# ID: svediakorp-gov449796
# author: Nicolaï, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2004-10-27
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: NL
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 2,072
# sentences: 76
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman!
Jag vill börja med att starkt betona hur glad jag är att vara här ibland er, särskilt mot bakgrund av de frågor som ställdes under den mycket viktiga debatt om kommissionen som jag deltog i igår.
En av dessa gällde just anledningen till att jag var frånvarande.
Den är enkel: det var min plikt att eskortera Nederländernas drottning hit och vara närvarande under hennes tal.
Huvudsaken är dock att ni kan lita på att vi följer allt som sägs här om den ytterst viktiga frågan om parlamentets beslut om den nya kommissionen särskilt noga.
Ordförandeskapet uppehåller en nära kontakt med alla berörda parter och missar inte ett ord: det kan ni lita på.
Ändå är inte ordförandeskapet involverat i detta viktiga beslut för parlamentet och den nye kommissionsordföranden.
Hur delaktiga vi än känner oss i detta innebär den fullfjädrade demokratin att parlamentet skall föra en diskussion med den nye kommissionsordföranden.
Jag vill här betona att ingen, inte heller ordförandeskapet, vill neka er som parlament rätten att fatta de beslut ni vill.
Det hänger också samman med den fullfjädrade demokrati som är Europa.
Detta är er rättighet och jag tar för givet att parlamentet nu kommer att fatta ett klokt och överlagt beslut.
Sedan vill jag uttrycka min tacksamhet för de uppmuntrande ord som många av er har riktat till ordförandeskapet när det gäller det kommande mötet med Europeiska rådet och för ert stöd för många av frågorna och för hur detta har diskuterats.
Naturligtvis kan det hända att ni sedan har olika åsikter i sakfrågan, men det är helt i sin ordning.
Den enda generella kritik som jag har hört mot ordförandeskapets roll kom faktiskt från den nederländska ledamoten Margrietus van den Berg från socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet, men förutom detta känner jag på det hela taget stöd för den väg vi som ordförandeskap har valt.
När det gäller det kommande mötet med Europeiska rådet har många av er krävt att Lissabonstrategin skall uppmärksammas.
Därför vill jag formellt framhålla för er att Europeiska rådets vårmöte, som ni vet, är det avgörande mötet – det möte där beslut om hela Lissabonstrategin skall fattas – och att det som görs vid Europeiska rådet i november bör ses som förberedelser inför detta vårmöte, som kommer att ledas av ordförandelandet Luxemburg.
Icke desto mindre står mycket på spel och jag håller verkligen med alla – Günter Verheugen var den förste som framhöll detta – om att det är ytterst viktigt att ge Lissabonstrategin ny fart och därmed också utvecklingen av en kunskapsbaserad ekonomi som är världens mest konkurrenskraftiga.
Jag håller också verkligen med alla dem som i likhet med Camiel Eurlings och Jonathan Evans har krävt handling i stället för ord om att teorin skall omvandlas till konkreta handlingar.
Vidare håller jag verkligen med alla som har förespråkat att vi skall rikta oss till de nationella regeringarna och försöka att inte vältra över ansvaret på Bryssel.
Låt oss dock vara medvetna om att Lissabonmålen primärt är de nationella regeringarnas ansvar och att de måste följa upp sina vackra ord med att avsätta medel.
Marianne Thyssen var en av de första som underströk detta, men Graham Watson, Camiel Eurlings och andra har också betonat att det är viktigt att ha modet att genomföra strukturella reformer på nationell nivå.
Detta kommer ju också att vara diskussionsämnet vid den informella middagen med stats- och regeringscheferna.
När dessa reformer, som så innerligt behövs, skall genomföras kommer ett utbyte av nationella erfarenheter att äga rum.
Några har påpekat att balansen i Lissabonstrategin, såsom den presenteras här av ordförandeskapet och som den har planerats för diskussionen vid Europeiska rådets möte, inte är korrekt och att det har fästs för liten vikt vid övriga faktorer vid sidan av ekonomisk tillväxt, nämligen de sociala och miljömässiga aspekterna.
Jag kan försäkra dem som tog upp detta, Margrietus van den Berg och Monica Frassoni med flera, att vi kommer att bibehålla den balansen.
Självfallet skall rådet säga sitt och dra sina egna slutsatser, men i rådet kommer ordförandeskapet uttryckligen att hålla fast vid de tre pelare som Lissabonstrategin hade och måste fortsätta att ha.
Därför håller jag inte alls med om att det här är ett konservativt förhållningssätt och projekt – vilket var en annan av Margrietus van den Bergs mer bitande kommentarer.
Tvärtom anser jag att vi faktiskt bör främja ekonomisk tillväxt i förening med de andra två pelarna på ett progressivt sätt.
Det är bra att Nederländernas förre premiärminister, Wim Kok, leder insatsgruppen för halvtidsöversyn och skall lägga fram sin rapport.
Jag hoppas verkligen att rådet kan använda den som en god utgångspunkt för vidare diskussion.
Flera av er nämnde med rätta och förståeligt nog den andra viktiga frågan på dagordningen mer med tanke på beslutsfattandet vid det kommande Europeiska rådet, nämligen rättsliga och inrikes frågor.
Många har med all rätt sagt att vi inte får förlora någon energi till följd av den fruktansvärda attacken i Madrid vad det här anbelangar.
Vi måste använda den energin för att verkligen gå framåt mot ett informationsutbyte och ett utökat polisiärt och rättsligt samarbete.
Camiel Eurlings, Jean-Louis Bourlanges och många flera påpekade detta och det har de rätt i.
Det är exakt det vi gör.
Som ni vet pågår den här processen och jag är klart positiv till de åtgärder som nu vidtas.
Vi skall diskutera dem.
Vi kommer också att diskutera dem i december, eftersom vi då kommer att ha tillgång till den aktuella rapporten från samordnaren för kampen mot terrorism och skall ta upp den till diskussion i Europeiska rådet.
Det har också med all rätt påpekats att vi inte får förlora de grundläggande mänskliga fri- och rättigheterna ur sikte bara för att det finns ett stort behov av att vi samarbetar närmare och finner ut mer extrema möjligheter och åtgärder i kampen mot terrorismen.
Graham Watson med flera framhöll det.
Den här viktiga frågan kommer säkerligen att komma upp till diskussion på det här sättet vid mötena med Europeiska rådet nu och i december.
Några – Monica Frassoni och Giusto Catania – frågade mer specifikt om tankarna om asyl- och migrationspolitiken.
Läger har nämnts, även om vi inte kallar dem det utan hellre talar om mottagningskapacitet i regionen.
Det fordras ett samarbete med de tredjeländer som de asylsökande kommer ifrån.
Ordförandeskapet föreslår att vi skall ta itu med problemen vid källan genom ett utökat samarbete med tredjeländer, och hoppas att detta angreppssätt kan bekräftas och beslutas av Europeiska rådet.
Det betyder att vi måste visa ett verkligt engagemang från vår sida, men vi kan också förvänta oss någonting från dessa tredjeländer när det gäller migration och asyl.
Många, däribland Camiel Eurlings, Jean-Louis Bourlanges och Heide Rühle, hänvisade rätteligen till den mycket viktiga principfrågan om den önskade övergången till beslutsfattande med kvalificerad majoritet och medbeslutande när det gäller hela asyl- och migrationskomplexet.
Jag förstår absolut att alla som har tagit upp det här vill se en förändring på det här området.
Jag kan inte förneka att detta är en svår diskussion.
Ni vet att ordförandeskapet delar de åsikter som flera av er har gett uttryck för här, nämligen att vi borde slå in på den vägen så mycket som möjligt.
I alla händelser gör ordförandeskapet sitt yttersta för att nå dit och jag hoppas att vi kan komma fram till ett tillräckligt positivt beslut i den riktningen.
Flera av er har tagit upp en tredje fråga som också finns med på dagordningen för det kommande Europeiska rådet, nämligen frågan om att kommunicera Europa, det vill säga att verka för större delaktighet från de europeiska medborgarnas sida i det som ni gör här, i det som rådet gör, i det som kommissionen gör och i det som vi gör i Bryssel.
Det har fällts diverse kommentarer om detta, men i samtliga fall har man varit enig om att frågan måste hanteras på ett bättre och kraftfullare sätt, för vi kan inte fortsätta som nu och skicka ut broschyrer och sedan hoppas att medborgarna äntligen skall förstå värdet i och vikten av det arbete som vi alla utför här.
I den meningen håller jag också med exempelvis Mirosław Piotrowski, som säger att vi inte bara bör föra fram den ena sidan av saken, utan också ta med kritik och skepsis.
Nej, låt oss inte vara rädda för kritik, låt oss inte frukta debatter där negativa uppfattningar kommer fram eller kollisioner mellan olika institutioner såsom parlamentet och kommissionen när det gäller demokratins mognad och att uppmuntra till debatt, för debatten kommer i slutänden att vara det viktigaste sättet att öka medborgarnas delaktighet i Europa.
När de ser att viktiga beslut fattas här i frågor som man kan ha olika uppfattning om och som medborgarna också har en uppfattning om, kommer medborgarna att bli delaktiga i Europa, och då – och jag vänder mig till Alessandro Battilocchio bland andra – kommer Europa att bli mindre avlägset än vad många nu tycker att det är.
I fråga om det praktiska: ja, det kommer att kosta pengar, fru Sbarbati.
Kommissionen, rådet och de nationella regeringarna måste ha medel avsatta för att betala detta.
Om jag får nämna en sak: det nederländska ordförandeskapet har verkat för att en TV-sändning skall göras inför Europeiska rådets möte i december, för att möta människorna på ett sätt som är tillgängligt för många och redovisa de frågor som skall diskuteras där för dem, och det nederländska ordförandeskapet satsar pengar på det också.
Slutligen vill jag nämna andra frågor som har tagits upp, såsom utvidgningen, som Günter Verheugen redan har kommenterat.
Någon diskussion om substansen i detta är inte planerad för det här mötet med Europeiska rådet, eftersom frågan kommer att behandlas vid decembermötet.
Det kommer naturligtvis att göras en presentation, och vi känner alla till den viktiga och mycket värdefulla rapporten om denna fråga från kommissionen.
Jag vill härmed instämma i bland andra Véronique De Keysers gratulationer till kommissionen och särskilt Günter Verheugen när det gäller värdet av den rapport som vi nu har framför oss.
Jag instämmer också i de kommentarer som hon och andra gjorde om Turkiet, nämligen att vi måste inrikta oss på de olika aspekterna, på möjligheterna och de positiva sidorna.
Icke desto mindre anser jag också att det var mycket klokt av Günter Verheugen att påpeka att vi också delar den oro som finns och som det tas och har tagits hänsyn till i de förslag som kommissionen har lagt fram.
Av dessa framgår också de möjliga resultaten.
Till sist ställde Monica Frassoni en specifik fråga om den turkiska delen av Cypern och vad rådet har för avsikt att göra.
Detta står inte på dagordningen för mötet med Europeiska rådet, men jag kan berätta för er, och för henne via er, att hennes påpekande att Europeiska unionen inte kan lämna den turkiska delen av Cypern åt sitt öde är exakt vad den princip som har styrt ordförandeskapets handlande sedan det negativa resultatet av folkomröstningen går ut på.
Det är också därför som vi, som ni vet, arbetar hårt tillsammans med andra för att under vårt ordförandeskap göra så stora framsteg som möjligt med direkt bistånd och direkt handel.
I alla händelser tänker vi fortsätta att arbeta med den inriktningen.
Jag hoppas att jag har kommenterat huvudfrågorna och svarat på de frågor som parlamentet har tagit upp.
Herr talman!
Jag hoppas att jag kan lämna er efter det här anförandet.
Vi kommer att hålla reda på varje ord som kommissionen säger också under det här sammanträdet, men jag tycker inte att jag måste göra det personligen.
Om ni tillåter att jag går nu, gör jag gärna det.
Annars stannar jag naturligtvis kvar, om ni så begär.
