# ID: svediakorp-gov450232
# author: Yáñez-Barnuevo García (PSE ). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2004-11-16
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: ES
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 492
# sentences: 16
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Herr talman!
Det har alltid förvånat mig att Kuba används som ett vapen i debatten utifrån våra egna ideologiska övertygelser, enbart för att vinna den allmänna opinionen i vissa europeiska länder, och då särskilt i mitt hemland Spanien.
Kan vi inte ta tillfället i akt – det ser ju inte så ut – och samlas och tänka enbart på det kubanska folket, på deras nuvarande situation och framtid, i stället för att göra det här till en överdrivet ideologisk fråga som utnyttjas för partipolitiska ändamål?
Vad vill det kubanska folket?
Jag tror att vi alla kan vara överens om att de vill kunna bemästra de enorma bristerna som de drabbas av både inom det ekonomiska området och när det gäller friheter och civila, sociala och politiska rättigheter.
Jag tror att de vill kunna hoppas på en bättre framtid, att snart och inte någon gång i framtiden kunna inleda en ordnad och fredlig demokratisk övergång för att få till stånd en försoning för alla kubaner, både de som bor på Kuba och de som lever i exil.
Jag tror att de skulle vilja att européerna inte bråkade inbördes – så som vi gör här i kväll – utan i stället samlades för att hjälpa dem så mycket som möjligt, eftersom det måste vara de som bestämmer över sin framtid och inte vi.
Herr talman!
Våra meningsskiljaktigheter här i dag gäller den gemensamma ståndpunkt som EU antog 1996.
Vissa regeringar och ledamöter föreslår att den skall reformeras, medan andra föreslår att den inte skall ändras över huvud taget.
Men i båda fallen rör det sig om rimliga ställningstaganden, det finns argument för bådadera, och det innebär inte att den ena sidan är Förenta staternas lakejer och den andra sidan Fidel Castros medbrottslingar.
Låt oss bortse ifrån den här typen av argument, precis som föregående talare sade.
Efter åtta år anser jag att den gemensamma ståndpunkten behöver utvärderas och eventuellt också reformeras i samförstånd, med en mycket bred, praktiskt taget enhällig överenskommelse i rådet.
Det skulle göra det möjligt för oss att undersöka nya ståndpunkter om Kuba som är mer effektiva, men på intet sätt utgör en livlina för den kubanska diktaturen eller skadar de oliktänkande, oppositionen eller de politiska fångarna, varav många lider något fruktansvärt i fängelse.
Om en överväldigande majoritet här i parlamentet är övertygad om att det finns en totalitär diktatur i Kuba och ett förtryckt folk som förtjänar vår hjälp, och om vi är eniga om att man måste sätta stopp för Förenta staternas skadliga embargo och att dialog mellan regeringarna är ett giltigt instrument – varför skall det då vara så svårt att komma överens om en strategi gentemot Kuba?
Men efter vår debatt i kväll är jag, som ni förstår, mycket skeptisk.
