# ID: svediakorp-gov449373
# author: Leyla Zana, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2004-10-14
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,969
# sentences: 95
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman!
Det är en mycket betydelsefull gest när ni talar på turkiska och kurdiska, och innan jag börjar mitt tal vill jag tacka er på katalanska.
Herr talman, mina damer och herrar, kära vänner!
Jag talade för första gången på kurdiska 1991 i parlamentets kammare under ceremonin när jag svor eden i den turkiska nationalförsamlingen.
När jag uttalade orden ” Jag svär denna ed för broderskapet mellan de kurdiska och turkiska folken ” ville jag fästa uppmärksamheten på att folk, språk och kulturer kan existera sida vid sida i broderskap.
De år jag tillbringade i fängelse, omgiven av döva och stumma murar, kommer vi att minnas som ett lidande som inte erkändes vid den tiden.
Men kampen för frihet, rättvisa och jämlikhet kunde inte ha förts utan lidande.
De år jag tillbringade i fängelse bröt inte ned mig, och fick mig inte heller att vilja anklaga någon eller känna vrede.
Jag fick lov att ta mig igenom dessa år på grund av min kärlek till demokratin, och jag klarade av det.
Jag inledde mitt anförande i dag på vårt brödraspråk, turkiska, och jag vill avsluta det på mitt modersmål, kurdiska.
Mitt syfte är än en gång att framhäva broderskapet mellan folk, språk och kulturer.
Jag vill hälsa er alla i denna anda och i vänskap.
Jag vill varmt hälsa parlamentet och uttrycka min tacksamhet för att ni ansåg att jag var värd Sacharovpriset.
Jag vill också tacka er för den aldrig svikande solidaritet som ni visade mig och mina vänner under mina år i fängelse.
I själva verket tilldelade ni inte bara mig detta pris, utan det gick också till det kurdiska folket och till det turkiska folket, som är våra bröder.
Ni har i själva verket gett det till Turkiet och till dem som försvarar fred, jämlikhet, frihet och broderskap.
Ni har gett det till de barn som förlorade sina föräldrar i krigen, till kvinnorna som förlorade sina barn, till folk som är förtryckta, oavsett hudfärg, språk, religion eller ras.
Kort sagt har priset utdelats med sikte på en ljus och hoppfull framtid.
Ni har gett den demokratiska allmänna opinionen en röst och har uppmuntrat den att göra sig hörd.
Det faktum att de värderingar som representeras av Sacharov är heliga och okränkbara har ökat mitt moraliska och mänskliga ansvar, och när jag talar till er nu är jag fullt medveten om detta faktum.
Mitt hjärta gråter när jag ser att vi förlorar våra barn, var än i världen det sker, men först och främst naturligtvis i mitt eget land.
Det är en smärta som sargar hela mig.
Jag ber er att höra min röst och betrakta den som rösten från de mödrar vars hjärtan är fulla av smärta, som barnens röst, som ungdomarnas och kvinnornas röst, som tusentals, tiotusentals och miljontals människors och mänskliga varelsers röster.
Krig har orsakat stort lidande.
De har tillfogat djupa sår.
Det har förekommit stort lidande, naturen har lidit, blommorna, fåglarna och fjärilarna har gråtit.
Krigen i Irak, i Palestina, i Halabja, på Balkan, i Beirut, i Tjetjenien, i Irland, i Spanien och alla andra slags krig som jag för ögonblicket inte kan nämna, har lärt oss och fortsätter att lära oss många saker.
Bittra erfarenheter har lärt oss att våld leder till mer våld, utan att erbjuda någon lösning.
Vi har också sett hur politik som grundar sig på förtryck, förnekande, utrotning och bedrägeri har lett till mer orättvisa, fattigdom och lidande.
Därför måste vi förkasta våld och krig, oavsett orsakerna till dem eller hur de rättfärdigas.
Vi borde kunna avfärda dem.
Våldet måste förpassas till det förflutna.
De språk och metoder vi måste använda i dag för att lösa konflikter är dialoger, kompromisser och fred.
Det som gäller är inte ” Döda och dödas ” utan ” Lev och låt leva ”.
Som ledamöter i Europaparlamentet sitter ni här i dag i fred, trots de splittringar och krig som har pågått i generationer och i hundratals år.
Är inte den enighet som ni har skapat, samtidigt som ni har behållit era nationella särdrag, en av de mest slående symbolerna för fredlig samexistens?
Herr talman, mina damer och herrar!
Som en person som söker rättvisa, riktar sig min första vädjan här i dag till mig själv: Jag ger er mitt ord på att jag kommer att uppfylla mitt lands och den demokratiska allmänna opinionens förväntningar, även om det kostar mig livet.
Jag gör detta åtagande utan att förvänta mig något i gengäld.
Min andra vädjan går till mitt land, Turkiet.
Den turkiska regeringen måste föra upp den demokratiska lösningen på det kurdiska problemet på sin agenda genom att ge den ett lämpligt namn.
Alla levande varelser på jorden har ett namn: blommor, träd och fåglar.
Alla har de sina namn.
Bara kurderna är utan namn.
Det finns inga skäl att inte definiera detta problem och inte ge det ett lämpligt namn.
Det finns inget skäl att frukta dialog och fred.
Kurderna vill ha en fredlig lösning på det turkiska suveräna territoriet.
Detta är vad Republiken Turkiet bör ha som byggstenar och råmaterial.
De respekterar alla de värderingar som symboliserar Republiken Turkiet, men regeringen förefaller orubblig och ovillig att uppskatta kurdernas uppriktiga initiativ, som grundar sig på att de är öppna för dialog.
Om det inte finns någon fredlig lösning med på agendan, oavsett vilket politiskt parti som sitter vid makten, är denna dialog dömd att gå om intet.
Det har förvisso tagits viktiga steg i riktning mot demokrati, men genomförandet av dessa steg förefaller ha varit enbart kosmetiskt.
Köpenhamnskriterierna måste genomföras i handling, och inte bara i ord.
Det mest brådskande behovet är att avlägsna grunden till väpnade konflikter och våld.
Ett rättssystem som skulle medföra nedrustning är ett viktigt första steg i riktning mot fred.
Men det finns ett annat viktigt behov, nämligen att politiska fångar, intelligentsian, författare och politiker måste innefattas i det demokratiska livet.
Vi skulle också önska att demokratiska områden öppnas utan hinder mot tankefrihet eller föreningsfrihet.
Sociala och ekonomiska åtgärder som syftar till att få bukt med skillnader mellan regionerna är av stor vikt.
Hindren mot att använda vårt modersmål i medierna måste försvinna, och det bör vara möjligt att få undervisning i detta språk i grundskolan.
Det måste läggas fram ett förslag till en ny demokratisk konstitution som överensstämmer med allmän lagstiftning, och, som den turkiske presidenten Sezer har sagt, måste kurderna i denna konstitution erkännas som viktiga beståndsdelar, och de måste få skydd.
Ingen borde tvivla på att kurderna kommer att stödja alla åtgärder som vidtas för att åstadkomma demokratisering.
Min tredje vädjan går till världen, och först och främst till Europa.
Fred i Turkiet kommer att innebära fred i Mellanöstern, fred i Europa och fred i världen.
I dag ligger freden i era händer, i våra händer.
Vi kan uppnå den genom att sträcka ut våra händer mot varandra, och för att kunna göra det måste vi börja med att veta vad som är rätt.
Om man vet vad som är rätt vet man också vad som är fel, men om man inte vet vad som är fel kommer man aldrig att åstadkomma det som är rätt.
Det riktiga är att börja med att ge problemet ett namn, och att sedan erkänna och definiera det.
En företeelse som inte har något namn och som inte har definierats har ingen identitet, och då betraktas denna företeelse som icke-existerande.
Det är dags att världen erkänner kurdernas politiska, sociala och kulturella rättigheter.
Kurderna utgör en befolkning om mer än 40 miljoner människor.
Kurderna har öppet deklarerat sin vilja att fullt ut erkännas och integreras i dagens värld.
Vad vi förväntar oss av världen är att vår vilja skall respekteras och att detta inte skall utnyttjas som ett förhandlingsinstrument, eller användas för schackrande i internationella förbindelser.
Om problemet inte hanteras i en anda av samvete och humanitet kommer freden i regionen och världen även i fortsättningen att stå inför ett möjligt hot.
Nationer har lämnats åt sig själva därför att de har byggt murar snarare än broar.
Europa har fått erfara att humanitet och åratals lidanden har brutit ned dessa murar, den ena efter den andra.
Europa och världen borde kunna bryta ned de osynliga murar som har byggts upp mellan dem och kurderna, och dessutom verka som en bro för att finna en lösning på detta problem.
Vi måste komma ihåg att ett Turkiet som är medlem i Europeiska unionen, och som har löst det kurdiska problemet, kommer att göra det möjligt för västvärlden att få uppleva Mesopotamiens stora kulturella rikedomar.
Först när detta händer kommer västvärldens civilisation att bli en tidsenlig demokratisk civilisation.
Min fjärde vädjan riktar sig till den demokratiska allmänna opinionen och förespråkarna för fred.
Det räcker inte att förespråka freden och själv vara fredlig – enbart detta kommer inte att skapa fred.
Om människor inte kämpar mot själva kriget finns det ingen möjlighet att få ett slut på krigen.
Var det än förs krig måste vi därför kämpa för freden och organisera oss.
Jag riktar min fjärde vädjan till kurderna, till dem som har kämpat för demokrati i alla geografiska regioner där de bor.
De måste först av allt leva i fred med varandra.
De måste främja demokratin, sanktionera friheten och visa på sammanhållning.
Det kommer inte att finnas någon solidaritet om det inte finns en ömsesidig respekt för varandras värderingar, ingen sammanhållning utan solidaritet, ingen styrka utan sammanhållning och ingen fred utan styrka.
De måste vara medvetna om att alla försök att utforma ett eget slags kurder bland kurderna kommer att leda till en förlust.
Det enda sättet att förhindra detta är genom inre enhet och sammanhållning, fred inom de egna leden, och vår egen solidaritet och politik.
Herr talman, mina damer och herrar!
Varför kan turkarna, kurderna, tyskarna, fransmännen, lazfolket, cirkassierna, spanjorerna, georgierna, assyrierna, amerikanerna, tjeckerna, araberna, yazidierna, bretagnarna, katalanerna, iranierna, tjetjenerna, aboriginerna, de amerikanska indianerna, alawiterna, afrikanerna, palestinierna, judarna, katolikerna, protestanterna, muslimerna, de kristna, de vita, de svarta och alla folk i världen inte leva tillsammans i fred och harmoni?
Vi tittar alla upp mot samma stjärnor och vi vandrar alla på samma planet och lever under samma himmel.
Som Victor Hugo sade, eftersom ” freden är den lycka som drar till sig allting ” måste vi glömma allt som hänger samman med krig, smärta, hämnd och hat.
Vi måste acceptera allt detta.
I annat fall kommer vi aldrig att kunna färdas tillsammans och vara lyckliga.
Jag tillägnar broderskapet och harmonin mellan det turkiska och kurdiska folket detta tal.
Mina bästa välgångsönskningar till er alla, i kärlek och vänskap.
