# ID: svediakorp-gov450113
# author: Romeva i Rueda (Verts/ALE ), (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2004-11-16
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: ES
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 843
# sentences: 25
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman!
Jag vill åter tacka både Atzo Nicolaï och Chris Patten, inte bara för att de är här i dag utan även för att de har varit så tydliga och rättframma.
Jag hoppas att det skall ange tonen för vår efterföljande dialog.
I parlamentet fördömer vi ofta brott mot de mänskliga rättigheterna i olika delar av världen och antar resolutioner i det hänseendet.
Vi har fördömt mord, tortyr, övergrepp och krig och fördömer ständigt den extrema fattigdom som miljontals människor lever i i världen.
Under tiden godkänner våra regeringar fortfarande vapenexport, vilket inte bara förvärrar dessa människors situation, utan också gör att köparna spenderar enorma belopp på militära ändamål medan deras länders sociala och utvecklingsmässiga prioriteter kräver att resurserna används på annat sätt.
År 2000 undertecknade 189 länder millenniedeklarationen i New York och åtog sig att mellan 2015 och 2050 få slut på fattigdomen, garantera allmän tillgång till de viktigaste läkemedlen och lika möjligheter för kvinnor och män, och se till att alla får lära sig att läsa och skriva och gå i grundskola, bland mycket annat.
För att nå de målen måste regeringarna avsätta minst 60 miljarder US-dollar per år för tillämpningen av millennieagendan.
Men trots att det är oerhört svårt att hitta pengar för dessa ändamål ökade världens militära utgifter med 64 miljarder US-dollar mellan 2002 och 2003.
Mellan 2003 och 2004 ökade de med ytterligare 50 miljarder US-dollar.
EU-länderna, som exporterar en tredjedel av världens konventionella vapen, har ett stort ansvar.
EU sålde under 2002, det år som rapporten vi diskuterar avser, vapen och militär utrustning till ett värde av 21 miljarder euro till länder som Saudiarabien, Marocko, Indien, Pakistan, Angola, Turkiet, Iran, Colombia, Israel och även Irak och många andra länder, vilka enligt en strikt tolkning av EU: s uppförandekod inte skall köpa europeiska vapen.
Vad är problemet?
Det har redan nämnts att problemet å ena sidan ligger i att koden fortfarande är för diffus och å andra sidan att den ännu inte är ett rättsligt bindande instrument.
Därför kan inga straffrättsliga påföljder utdömas när brott mot koden begås.
Europaparlamentet har alltid varit den av EU: s institutioner som gått i bräschen när det gäller att kräva att den europeiska vapenexporten skall underkastas en strikt uppförandekod och att dessa exporter samtidigt skall vara förenliga med EU: s ständiga budskap om att förebygga väpnade konflikter och främja fred och utveckling.
Efter att yrkesmässigt ha arbetat i tio år med frågan måste jag därför särskilt lyckönska det nederländska ordförandeskapet till ansträngningarna, inte bara med översynen av uppförandekoden, utan även för att göra texten mycket djärvare, mer konsekvent och i slutändan mer effektiv.
Men det räcker fortfarande inte.
Vi måste därför komma ihåg att vi, precis som det sägs i betänkandet, måste framhärda i att koden skall skrivas om så att den blir striktare.
Vi måste kräva att den blir ett rättsligt bindande instrument – och även om vi ännu inte är eniga, måste vi kämpa för att bli det –, vi måste kräva att regeringarna ökar insynen och ger bättre information om beviljande och avslag av licenser, vi måste begära att koden även tillämpas på export av utrustning som kan användas för tortyr eller avrättningar, kräva att EU skapar instrument för att förbättra registren över vapenmäklare, oavsett om de är verksamma inom EU eller bara är registrerade inom unionen, och att lagstiftningen som reglerar exporterna harmoniseras uppåt.
Till sist kräver man i betänkandet bland mycket annat att EU tillsammans med andra aktörer skall leda det internationella arbetet med att anta ett internationellt vapenhandelsavtal.
Eftersom debatten äger rum vid en tidpunkt då vissa europeiska regeringar anser att vi bör häva vapenembargot mot Kina, bör vi slutligen passa på att upprepa att det vore att begå ett misstag.
Det finns minst tre skäl till det: den klart otillfredsställande människorättssituationen i landet som har fördömts många gånger av flera icke-statliga organisationer, det faktum att en ytterligare utvidgning av den militära marknaden utan tvivel skulle påskynda kapprustningen i regionen, eftersom Kina är världens ledande importör av konventionella vapen, och till sist de många riskerna för att förvärra vissa olösta konflikter, som t.ex. den mellan Kina och Taiwan, eller påtryckningarna på Tibet, vilket är situationer som fortfarande måste klaras ut.
Därför vädjar jag till rådet att inte bara lyssna utan också ta hänsyn till och respektera parlamentets förslag och rekommendationer.
Detta för att en gång för alla undanröja den uppenbara motsägelsen att å ena sidan beklaga sig över fattigdom, krig och brott mot de mänskliga rättigheterna och å andra sidan underblåsa våldsyttringar på olika håll med våra vapen och vår tystnad, något som är obegripligt för de miljoner människor som blir till offer.
