# ID: svediakorp-gov449950
# author: Záborská (PPE-DE ) (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2004-10-28
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: SK
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 699
# sentences: 31
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


,. – Herr talman, fru kommissionär!
Söndagen den 17 oktober uppmärksammade världssamfundet den internationella dagen för utrotande av fattigdom, i syfte att uppmärksamma fattigdomen som ett brott mot de mänskliga rättigheterna.
Vi strävar efter att utrota fattigdomen, men om vi skall lyckas med detta måste samhället intensifiera sina ansträngningar.
Man måste utgå från erfarenheten hos dem som verkligen lever i fattigdom, och hos de familjer som fördömer fattigdomen och gör allt för att säkerställa en bättre framtid för sina barn.
Dessa människor är ett stående bevis på idén att varhelst det finns kvinnor, barn och män som är dömda till ett liv i fattigdom, kränks deras mänskliga rättigheter.
Det är vår grundläggande skyldighet att gemensamt se till att dessa rättigheter respekteras inom hela EU.
Den 17 oktober 1987 samlades 100 000 försvarare av de mänskliga rättigheterna på rue Trocadero i Paris, som svar på fader Jozef Brezinskys uppmaning, för att betyga offren för hunger, våld och okunnighet sin vördnad.
De markerade sitt motstånd mot fattigdomen och uppmanade mänskligheten att tillsammans verka för att garantera att de mänskliga rättigheterna skulle respekteras.
Europaparlamentet antog därefter denna ståndpunkt i sin årsrapport om de grundläggande mänskliga rättigheterna i Europeiska unionen.
År 1996 lanserade FN i samma anda för första gången Decenniet för utrotande av världens fattigdom.
Till följd av Lissabonmålen blev även EU aktivt på det här området.
Låt mig nämna två viktiga punkter som har att göra med detta problem.
Den första är att vi bör anta en ståndpunkt när det gäller deltagande.
Det är viktigt att de fattigaste samhällsmedborgarna deltar direkt i planering, genomförande och utvärdering av program och strategier.
Världsbanken har exempelvis antagit precis den här typen av delaktighet i kampen mot fattigdomen.
EU: s institutioner borde i sin tur genomsyras av mycket mer beslutsamhet och övertygelse, såväl som vederbörliga instrument, för att kunna agera effektivt.
Trots utmärkta resolutioner har man i den europeiska gemenskapspolitiken inte varit tillräckligt framgångsrik i fråga om hanteringen av fattigdomens feminisering.
Program för att bekämpa social utslagning saknar ofta särskilda åtgärder för kvinnor.
Jag tänker framför allt på ensamma mödrar, änkor, funktionshindrade kvinnor och pensionärer, kvinnor som har blivit beroende av andra, och också på kvinnor som utsätts för könsdiskriminering inom den egna folkgruppen eller någon annan minoritet.
Kort sagt har EU i sina projekt misslyckats med att skapa lika möjligheter.
Jag blir emellertid fylld av stolthet när jag ser kvinnor som tar på sig ett stort ansvar i fråga om solidaritet mellan generationerna inom familjen.
Jag är övertygad om att alla kvinnor kan inverka positivt på samhällets uppbyggnad och dess strukturella utformning.
Eftersom alla kvinnor stöder grundläggande mänskliga värden som sanning och rättvisa, kärlek och frihet borde de stödjas i att utveckla och sprida dessa värden inom familjen och i yrkeslivet.
Jag skulle särskilt vilja betyga min vördnad för dem som lever långt hemifrån eller under svåra förhållanden, men som lyckas besegra lidande och utmattning för att hjälpa sina nära och kära.
I det avseendet fördömer jag i högsta grad de människosmugglare som utnyttjar dessa utsatta kvinnor och barn.
Den andra viktiga aspekten är den internationella stabilitetspakten.
Det är allmänt erkänt att fattigdom är en verklig prövning för demokratiska system.
Trots detta har EU: s statschefer och deras regeringar vägrat att erkänna utrotandet av fattigdomen som ett av EU: s mål i förslaget till konstitutionellt fördrag.
Många har redan hört talas om stabilitets- och tillväxtpakten.
Den 17 oktober skulle jag vilja införa en annan sorts stabilitetspakt, en intern stabilitetspakt, som skulle ge kvinnor och utarmade familjer större självaktning och värdighet, en pakt som skulle öppna samhällets portar för kvinnor och fattiga.
Vi borde stödja denna pakt för intern stabilitet inom det utvidgade EU och utrota fattigdomen, och därigenom främja solidaritet mellan generationer, kriminalisera diskriminering och gynna lika möjligheter och en konstruktiv dialog, så att vi tillsammans kan skapa ett genuint partnerskap med de svagaste samhällsmedborgarna.
