# ID: svediakorp-gov450055
# author: Posselt (PPE-DE ). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2004-10-28
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 435
# sentences: 16
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Herr talman!
Historiens och geografins lagar låter sig inte åsidosättas särskilt lätt.
Historiskt sett har Iran, eller Persien, alltid varit ett av de främsta länderna i sin del av världen och så kommer det att förbli också i framtiden.
Detta land har ofantligt stor betydelse, särskilt för Europa.
Det är dock just av detta skäl som vi måste arbeta för att mänskliga rättigheter skall övervakas noggrant, eftersom långsiktig stabilitet bara kan nås på grundval av mänskliga rättigheter, inte på bekostnad av dessa rättigheter.
Jag måste därför mycket bestämt protestera mot Romano Maria La Russas förslag, eftersom parlamentet inte kan skjuta upp resolutioner om mänskliga rättigheter så fort det får en skrivelse från en ambassad.
Då skulle parlamentets arbete på detta område inte utvecklas över huvud taget.
Vi kommer givetvis att fortsätta dialogen med Iran.
Eftersom de iranska diplomaterna redan tycks observera allt vi gör så noggrant kan jag dock här och nu, som en del av denna debatt, upplysa dem om att de bör informera rättsväsendet, politikerna och de styrande i sitt hemland om att parlamentet har diskuterat kränkningar av de mänskliga rättigheterna vid upprepade tillfällen i det förflutna.
Därefter följde regimskiften, där de som hade begått dessa kränkningar av de mänskliga rättigheterna och förtryckande handlingar bittert ångrade att de hade valt fel sida.
Under många år förde vi livliga debatter under vilka järnridån och den bakomliggande regimen kritiserades och kränkningar av de mänskliga rättigheterna fördömdes.
I dag är det många av dem som undertryckte de mänskliga rättigheterna under den epoken som skulle ha varit glada om de inte hade gjort det, eller om de kunde göra sina handlingar ogjorda.
Vi måste därför fortsätta att belysa det som sker, eftersom det enda skydd vi kan erbjuda dem som drabbas av förföljelser är att vi kommer att debattera frågor, inte rygga tillbaka inför fakta och se till att allmänheten får kännedom om dessa fakta.
Vi måste givetvis vara ytterst försiktiga när vi gör detta, vilket alltid är svårt när alltför många namn nämns.
Den omfattning i vilken de mänskliga rättigheterna kränks i Iran, inskränkningarna av pressfriheten och det faktum att dödsstraffet fortfarande finns inskrivet i strafflagstiftningen, liksom den rättsliga ställning som steningar har – även om de kanske inte utförs i dag – och att de fortfarande inte har förbjudits, vilket mycket riktigt påpekades; allt detta är fakta och det kan vi inte bortse från.
Jag rekommenderar därför att resolutionen antas.
