# ID: svediakorp-gov450235
# author: Nielson, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2004-11-16
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 750
# sentences: 40
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. Herr talman!
Bara en anmärkning för ordningens skull.
En ledamot nämnde att vi borde satsa mer på humanitärt bistånd: Detta är inte ett led i den politiska ekvationen.
Vi ger humanitärt bistånd som en reaktion på behov och ger det där behovet finns utan att blanda in politiken.
Denna punkt är mycket viktig, och det är viktigt att jag ägnar tid åt att repetera vår ståndpunkt.
Vi befinner oss på Kuba när det behövs av humanitära skäl liksom på alla andra platser inklusive Nordkorea etc.
Jag är helt övertygad om att detta inte är uppe till diskussion här.
Jag säger inte detta för att jag känner att det är ett reellt problem i kammaren utan för att det är viktigt att aldrig göra detta misstag.
Jag tenderar att hålla med dem som har sagt att den gemensamma ståndpunkten inte har gett några resultat.
Men frågan är: Vilka andra instrument har vi som kommer att ge resultat?
Det är inte lätt, och risken att bli besviken finns alltid.
Som jag ser det pågår det en kamp mellan hökarna och de mer konstruktiva, vidsynta personerna inom ledarskiktet i Havanna.
Den böljar fram och tillbaka på ett oförutsägbart sätt och är en reaktion både på interna händelser och pressen från Kubas stora granne.
Vi behöver göra mer än att ställa in vår retorik på autopilot – hänvisa till grundläggande principer om mänskliga rättigheter osv.
Jag anser inte att denna diskussion är nödvändig i parlamentet.
Jag ser inte parlamentet som en plats där vi bör ha en diskussion för eller emot mänskliga rättigheter.
Detta är verkligen inte rätt plats.
Om vi verkligen menar allvar måste vi vara pragmatiska.
Det andra sättet att närma sig problemet är det lätta sättet, och vi måste ge oss in i spelet.
Vi måste, om möjligt, närma oss den verkliga förändrings- och framstegspolitiken i Kuba.
Ingen kan ge några garantier.
Under 2003 försökte jag se vad som kunde göras, och jag blev besviken.
Detta var dock en reaktion som kom från de, i mitt tycke, mycket oförutsägbara inre kretsarna i Havanna.
Ett annat problem som vi i Europa stöter på om och om igen är att det, närhelst det är lockande att göra så, är inne på Kuba att stoppa in oss i samma fack som USA.
Det gör det mycket lätt, t.o.m. bekvämt, för hökarna i Havanna att göra detta och därmed stödja deras uppfattning, som styrs av paranoia, att hela världen är emot dem.
Det är fel.
Europa är inte emot Kuba och definitivt inte emot kubanerna.
Vi tycker inte om regimen.
Vi tycker inte om det gammalmodiga diktatoriska sättet att sköta ett samhälle, men vi vill inte heller förknippas med det sätt som Förenta staterna hanterar förbindelserna till sina grannar på.
Europa är annorlunda, vårt tänkande när det gäller Kuba är annorlunda, och vi måste göra någon sorts investering för att göra detta till en ofrånkomlig realitet vid de interna diskussionerna i Havanna.
Vi på vår sida måste vara villiga att ta en viss risk för att göra det omöjligt för hökarna att framställa Europa som om Europa och USA vore samma sak.
Det är denna investering som vi måste vara tillräckligt modiga, konstruktiva och självsäkra för att göra.
Om vi inte är redo att göra en investering för att skapa en reell bas för en dialog – en dialog som definieras av oss och inte av en paranoid framställning av omvärlden så som hökarna i Havanna ser den – så förlitar vi oss bara på autopilotinställd retorik eller, uttryckt på ett annat sätt, den gamla gemensamma ståndpunkten.
Vi skall inte ha den som en tvångströja.
Kom ihåg att under många år hindrade inte samma gemensamma ståndpunkt Europa från att ha en djärvare, närmare och mer kritisk dialog om mänskliga rättigheter med Kuba.
Vi gjorde det fastän vi hade samma riktlinjer i den gemensamma ståndpunkten.
Europeiska investeringar i den kubanska ekonomin ökade också anmärkningsvärt samtidigt som vi upprätthöll samma gemensamma ståndpunkt.
Det omöjliggjorde inte en ökning av investeringarna.
Vi skall inte ge den en så inskränkt tolkning att den blir till en tvångströja.
Sammanfattningsvis behövs en mer nyskapande syn på problemet.
