# ID: svediakorp-gov449798
# author: Verheugen (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2004-10-27
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,119
# sentences: 40
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


,. – Herr talman, mina damer och herrar!
Den enkla sanningen om Lissabon är att vi har misslyckats med att leva upp till våra egna förväntningar när det gäller huvudfrågorna produktivitet, tillväxt och sysselsättning.
Det finns två orsaker till det.
För det första faktorer som vi inte har så mycket kontroll över, såsom externa indikatorer, världsekonomiska faktorer, oljepriser och så vidare.
För det andra det faktum att Lissabonprojektet bara i undantagsfall har arbetats om till ett nationellt projekt på medlemsstatsnivå, och den har vi faktiskt en viss kontroll över.
Eftersom större delen av Lissabonprojektet ligger utanför gemenskapens regelverk och måste genomföras på nationell nivå måste medlemsstaterna nu förmås att upprätta nationella planer för att förverkliga det och göra Lissabonprojektet till en prioriterad fråga i sin egen nationella politik.
Om de inte gör det kommer det inte att fungera, och jag håller helt med Graham Watson om att frågan om huruvida vi kommer att vara lika bra som amerikanerna 2010 är intressant, men troligen inte avgörande.
Det jag anser är realistiskt gångbart till 2010 är att vända trenden, vilket innebär att minska skillnaderna i produktivitet, tillväxt och sysselsättning och att skapa den dynamik i Europa som kommer att göra det möjligt för oss att nå målet att bli världens starkaste region ekonomiskt sett, men eftersom det inte kommer att bli möjligt att åstadkomma mycket mer än en skönjbar vändning fram till 2010 bör vi ha en mer realistisk syn på saker och ting.
Jag vill säga några sanningens ord om förhållandet mellan Lissabonstrategin, miljön och det sociala regelverket.
Vi vill naturligtvis att de miljömässiga och sociala standarderna skall vara så höga som möjligt, det är en odiskutabel grund för EU-politiken.
Om vi emellertid vill ha högsta möjliga miljömässiga och sociala standard måste ekonomin vara så konkurrenskraftig som möjligt, med konkurrenskraftiga industrier och konkurrenskraftiga företag.
Konkurrenskraft handlar inte bara om individer som kan göra största möjliga vinst, utan också om att göra våra nationella ekonomier så starka att de kan nå de stora samhällsmålen, såsom hög nivå på miljöskyddet och den sociala tryggheten.
Faktum är dock att de standardfraser som används i Europa döljer grundläggande skillnader i tänkesätten.
Jag har noterat det i den här debatten, under vilken till exempel ledamöter har talat om helt olika föreställningar om den europeiska sociala modellen.
En ledamot sade att de anställda i Europa var överbeskyddade och andra sade att de hade för få sociala rättigheter.
En sade att reformerna måste omfatta en nedmontering av de sociala rättigheterna och en annan att de måste innebära ökade sociala rättigheter.
Det finns absolut ingen enighet om vad termen ” social modell ” egentligen betyder i Europa.
Om jag får möjlighet att arbeta på detta politiska område under de närmaste åren kommer jag inte att spela med i denna politik av förtigande och hemlighållande.
Jag kommer att klargöra att det finns konflikter här, konflikter som måste kallas vid sina rätta namn.
Jag kommer att klargöra att beslut måste fattas med full vetskap om vari konflikterna egentligen består och att dessa tomma fraser och kodord, som i grunden döljer väldigt olika synsätt, inte bidrar till att lösa våra problem.
Ursäkta min häftighet, men det finns tillfällen då man, för att nå ett politiskt mål, måste vänja sig vid sanningen, och sanningen är att det inte finns någon enighet om hur vi skall organisera förhållandet mellan högsta möjliga miljömässiga och sociala standarder å ena sidan och konkurrenskraft å andra sidan – men vi skall arbeta på det.
Låt mig bara säga något om två andra frågor som har tagits upp.
Jag är tacksam för att Monica Frassoni tog upp Cypernfrågan igen, eftersom det ger mig möjlighet att berätta lite mer om den för kammaren.
Jag vill inte dölja för er hur djupt besviken jag är över att det inte gick att hålla det löfte som parlamentet, rådet, kommissionen och hela världssamfundet gav turkcyprioterna efter folkomröstningen i april.
De fick löfte om att slippa lida till följd av att man röstade nej i folkomröstningen i den grekiska delen av Cypern.
Vi lovade dem att vi skulle leda dem ut ur deras ekonomiska isolering.
Rådet har ännu inte kunnat anta kommissionens förslag med den inriktningen och jag vädjar enträget inte bara till Republiken Cyperns regering, utan också till ett antal andra medlemsstater, att snarast se till att världssamfundets och Europeiska unionens Cypernpolitik genomförs.
De negativa effekterna visar sig redan.
Vi arbetade i åratal för att få till stånd en demokratisk, proeuropeisk regering i den turkiska delen av Cypern.
Nu har denna regering kollapsat, eftersom Rauf Denktash och hans folk kunde hävda att européerna som vanligt hade gett tomma löften som de inte kunde hålla.
Den skada som redan har tillfogats utsikterna till en lösning av Cypernfrågan går inte att beräkna och kommissionen pressar på för att dess förslag skall antas innan årets slut och att det löfte vi alla gav turkcyprioterna faktiskt skall hållas.
Mina damer och herrar!
Låt mig avsluta med ett påpekande om de ekonomiska konsekvenserna av den utvidgning som redan har ägt rum och de framtidsplaner vi har.
Jerzy Buzek sade någonting mycket viktigt och kommissionen instämmer i hans åsikt att de tio ländernas medlemskap har fört med sig ett mycket välgörande ekonomiskt uppsving.
Vår analys visar tydligt att utvidgningen har fått gynnsamma ekonomiska konsekvenser, inte bara i de nya medlemsstaterna utan också i de gamla, och att båda sidor har nytta av vår integration av vad som är växande regioner.
Vi kan förvänta oss samma sak när Rumänien och Bulgarien ansluter sig inom kort.
Om jag får tala för mig själv, för jag kan inte tala för någon annan, är jag fast övertygad om att resultatet, ifall de politiska och ekonomiska reformerna fortsätter i Turkiet under de närmast tio åren, kommer att bli en ekonomisk situation i landet som skulle innebära att vi alla skulle tjäna på en anslutning, på samma sätt som vi redan har tjänat på utvidgningen till länderna i Central- och Östeuropa.
Det besvarar frågan om huruvida en sådan anslutning skulle äventyra vår sociala modell eller inte, och svaret på den frågan är ett otvetydigt nej.
Att dessa länder blir medlemmar kommer inte att vara något hot mot vår sociala standard.
Tvärtom kommer de att göra Europa starkare och hjälpa oss att nå våra mål.
