# ID: svediakorp-gov450230
# author: Zani (PSE ). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2004-11-16
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: IT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 498
# sentences: 21
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Herr talman, mina damer och herrar!
Det har under en tid rått en känsla av ovisshet i Kuba.
De yttre påtryckningarna ökar, samtidigt som situationen i landet relativt sett har förvärrats när det gäller yttrandefrihet samt mänskliga rättigheter i allmänhet.
I det här läget måste Europeiska unionen inta en klar hållning, utan att avvakta den fortsatta händelseutvecklingen.
Vad har EU för mål?
Det måste vi fråga oss själva, eftersom det finns de – särskilt i Förenta staterna – som hoppas på regimens traumatiska sönderfall, enligt en hegemonisk vision som inte har ändrats i någon större utsträckning sedan embargot infördes.
Samtidigt måste jag säga att det är svårt att se vilken dynamisk vision som de styrande klasserna i Kuba nu har för nationens framtid sedan det kalla kriget har upphört.
Sammanfattningsvis råder ett dödläge som har orsakats av politisk stockkonservatism såväl här hemma som internationellt.
I det här läget anser jag att unionen inte bara kan gömma sig bakom frågan om mänskliga rättigheter eller, än värre, ställa upp för dem som skulle använda det som en politisk öppning.
Det finns många exempel på att det som gäller för Kuba inte gäller i samma utsträckning för många andra länder.
Toppmötet mellan EU och ASEAN nyligen, där Myanmar deltog fullt ut, visar tydligt på innebörden av den dubbelmoral som gäller för mänskliga rättigheter.
Till och med i dag, när kommissionär Patten talade om vapenembargot mot Kina här i parlamentet, slog han fast att kommissionen aldrig har upprättat en direkt koppling mellan ett eventuellt hävande av embargot och politiken för de mänskliga rättigheterna.
Han klargjorde emellertid, och det med rätta, att ytterligare framsteg i fråga om de mänskliga rättigheterna skulle kunna förenkla en förändring av EU: s inställning.
Jag förstår då inte varför samma pragmatiska inställning, som bygger på en positiv och motiverande strategi – och inte bara på sanktioner och bestraffningar – inte kan tillämpas även för Kuba.
I dessa globaliseringstider vet vi ju alla av erfarenhet att om man bidrar till att bryta Kubas isolering genom utökat ekonomiskt samarbete kan detta inte undgå att få positiva konsekvenser för landets inrikespolitik, med just de mänskliga rättigheterna som startpunkt.
Endast de som ser på framtiden med det förflutnas ögon och hoppas på en ideologisk revansch kan ignorera denna enkla sanning.
Därför måste EU lägga i en ny växel.
Vi behöver mer fantasi och en ny och oberoende politik gentemot Kuba.
Det måste inledas en mer långtgående och intensiv fas av politisk dialog och samarbete, där inte bara regeringarna utan även alla delar av det civila samhället integreras fullt ut.
Vi måste bana väg för en fredlig, framförhandlad övergång till en fullständigt demokratisk och pluralistisk utveckling, och bekräfta tanken om Kubas väg till demokrati.
Detta måste nu vara EU: s mål.
