# ID: svediakorp-gov450272
# author: Radwan (PPE-DE ).  (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2004-11-17
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 349
# sentences: 17
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Herr talman!
Det kanske är ett tecken att jag talar om Lissabonstrategin när kommissionsledamoten med ansvar för utvecklingsstöd är närvarande.
Även om ingen betvivlar att målet att göra Europeiska unionen till en av världens mest konkurrenskraftiga regioner är rätt mål, så måste vi reda ut vem som är ansvarig för vad inom Europeiska unionen.
Låt mig säga följande till Jan Peter Balkenende.
När jag tittar på rådet finner jag det oacceptabelt att regeringschefer och finansministrar träffas varje månad och varje år för att komma överens om ädla mål och göra Europa ansvarigt för att uppnå målen i Lissabonstrategin och sedan åker hem utan att göra läxan.
De går faktiskt ännu längre och ställer sig i vägen för det som Europa måste bidra med.
Ta till exempel det europeiska patentet, som skulle innebära ett steg framåt som ett led i ett europeiskt initiativ.
Tänk på stegen mot avreglering och på hur den franske presidenten och den tyske förbundskanslern försenade dessa steg för slutanvändarna.
Det man lyckas med i Europa omintetgörs i rådet, och det som de olika medlemsstaterna borde göra blir inte gjort.
Slutsatsen är att det är Europeiska unionen som misslyckas med att få Lissabonstrategin att fungera.
Jag är tacksam över Kokrapporten.
Vad vi nu verkligen behöver, eftersom Lissabonstrategin är helt rätt, är riktlinjer.
Målet, som kanske är lite väl ambitiöst definierat, är rätt.
Med medlemsstater som våra i Europa skall vi vara glada att klyftan mellan oss och Förenta staterna inte vidgas.
Vi måste presentera ett koncept för detta i Europeiska unionen, ett som jämför medlemsstaterna och visar oss vilken europeisk regering som misslyckas med att tillämpa denna strategi och vilken som lyckas.
Genom denna öppenhet i den politiska processen kan vi göra allmänheten medveten om att vi måste samarbeta för att lyckas.
Förutom detta hoppas jag att närvaron av kommissionsledamoten med ansvar för utveckling och humanitärt bistånd inte är ett tecken på i vilken riktning Europa kommer att utvecklas i framtiden.
