# ID: svediakorp-gov449464
# author: Trichet, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2004-10-25
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,913
# sentences: 88
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
ECB: s penningpolitik bedrevs under ganska osäkra och besvärliga förhållanden under 2003.
Under första halvåret stagnerade den reala BNP-tillväxten till följd av avsevärd osäkerhet i samband med geopolitiska spänningar och turbulens i oljepriser och på finansmarknaderna.
Efter att den ekonomiska och geopolitiska osäkerheten minskat något ljusnade framtidsutsikterna för ekonomisk verksamhet successivt efter sommaren 2003.
Trots det ökade euroområdets sammantagna BNP endast med 0,5 procent under 2003.
Den årliga inflationstakten enligt HIKP saktade ned något under 2003, till 2,1 procent i genomsnitt från 2,3 procent i genomsnitt för både 2001 och 2002.
Att inflationen låg kvar över 2 procent berodde huvudsakligen på ökningar i ett antal volatila komponenter i HIKP, i synnerhet oljepriser, och under andra halvåret 2003 livsmedelspriser.
Höjningar av indirekta skatter och reglerade priser bidrog också till inflationen under 2003.
På medellång sikt förväntar vi oss dock att prisutvecklingen kommer att ligga kvar i linje med prisstabiliteten, efter det att inverkan från dessa volatila komponenter i HIKP gradvis upphör.
Den förväntan som blev resultatet av vår ekonomiska analys låg i linje med vår monetära analys.
En stor del av den monetära tillväxten i början av 2003 berodde på den betydande osäkerhet som då rådde på de ekonomiska och finansiella marknaderna, som orsakade förflyttningar av portföljer till säkrare, kortfristiga likvida tillgångar som ingår i M3.
Inför en mattning av inflationstrycket på medellång sikt under första halvåret 2003, som Alain Lipietz påpekade, sänkte ECB sina styrräntor med 25 baspunkter i mars 2003 och med 50 baspunkter i juni samma år.
Därmed nådde räntan två procent för de största refinansieringstransaktionerna i juni 2003.
Sedan dess har denna räntesats förblivit oförändrad på denna historiskt mycket låga nivå.
Samtidigt har det faktum att inflationsförväntningarna hållits kvar i linje med vår definition av prisstabilitet på ett mycket betydande sätt bidragit till den låga nivån på medellånga och långa nominal- och realräntor.
Den resulterande avkastningskurvan har skapat mycket gynnsamma finansiella förutsättningar för ekonomisk återhämtning.
Den ekonomiska återhämtning som inleddes under andra halvåret 2003 har fortsatt i år.
Vad årlig tillväxt beträffar uppnådde vi 2 procent under andra kvartalet i år.
I stora drag låg produktionsökningen för de senaste 12 månaderna nära aktuella uppskattningar av den potentiella tillväxten i euroområdet.
Vi förväntar oss att denna tillväxttendens fortsätter under kommande kvartal.
Världsekonomin har för närvarande den starkaste tillväxten på 30 år.
En viss avmattning förväntas nästa år, men euroområdets export borde ändå kunna fortsätta att dra fördel av en gynnsam global efterfrågan under 2005.
Inom euroområdet borde investeringar normalt sett gynnas av de positiva globala förhållandena, de mycket fördelaktiga kreditvillkoren i euroområdet och förbättringen i företagens effektivitet.
Det finns utrymme för en ökning av privatkonsumtionen i euroområdet som helhet, men där finns naturligtvis en viss osäkerhet i utsikterna.
En av riskfaktorerna är utvecklingen på oljemarknaderna.
Om oljepriserna skulle ligga kvar på en hög nivå, eller till och med stiga ytterligare, kan detta dämpa styrkan i återhämtningen, både inom och utom euroområdet, trots det faktum att oljeintensiteten i euroområdet är betydligt lägre än på 1970-talet.
Vi måste också ha i åtanke att en del av oljeprisökningen beror på en stark global efterfrågan, något som inte var fallet under de första och andra oljechockerna, men det är fortfarande så att oljeprishöjningar innebär en negativ försörjningschock för euroområdets ekonomi som helhet.
För att oljeprischocken skall kunna absorberas på ett så smidigt sätt som möjligt, får de politiska misstagen från det förflutna inte upprepas, och framför allt måste man undvika följdeffekter.
När det gäller konsumentpriserna har utvecklingen på oljemarknaderna haft en direkt påverkan på HIKP i euroområdet.
Efter en årlig inflation på 1,7 procent för första kvartalet 2004 uppgick inflationen till 2,3 procent andra kvartalet och 2,2 procent tredje kvartalet.
Inflationstakten har under det senaste året också drivits upp av ovanligt kraftiga höjningar av indirekta skatter och reglerade priser i hela euroområdet.
Emellertid, om man blickar framåt, så anser vi inte att den tillgängliga informationen tyder på att ett kraftigare underliggande inflationstryck håller på att byggas upp inom unionen ännu.
Löneutvecklingen har legat kvar på en måttlig nivå sedan sista kvartalet 2003, och den tendensen bör fortsätta.
Förutsatt att det inte inträffar ytterligare någon betydande prischock, borde den årliga inflationstakten sjunka under 2 procent under 2005.
Jag bör dock betona att vi under de senaste kvartalen har sett flera hot mot möjligheterna till prisstabilitet, och dessa hot kräver ständig vaksamhet.
Detta hänger återigen samman med oljeprisutvecklingen och möjliga följdeffekter orsakade av löne- och prissättningsbeteenden.
Andra farhågor rör långsiktiga inflationsförväntningar och även monetära tendenser.
Det verkar faktiskt som om den nedåtgående tendensen i den årliga inflödesökningen, som har pågått sedan mitten av 2003, avstannade under sommaren i år och att den kortsiktiga dynamiken i inflödet har förstärkts.
Detta återspeglar delvis det faktum att den historiskt låga räntenivån för euroområdet fortsätter att stöda monetär expansion.
Den låga räntenivån ger också bränsle till en ökad utlåning till den privata sektorn och vi har kunnat se en fortsatt stark ökning av lån till bostadsköp.
På grund av den kraftiga M3-ökningen de senaste åren finns det för närvarande betydligt mer likviditet i euroområdet än vad som behövs för att finansiera en icke-inflatorisk tillväxt.
Nu vill jag ta upp andra aspekter som vi tittar på.
En bra och trovärdig penningpolitik är förvisso en nödvändig förutsättning för hållbar tillväxt och för att skapa arbetstillfällen, men det är inte tillräckligt i sig.
Andra villkor måste också uppfyllas, särskilt en sund finanspolitik och lämpliga strukturreformer.
I det avseendet var förra året en besvikelse finanspolitiskt sett.
Det genomsnittliga underskottet i de offentliga finanserna i euroområdet växte från 2,4 procent till 2,7 procent.
Därutöver fortsatte det finansiella läget att vara bekymmersamt i länder som redan hade en betydande obalans under 2002.
Underskottet i de offentliga finanserna i förhållande till BNP för hela euroområdet förväntas inte förbättras under 2004, och den genomsnittliga offentliga skuldkvoten i förhållande till BNP förväntas försämras ytterligare.
Detta är förvisso en källa till oro.
Förra året stod finanspolitiken i EMU inför ett antal allvarliga utmaningar.
Den 25: e november 2003 beslutade rådet att inte följa kommissionens rekommendation och man kom överens om att ge de berörda länderna anstånd med förfarandet vid alltför stora underskott.
Samma dag gav ECB-rådet sitt stöd till kommissionens åsikt.
Stabilitets- och tillväxtpakten är en hörnsten i EMU.
Den är en nyckelfaktor för att ge en ekonomisk logisk grund för ett gemensamt valutaområde, som inte har någon federal regering, och för att säkra en makroekonomisk stabilitet på en hållbar grund.
ECB-rådet anser att det krävs avsevärda förbättringar i genomförandet av pakten, särskilt med avseende på dess förebyggande del.
Samtidigt är rådet inte för en ändring av fördragstexten eller av de förordningar som utgör grunden för pakten, och vi betonar vikten av att till fullo bevara det nominella ankaret på 3 procent i den korrigerande delen av pakten.
Jag vill också, precis som Ekofinrådet, betona den vitala betydelsen av en pålitlig och punktlig inrapportering av regeringarnas finansiella statistik, som inte i något avseende får påverkas av politisk inblandning eller valcykler.
På den punkten är vi helt överens med Ekofinrådet.
En mer positiv aspekt är att man under både 2003 och 2004 har kunnat se vissa framsteg i genomförandet av strukturreformer i flera länder i euroområdet.
Även om det inte alltid har varit så lätt att genomföra dessa reformer är jag övertygad om att vi kommer att kunna se deras positiva effekter under de kommande åren.
Jag har tydligt sagt att ECB stöder de regeringar, parlament och arbetsmarknadsparter som satsar på dessa nödvändiga reformer i euroområdet.
Vi har inte råd att vara självbelåtna.
På många områden krävs ytterligare reformer.
En kontinuerlig reformprocess är nödvändig för att förstärka euroområdets produktionspotential och för att säkra framtida tillväxt och arbetstillfällen.
År 2003 präglades också av de sista förberedelserna inför utvidgningen av EU med tio nya medlemsländer, med verkan från den första maj 2004.
Ur ECB: s synvinkel genomfördes integrationen av de tio nya medlemsländernas centralbanker smidigt.
Viktiga utmaningar kvarstår för dessa länder på vägen mot euron.
Förra veckan offentliggjorde ECB, liksom kommissionen, den första konvergensrapporten som behandlar dessa länder samt Sverige.
I rapporten anges flera prioriterade områden där enskilda länder kommer att behöva göra ytterligare ansträngningar innan de kan anta euron.
Den bild som framträdde varierade påtagligt från land till land, men många länder har samma utmaningar när det gäller prisstabilitet, sunda offentliga finanser, en stabil valutakurs och räntekonvergens.
Dessutom har man ännu inte uppnått institutionell konvergens i alla länder.
Detta gäller särskilt centralbankernas oberoende.
Jag kan inte nog betona hur viktigt detta är för en framgångsrik penningpolitik.
ECB uppskattade verkligen de välvilliga kommentarerna i Europaparlamentets förslag till resolution om ECB: s penningpolitiska strategi för 2003.
Vi har alltid strävat efter att visa ett starkt engagemang för att nå vårt främsta mål, prisstabilitet.
Inflationen har förblivit dämpad, trots en rad negativa störningar.
Jag vill inte älta detta, men jag kommer att betona utmaningen när det gäller att säkert förankra inflationsförväntningarna på medellång och lång sikt, vilket är avgörande för att åstadkomma prisstabilitet och för att befästa en mycket god ränteutveckling, därför att på medellång till lång sikt så införlivas dessa förväntningar på inflationen i marknadsräntorna.
Jag har lagt märke till att i resolutionsförslaget återspeglar de åsikter som förs fram i de viktigaste frågorna i mångt och mycket ECB: s åsikter.
Emellertid finns det ett antal frågor där vi har något annorlunda åsikter.
Särskilt gäller detta resolutionsförslagets uppmaning om offentliggörande av protokollen från ECB-rådets möten, samtidigt som man underförstått tycks acceptera att man inte skulle offentliggöra hur de enskilda medlemmarna röstar.
Vi skulle verkligen uppskatta om parlamentet kunde godta argumentet att offentliggörandet av hur enskilda medlemmar i ECB-rådet röstar skulle kunna ge upphov till nationella offentliga debatter om huruvida de nationella centralbankscheferna har tagit vederbörlig hänsyn till nationella intressen, samtidigt som det anges i fördraget att vi skall ägna oss åt euroområdet som helhet.
Dylika offentliga debatter skulle få negativa följder för trovärdigheten och effektiviteten i ECB: s penningpolitik.
När det gäller protokollen betonar jag att ECB lägger fram och förklarar sina penningpolitiska beslut genom uttömmande offentliga uttalanden vid de presskonferenser som hålls omedelbart efter ECB-rådets möten.
Genom att anta detta förfarande 1999 bidrog ECB till att höja ribban globalt för öppenhet och insyn i centralbankernas arbete.
ECB blev den första centralbanken att offentliggöra en uttömmande analys där man förklarade penningpolitiska beslut omedelbart efter det att de fattats.
Den information som ECB tillhandahåller på detta sätt liknar i grund och botten den som andra centralbanker offentliggör i protokollsammanfattningar, eftersom den på ett korrekt sätt återspeglar hela debatten i ECB-rådet.
ECB är den enda större centralbank som möjliggör omedelbar interaktion med media.
Som vi ser det är detta en egenskap som gör ECB till en av världens mest öppna centralbanker.
