# ID: svediakorp-gov449824
# author: Bonde (IND/DEM ), (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2004-10-27
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DA
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 640
# sentences: 35
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman!
Krisen i dag visar att reglerna för hur kommissionen skall utses inte fungerar.
De kommer inte heller att fungera när det gäller konstitutionen.
Premiärministrarna utser de personer de vill ha, ofta personer som de vill bli av med, och väntar sig att vi skall godkänna deras val.
I stället föreslår vi att varje enskilt nationellt parlament utser sin egen kommissionär och håller honom eller henne ansvarig.
På så sätt skulle vi få en demokratiskt vald kommission.
Vad är det organ som vi nu kallar kommissionen?
Kommissionen är integrationens motor.
Den är inte underkastad någon kontroll av valda företrädare, vare sig av företrädare för de nationella parlamenten eller övernationella företrädare för kammaren.
Den verkar genom 30 000 tjänstemän och mer än 3 000 arbetsgrupper, via vilka kommissionen tryggar sitt inflytande, och genom ett nätverk av medlemsstater som också kringgår de nationella myndigheterna.
Arbetsgrupperna är hemliga och kan inte styras av de nationella parlamentens EU-utskott.
De tusentals beslut och lagar som kommissionen antar kommer sällan till inom själva kommissionen utan oftast i arbetsgrupper med ledamöter som vi inte känner till.
Det hålls relativt få omröstningar i kommissionen och allmänheten vet inte vilken utgång omröstningarna får.
Kommissionen administrerar en budget på 100 miljarder euro, men den kontrolleras inte av kommissionens egna redovisningsavdelning, av revisionsrätten eller av budgetkontrollutskottet som inrättades för det ändamålet av Europaparlamentet.
För säkerhets skull kan inte heller ombudsmannen begära att få ut några handlingar.
Inom kommissionen kan inte ordföranden styra de olika generaldirektörerna, trots att det formellt är ordföranden som har ansvaret för detta.
Hela bunten är dock överens om inriktningen, nämligen allt mer makt till Bryssel.
Varje chans till mer makt måste tas och eftergifter för kraven på öppenhet görs bara sällan.
Det tog Jacques Santer fyra år att göra kommissionens telefonlista offentlig.
Nu finns den på nätet som ett försök.
Det har tagit Romano Prodi fyra år att lägga ut kommissionens dagordningar och protokoll på nätet.
Det tog José Manuel Barroso en dag att göra listan över kommissionens arbetsgrupper tillgänglig.
Det var dagen innan han skulle väljas här i kammaren.
På så sätt ville han visa att det var han som bestämde, men sedan slutade öppenheten.
Vi har inte blivit lovade att vi skall få veta vilka som ingår i arbetsgrupperna och vad de gör.
Min grupp deltar inte i angreppen på en enskild kommissionärs personliga övertygelse.
Vi kommer dock heller inte att leverera röster till en övernationell, antidemokratisk organisation som en avgående kommissionär mycket träffande beskrev som ett monster.
Detta monster har monopol på att lägga fram lagförslag.
Ingen kan klandra Europaparlamentet för att det använder sin begränsade makt för att fälla kommissionen, men den ovärdiga jakten på en enskild kommissionär visar att den bästa formen av kontroll uppnås om varje lands valmanskår och nationella parlament väljer en kommissionär och håller honom eller henne ansvarig.
På så sätt skulle kommissionen väljas nedifrån och upp och inte uppifrån av en kvalificerad majoritet av premiärministrarna.
De enskilda kommissionärerna kunde vistas i sina nationella parlament varje vecka och lyssna på, och tala med, valmanskårens företrädare, och kommissionen skulle då vara våra företrädare i Bryssel och tjänstemännen deras tjänare.
Då skulle inte kommissionen längre vara ett oregerligt monster, utan människor skulle ställa sig upp och applådera spontant om kommissionens ordförande råkade gå förbi.
Det är fortfarande lång väg kvar att gå och José Manuel Barroso har inte visat att han vågar ta språnget att bli väljarnas tjänare.
I dag har han talat med företrädare för de tre största grupperna.
De fyra minsta grupperna har inte rådfrågats.
