# ID: svediakorp-gov450242
# author: Schulz (PSE ), (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2004-11-17
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 749
# sentences: 25
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman, mina damer och herrar!
Min kollega Harlem Désir kommer att tala på vår grupps vägnar och säga några ord om de frågor som Lissabonprocessen har gett upphov till, men jag skulle vilja påpeka att min grupp i parlamentet och, anser jag, unionen som helhet i första hand måste ägna sina ansträngningar åt att utvärdera utfallet av denna process, eftersom man i Kokrapporten, som ni diskuterar i rådet, har ett par sanningens ord att säga om det.
Vi sköter oss helt enkelt inte bra nog, och det är på detta som alla våra ansträngningar – den nya kommissionens, rådets och parlamentets ansträngningar – måste koncentreras.
Vi i socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet kommer att lägga stor tonvikt på detta.
Men jag skulle i stället, i likhet med Jaime Mayor Oreja, som redan har talat, vilja säga något om området med frihet, säkerhet och rättvisa.
Rådet beslutade att övergången till majoritetsomröstning och medbeslutande på områdena invandrings- och asylpolitik samt på andra områden för rättsliga frågor och inre samarbete skall ske senast den 1 april nästa år.
Som redan har sagts krävde vi detta i en resolution den 14 oktober.
Det är bara det att det inte var enbart denna resolution av den 14 oktober, utan en långdragen process som varade i fem år, och jag vill därför nämna någon som inte är här, nämligen vår före detta kollega och kommissionär Antonio Vitorino, eftersom det är inte minst tack vare hans fasthet som vi är där vi är i slutet av Tammerforsprocessen.
Detta är något jag vill säga klart och tydligt på min grupps vägnar.
Vad handlar detta om?
Jag skall tala om hur kommissionen, rådet och parlamentet delar ansvaret för den balanserade politik vi kommer att sätta ihop.
De ord ni använde i början av ert tal, när ni fäste uppmärksamheten på situationen i ert eget land, anser jag var oerhört väl valda.
Europeiska unionen och medborgarna ställer säkerhetspolitiska krav, krav som är riktade till medlemsstaterna och unionen och som vi måste uppfylla.
Det finns ingen tid att förlora; vi kan inte lämna något utrymme, något som helst utrymme, åt de grundläggande medborgerliga rättigheternas fiender, åt demokratins fiender, åt dem som ger uttryck för sitt blinda hat genom mord och avrättningar i avsikt att förstöra den ordning som vi försvarar.
En stark demokrati har rätt att vara stark och att vidta kraftåtgärder mot sina fiender.
I detta står vår grupp alltid vid er sida.
Men det är bara myntets ena sida.
Den andra sidan är att staten, unionen, de krafter för lag och ordning som finns där för att försvara grundläggande demokratiska friheter, inte kan inskränka dessa rättigheter och samtidigt hävda att de försvarar dem.
Detta är lättare att säga här i kammaren än att genomföra där ute i den verkliga världen – det vet jag –, men vi kan likväl inte spara på våra ansträngningar utan måste fortsätta att korrigera balansen mellan allmänhetens rätt att skyddas mot osäkerhet och garantin för deras grundläggande rättigheter.
Men när jag hör vissa diskussioner i rådet eller i kommissionen, när jag hör tal av misslyckade kommissionärskandidater, får jag ibland det intrycket att detta måste sägas med större eftertryck.
Som tysk Europaparlamentariker kan jag inte föreställa mig att Libyen, för att ta ett exempel, är ett land med stor erfarenhet av respekt för grundläggande rättigheter.
Härav följer att de snabba och lockande lösningar som erbjuds på mediemarknaden inte alltid är de bästa.
Låt mig upprepa att vi om vi vill bekämpa olaglig invandring – och det har en längre tid varit en av min grupps trosartiklar att vi vill det – äntligen måste skapa möjligheten till laglig invandring.
Kammarens debatt om frågan, som inleds den 1 april nästa år, kommer att öppna dörren för det, dvs. för att vi som lagstiftare skall kunna – och vi gör det gärna – hjälpa till att åstadkomma en situation där vi, om vi vill uppnå säkerhet, inte bara kan tala om olagliga människor utan även kan upprätta en ram inom vilken de kan bli lagliga.
Även det är en möjlighet som vi kommer att ha från och med den 1 april.
