäller att förverkliga en bättre värld för alla.
Framgång föder sina egna förpliktelser.
Och en av de största förpliktelserna i vår tid är att få ett slut på den inhemska fattigdomens vidriga verklighet för miljontals människor, när det nu finns medel och kunnande inom det mänskliga samhället för att alla skall kunna leva ett bättre liv.
När jag nu avslutar och återigen tackar er så mycket, herr talman och ledamöter av Europaparlamentet, för att vi fick komma hit, och hedrar er för att ni stött apartheidsystemets upphörande, en seger vars tionde årsdag vi firar i år, vill jag försäkra er om att oavsett vad skeptikerna må säga:.
Något nytt, Afrika bidrar alltid med något nytt.
Jag tackar er så mycket, herr talman, och jag tackar er alla för er uppmärksamhet.
