# ID: svediakorp-gov450239
# author: Balkenende, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2004-11-17
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: NL
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 2,883
# sentences: 156
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman, ärade ledamöter, mina damer och herrar!
Det gläder mig att inför er kunna redogöra för Europeiska rådets möte den 4 och 5 november, som blev produktivt.
Centrala punkter på mötet var områden som är av stor vikt för allmänheten, såsom ekonomin och området med frihet, säkerhet och rättvisa.
Vi diskuterade även frågan om att ” förmedla Europa till medborgarna ”, det vill säga att förbättra kommunikationen och samspelet mellan politiker och medborgare runtom i Europa.
Slutligen avhandlade vi ett antal aktuella utrikespolitiska frågor, däribland Irak.
Den senaste utvecklingen i mitt eget land ger mig inget annat val än att börja med ämnet frihet, säkerhet och rättvisa.
Denna utveckling belyser på ett obehagligt men tydligt sätt att samarbetet på dessa områden måste föras ytterligare framåt.
Jag står i stor tacksamhetsskuld till er, herr talman, för de ord av stöd och solidaritet som ni den 15 november riktade till den nederländska regeringen och hela det nederländska folket.
Tillåt mig att besvara dessa ord i min egenskap av nationell företrädare.
Nederländerna är stolt över sin mångfald.
Sedan andra världskriget har vi tagit emot stora grupper av människor från många länder – några därför att de var förföljda, andra därför att de kunde bygga sig en bättre framtid med oss och var välkomna förstärkningar på vår arbetsmarknad.
Dessa människors bidrag till vårt samhälles kvalitet är enormt och uppskattat.
I dag hör de och deras släktingar hemma bland oss, ett ” hemmahörande ” som kräver hänsynstagande och ansträngning från båda parter.
Integration är en komplex fråga som berör såväl identitet, normer och värderingar som viljan att lära känna och förstå varandra.
Samtidigt kräver integration även att de grundläggande reglerna i vårt samhälle respekteras och följs: åsiktsfrihet, religionsfrihet och respekt för den demokratiska rättsstatsprincipen, som måste erbjuda enskilda det skydd som de har rätt till.
Förra gången jag hade förmånen att tala inför parlamentet sade jag, om Turkiets utsikter att ansluta sig till unionen, att det inte handlar om islam eller religion.
Jag skulle vilja upprepa det i dag.
I vårt europeiska samhälle finns alla förutsättningar för att människor med olika tro skall kunna leva vid sidan av och tillsammans med varandra.
Vad som inte kan godtas är att religion används som förevändning att angripa människor, skolor, moskéer eller kyrkor.
Detta är något vi alla, i hela Europa, måste bekämpa med övertygelse och beslutsamhet.
Herr talman!
När ni i måndags uttryckte ert stöd underströk ni den betydelse de nyligen inträffade händelserna i Nederländerna har för hela det europeiska samhället, och jag håller med er om det.
I Nederländerna är man övertygad om att vi måste arbeta effektivare tillsammans i kampen mot terrorismen.
De våldsamma reaktionerna och motreaktionerna efter mordet på Theo Van Gogh har återigen visat att det finns spänningar i vårt samhälles struktur.
Även i Europa måste vi lära av varandra när det gäller att integrera minoriteter.
Jag skall strax mer i detalj gå in på det fleråriga programmet för rättsliga och inrikes frågor, Haagprogrammet, som syftar till en fördjupning på båda områdena.
I förra veckan hölls en ministerkonferens, där integrationsfrågan diskuterades ingående.
Naturligtvis tillgrep vi den gångna veckan omedelbart de befintliga operativa instrumenten.
Dessutom har ministrarna för rättsliga och inrikes frågor bett att få diskutera händelserna i Nederländerna och de europeiska aspekterna av dessa händelser med sina kolleger vid mötet i rådet (inrikes och rättsliga frågor) på fredag.
Låt mig nu återvända till min roll som rådets ordförande och till det faktiska ämnet för debatten.
Europeiska rådet fastställde Haagprogrammet den 5 november.
Programmet anger huvuddragen i vårt samarbete på området frihet, säkerhet och rättvisa under de kommande fem åren.
Vidare är Haagprogrammet det första omfattande åtgärdspaket som har blivit föremål för förhandlingar där 25 medlemsstater deltagit.
Detta visar att vi i en utvidgad union även kan komma överens om viktiga och komplexa frågor, vilket bådar gott för framtiden.
I ett Europa utan inre gränser måste vi angripa problem såsom organiserad brottslighet, terrorism och människohandel gemensamt.
Dessutom måste vi arbeta nära tillsammans på områdena asyl och invandring.
När allt kommer omkring har asylsökande och invandrare rätt att få veta sin ställning i Europa.
Haagprogrammet bygger på Tammerforsprogrammet, som 1999 blev det första program i vilket man formulerade samarbetet på detta område.
Det grundar sig på medlemsstaternas bidrag, kommissionens utvärdering av Tammerforsprogrammet och Europaparlamentets rekommendation av den 14 oktober i år, särskilt när det gäller metoder för beslutsfattande.
Haagprogrammet ger viktiga nya impulser.
Kryphål i nationella system täpps till, vilket leder till att företeelser som gränsöverskridande brottslighet ges långt färre möjligheter.
Större uppmärksamhet kommer att ägnas åt att se till att de vidtagna åtgärderna genomförs riktigt, och deras effektivitet kommer att undersökas regelbundet.
Vad betyder Haagprogrammet mer bestämt?
Unionen kommer att göra det lättare för medlemsstaternas polis, rättsväsende och underrättelsetjänster att utbyta information på grundval av principen om informationens tillgänglighet.
När det gäller terrorism har man enats om att medlemsstaterna skall gå längre än till att upprätthålla sin egen säkerhet; de skall även vidga sitt perspektiv till EU: s hela territorium.
Institutioner såsom Europol och Eurojust kommer att ges en central roll i kampen mot brottslighet.
Vi kommer att fortsätta att arbeta hårt med ett europeiskt rättsligt område där det inte längre är möjligt att undfly sitt straff genom att flytta till en annan EU-medlemsstat.
Vid sidan av detta kommer vi att arbeta för ett gemensamt asylsystem till 2010, i vilket samma förfaranden kommer att följas i alla länder.
Vi vill se ett enda system som är humant, men även otvetydigt, så att ” asylluffning ” blir något som hör till det förgångna.
Olaglig invandring kommer också att angripas effektivare.
Detta innebär en gemensam politik för återsändande och bättre gränskontroll.
Vi arbetar nu med grundprinciperna för integration, vilka om möjligt kommer att fastställas under det nederländska ordförandeskapet.
Arbetet påbörjades under en informell ministerkonferens i Groningen.
En annan sak jag skulle vilja nämna särskilt är införandet av omröstning med kvalificerad majoritet och av medbeslutande på områdena asyl och invandring, något ni insisterade på i er rekommendation av den 14 november.
Vi kommer att uppfylla er begäran genom att göra unionen mer beslutsam och demokratisk i detta hänseende.
Detta gäller från den 1 april 2005.
Även om några medlemsstater framhärdade i att olika undantag skulle göras, förblev dessa i slutändan begränsade till undantaget av laglig invandring.
Allt som allt är det ett ambitiöst och realistiskt program, för vilket Europeiska kommissionen nästa år kommer att lägga fram en handlingsplan.
De separata lagstiftningsförslag som det omfattar kommer att föreläggas er i enlighet med samråds- och medbeslutandeförfarandena.
Jag är särskilt glad över att medlemsstaterna nu har kommit överens om målen och hur vi skall nå dem.
Ett säkrare Europa för fria medborgare vars konstitutionella rättigheter skyddas effektivt.
Det är vad detta handlar om.
Jag skulle nu vilja övergå till det andra viktiga ämnet vid Europeiska rådets senaste möte, nämligen den europeiska ekonomin, med andra ord förberedelserna för halvtidsöversynen av Lissabonstrategin.
År 2004 präglas av en svag återhämtning i den europeiska ekonomin.
Återhämtningen är dock inte självklar.
För att skydda vår europeiska sociala modell behöver vi göra ytterligare justeringar.
Kokrapportens största förtjänst är att den tydligt visar Lissabonstrategins betydelse, om inte nödvändighet.
Strategins centrala mål är alltjämt i högsta grad levande.
Det finns inget alternativ.
Världen omkring oss förändras, eftersom det förutom USA finns ekonomier, däribland Kina och Indien, som inte bara konkurrerar med arbetskostnaderna utan även alltmer med kvalitet och innovation.
Men även Europa förändras: befolkningen blir äldre, med allt vad detta innebär för arbetsmarknadsdeltagandet och för pensionssystemens och sjuk- och hälsovårdens hållbarhet.
Trots detta är vägen framåt tydlig: endast genom att anta framtidens utmaningar kan vi bevara dagens landvinningar.
Kunskap, innovation och konkurrenskraft måste vara de pelare som bär upp den europeiska ekonomins anpassningsförmåga.
Europa måste vidareutveckla sina starka sidor.
På grundval av en högutbildad befolkning med bred bas, flexibla arbetsmarknader, aktiverande socialsystem och innovativ ekologi, kommer Europa att kunna möta den globala utmaningen.
Kokrapporten visar således tydligt att Lissabonstrategin måste följas med kraft.
Framsteg har gjorts på ett antal punkter: på områdena arbetsmarknadsdeltagande, den inre marknaden och spridning av informations- och kommunikationsteknik samt Internet i skolor, på universitet, i myndigheter och i hushåll.
Men vi får inte lura oss själva.
Wim Kok antyder samtidigt att ansträngningarna, särskilt av medlemsstaterna själva, måste intensifieras.
Annars kommer vi garanterat inte att nå målen.
Det var just denna process, där strukturförändringar genomförs samtidigt som stödet från allmänheten bevaras, som blev föremål för en mycket livlig diskussion mellan mig själv och mina kolleger under Europeiska rådets möte.
Vi utbytte praktiska erfarenheter och formulerade framtidsperspektiv.
Det var en sund diskussion, särskilt eftersom Kokrapporten nämner medlemsstaterna själva.
Vad som slog mig under denna upplysande diskussion var enigheten om behovet av reformer och om behovet av bra kommunikation om detta med allmänheten och det civila samhället.
Dessutom var regeringscheferna eniga i sin beredvillighet att påta sig politiskt ansvar för Lissabonstrategin på EU-nivå, men även där hemma, i sina egna länder.
I det avseendet var det glädjande att den nya europeiska kommissionens blivande ordförande, José Manuel Barroso, också bekräftade att han betraktar Lissabonstrategin som en central del i sin politik och att han personligen kommer att ansvara för detta i kommissionen.
Jag har tagit upp de roller som Europeiska rådet, kommissionen och medlemsstaterna måste spela.
Kokrapporten vänder sig dock även direkt till Europaparlamentet, som bör bli mer delaktigt i strategin.
Till exempel föreslås i rapporten att ni skall inrätta ett ständigt parlamentsutskott med Lissabonstrategin, tillväxt och sysselsättning som arbetsområde.
Jag tycker naturligtvis att det skall bli intressant att få veta hur ni svarar på denna rekommendation.
Herr talman!
Jag skulle nu vilja övergå till ett annat ämne, ett ämne som ni själv har diskuterat med oss, nämligen att ” förmedla Europa till medborgarna ”.
Medvetenheten om att vi måste kommunicera effektivare med allmänheten om vad Europa är och vad det gör kräver ständig uppmärksamhet.
Jag anser att det är positivt att framtida ordförandeskap har antytt att de kommer att fortsätta diskussionerna om denna fråga.
Ratificeringen av fördraget om upprättande av en konstitution för Europa är ett viktigt tillfälle att ytterligare förbättra kommunikationen med allmänheten.
Europas medborgare delar väsentliga värderingar, och det är upp till politikerna – er och mig – att förmedla det europeiska projektet.
För att skapa en verkligt öppen debatt krävs lagarbete mellan rådet, Europaparlamentet och Europeiska kommissionen.
Jag välkomnar därför att kommissionens blivande ordförande, José Manuel Barroso, har uttryckt avsikten att ge en vice talman ansvar för kommunikationsfrågorna.
Vi ser fram emot den aviserade kommunikationsstrategin, som kommer att läggas fram redan före Europeiska rådets möte i juni.
Jag har nu kommit till de utrikespolitiska områden som varit föremål för diskussion.
Allra först Irak.
Europeiska rådet lyckades komma överens om ett paket stödåtgärder för Irak på kort sikt.
Vi lade fram paketet för den irakiske premiärministern, Iyad Allawi, som vi hade bjudit in särskilt för tillfället, under ett lunchmöte den 5 november.
Vidare erbjöd vi Irak möjligheter till samarbete och dialog på lång sikt.
Allawi tackade oss för stödet för den irakiska återuppbyggnadsprocessen.
I denna process spelar valet en viktig roll.
Jag sätter därför stort värde på premiärminister Allawis ord om att valet, trots ihållande säkerhetsproblem, kommer att äga rum senast i januari.
Vårt möte med Allawi och det biståndspaket vi lade fram för honom visar att Europeiska unionen vill och kan spela en mer framträdande roll i givandet av konkret stöd till den politiska och ekonomiska återuppbyggnadsprocessen i Irak.
Dessutom har en liknande signal om enighet getts inom unionen när det gäller Irak.
En andra utrikespolitisk punkt där Europeiska rådet uttryckte sin åsikt var Iran.
Låt mig göra en sak helt klar: vi vill att Iran skall avbryta all anriknings- och upparbetningsverksamhet fullständigt och varaktigt på frivillig grund.
Endast då kan Europeiska unionen erbjuda Iran utsikter till diskussioner om ett långsiktigt samarbete som skulle gagna både Europeiska unionen och Iran.
Även om den överenskommelse som nåddes med Teheran i helgen är ett steg i rätt riktning, bör vi först förvissa oss om att Internationella atomenergiorganet (IAEA) snabbt kan slå fast att verksamheten har avbrutits.
Om även det försöket misslyckas, då tycks vi inte ha något annat val än att vända oss till FN: s säkerhetsråd.
Detta för mig till Mellanöstern, där det tycks finnas nya utsikter för fredsprocessen.
Vi kan hoppas att Israels beslut att dra sig tillbaka från Gazaremsan kommer att innebära ett nytt tillfälle att genomföra färdplanen.
Europeiska rådet har försökt att utnyttja detta.
På Javier Solanas förslag har vi nu utarbetat ett omedelbart åtgärdsprogram för att stödja palestinierna på områdena säkerhet, reformer, val och ekonomisk utveckling.
Det behöver inte sägas att både palestinierna och israelerna måste visa samarbetsvilja för att programmet skall bli framgångsrikt.
Även om man för närvarande sörjer president Yassir Arafats död, hoppas jag att den palestinska myndigheten, när en ny president är vald i januari, kommer att starta om snabbt och beslutsamt.
Situationen i Sudan förblir oerhört svår.
Europeiska rådet har uppmanat Sudans regering och övriga parter att uppfylla de internationella kraven.
I detta avseende har vi en självklar piska, nämligen möjligheten att tillgripa sanktioner, om så behövs.
Om det är vad som krävs, är det vad vi kommer att göra.
För tre veckor sedan höll Europaparlamentet en debatt om Ukraina med rådet.
Jag hoppas att det budskap Europeiska rådet sände uppfattas riktigt av de ukrainska myndigheterna.
Den andra omgången av presidentvalet äger rum på söndag.
Denna omgång måste bli mer demokratisk än den första.
Om så inte blir fallet, blir vi tvungna att överväga hur vi skall tolka det.
Som framgår av slutsatserna diskuterade Europeiska rådet inte unionens utvidgning.
Det kommer vi att göra i december.
Vi kommer då att veta hur den debatt som parlamentet kommer att ägna frågan har utfallit.
De beslut vi står inför när det gäller de fyra kandidatländerna kan förändra unionen drastiskt.
För att vi skall kunna se beslutsfattandet och genomförandet av besluten an med tillförsikt är det avgörande att parlamentets ståndpunkt är tydlig, positiv och framtidsinriktad.
Jag hoppas att detta kommer att bli resultatet den 2 december.
Låt mig slutligen säga några ord om parlamentet självt och om kommissionen.
Först och främst delar jag er önskan att lösa den gamla frågan om stadgan för parlamentets ledamöter.
Genom genomblickbara och otvetydiga överenskommelser om ledamöternas lön och andra arbetsvillkor undviks uppfattningar som undergräver förtroendet för institutionerna och unionen som helhet.
Under de närmaste veckorna kommer ordförandeskapet genom Atzo Nicolaï, statssekreterare för europeiska frågor, att undersöka de möjligheter som finns att komma överens i denna fråga, som har förblivit olöst alltför länge.
Herr talman!
Även ni kommer att rådfrågas i ärendet inom de närmaste dagarna.
Egentligen stod utgången av den debatt som parlamentet höll för tre veckor sedan om den föreslagna kommissionen inte på Europeiska rådets dagordning.
Herr talman!
Ni gjorde likväl rätt i att uppmärksamma saken i ert tal till Europeiska rådet.
Jag skulle nu vilja göra detsamma.
Unionen försattes inte i kris på grund av den debatten; tvärtom hämtade unionen styrka från den.
Enligt fördraget har parlamentet tilldelats en viktig uppgift vid tillsättningen av kommissionen.
Parlamentet är i sin fulla rätt att förkasta den föreslagna kommissionen.
Om parlamentet hade gjort så till följd av en omröstning, skulle det ha varit ett uttryck för politisk självmedvetenhet.
På liknande sätt är det bra att José Manuel Barroso, den nominerade ordföranden, har dragit den politiska lärdom han behövde dra av debatten.
Han har kunnat anpassa kommissionen så att den skall få bredast möjliga stöd i parlamentet.
Han lägger härigenom en stadig grund för samarbetet mellan parlamentet och kommissionen.
Ur rådets synvinkel är utgången också positiv.
Rådet vill skrida till verket med parlamentet och kommissionen.
Vi står inför viktiga frågor och viktiga vägval.
Jag har stora förhoppningar om att Europaparlamentet i morgon kommer att uttrycka sitt förtroende för kommissionen, och vi kommer därefter att kunna kavla upp skjortärmarna.
