# ID: svediakorp-gov449363
# author: Reding, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2004-10-14
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,394
# sentences: 63
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman, mina damer och herrar!
Vid detta plenarsammanträde, som är ett av era första, valde ni i dag att sätta frågan om kampen mot dopning på agendan, något som tydligt avspeglar hur högt parlamentet prioriterar bekämpningen av detta gissel som skadar idrottens rykte och idrottarnas hälsa.
Dopningfrågan handlar i dagens läge inte bara om att tävla på lika villkor.
Det är också ett folkhälsoproblem.
Kommissionen delar er beslutsamhet på detta område.
Som ni vet har jag under de senaste fem åren arbetat hårt för att föra upp dopningen på EU: s agenda och vidta så effektiva åtgärder som möjligt inom ramen för våra befogenheter.
När jag i dag lämnar ifrån mig denna portfölj, som jag har ägnat en stor del av min energi, vill jag tacka er för att ni gett mig tillfälle att presentera en sammanställning över de framsteg vi har åstadkommit tillsammans och dra upp vissa riktlinjer inför framtiden.
Sammanställningen ser ut som följer: På fem år tycker jag att vi har gjort så mycket vi någonsin har kunnat inom den befintliga rättsliga ramen.
Vi får också betänka hur motsträvigt flera medlemsstater och delar av idrottsvärlden har tagit till sig tanken att EU-nivån är en viktig nivå i kampen mot dopning.
Som ni vet faller idrotten ännu inte under EU: s behörighetsområde.
Annorlunda uttryckt kan kommissionen endast ingripa inom sina tydligt definierade behörighetsområden, och på detta område kan kommissionen under alla omständigheter endast ingripa i syfte att komplettera och förstärka åtgärder som vidtas av idrottsorganisationer och av medlemsstaterna.
Vi har på senare år varit tvungna att agera pedagoger när vi har förklarat vilka våra befogenheter och begränsningar är inom detta område.
Å ena sidan har vi fått frågan varför kommissionen inte tar fler initiativ och å andra sidan har vi fått höra att vi har tagit initiativ för att harmonisera förfaranden för kontroll av förteckningar över dopingpreparat, vilket är detsamma som att säga att vi har tillskansat oss befogenheter som vi inte har.
Sanningen är den att vi har gjort en hel del inom ramen för våra befogenheter – information, förebyggande arbete, utbildning, medvetandehöjande åtgärder och stöd till projekt som ” idrottarpasset ”, multimedieinformationsverktyg och vetenskapliga studier.
Vi har främjat en samarbetsorienterad dialog.
Vad innebär detta mer konkret?
Inledningen av min mandatperiod sammanföll med en period då dopningen var förstasidesstoff, i och med händelserna under 1998 års Tour de France.
Vi kunde se att åtgärderna för att bemöta detta på nationell nivå inte längre var tillräckliga och att samarbete – och rentav samordning – mellan medlemsstaterna var avgörande.
I slutet av 1999 bad jag Europeiska etikgruppen, som vid den tiden leddes av Noëlle Lenoir, att avge ett yttrande.
Det var första gången detta organ uttalade sig om dopning, och gruppens yttrande visade sig ytterst användbart under de följande åren och kommer att fortsätta att vara det i framtiden.
Det har varit en språngbräda för allt vi har företagit oss.
I december 1999 antog kommissionen en gemenskapsstödplan för att bekämpa dopning.
Planen mottogs positivt av parlamentet.
Theresa Zabel var vid det tillfället föredragande.
Vad vi främst strävade efter var att dopnings- och narkotikafrågan skulle införlivas i alla EU: s politikområden.
Inom ramen för den planen och med parlamentets hjälp öronmärktes en årsbudget på 5 miljoner euro till projekt för att bekämpa dopning – undersökningar, forskning, konferenser och åtgärder.
Vi kunde på så vis stödja projekt som främjade både information och forskning inom detta område.
Jag vill exempelvis nämna vår undersökning om dopning på gym, liksom ungdomsprojekt och en förteckning över lagar och förordningar i medlemsstaterna.
Tre olika undersökningar genomfördes av externa konsulter – om socioekonomiska aspekter av dopning, skydd för ungdomar och EU: s kommunikationsstrategi.
Låt oss nu tala om antidopningbyrån WADA.
Jag gjorde personligen en stor insats för att se till att en byrå inrättades och jag kämpade särskilt hårt med att förorda principer för att få till stånd effektiva åtgärder, så att det nya organet skulle motsvara förhoppningarna hos dem som ville se nolltolerans tillämpas på dopningen.
Jag betonade behovet av att organet skulle vara självständigt och medge insyn.
WADA tog form inom de konturer vi hade skissat upp och inrättades slutligt år 1999.
Beroende på skillnaderna mellan WADA: s budgetbestämmelser och gemenskapens lagstiftning och förfaranden, var det inte möjligt att lämna EU-bidrag till verksamheten, och jag tror inte att detta kommer att kunna ändras i framtiden.
Förslaget till konstitutionellt fördrag, som innehåller en hänvisning till idrotten, kommer inte att medföra någon förändring i detta avseende.
Det måste framhållas att WADA uträttar ett värdefullt arbete.
Jag skulle vilja se att byrån blev en internationell institution som lyder under offentlig rätt.
Som jag ser det skulle detta göra byrån mer effektiv och ge den större trovärdighet än vad som nu är fallet när byrån lyder under privat rätt, ett förhållande som vållar problem.
Kampen mot dopning är när allt kommer omkring per definition ett internationellt fenomen.
Det är huvudskälet till att vi anordnade Marrakechkonferensen i januari 2002, som gav oss chansen att studera dopningfrågan tillsammans med våra kolleger i Medelhavsområdet.
Jag vill också nämna Europeiska året för utbildning genom idrott, då vi inrättade ett informations- och varningssystem för ungdomar, eller med andra ord ett komplett system med förebyggande åtgärder.
Förebyggande åtgärder är nyckelordet, eftersom vi inte är ute efter att bestraffa, och därför måste kommissionen lägga tonvikten vid den förebyggande aspekten.
Kommissionen måste ta itu med de bakomliggande orsakerna till att en miljö uppstår där dopningfenomenet frodas – idrottsledarnas utbildningsmässiga bakgrund, det medicinska områdets roll och trycket på framgångar från sponsorernas sida.
Som ni kan se har ett mycket omfattande arbete uträttats under den senaste femårsperioden.
Det har varit ett gemensamt arbete, i vilket jag hela tiden har kunnat räkna med parlamentets fulla stöd.
I framtiden kommer detta ansvar att falla på den nye kommissionären, Ján Figel, och jag vet att han är medveten om hur viktig denna fråga är.
Herr talman!
Med er tillåtelse vill jag göra två påpekanden.
För det första inger det konstitutionella fördraget förhoppningar inom detta område, eftersom det i detta fördrag står att ungdomars fysiska och moraliska integritet måste skyddas, särskilt när det gäller unga idrottare.
Vi måste därför öka stödet till medlemsstaterna och till idrottsförbunden, som kommer att ha det främsta ansvaret.
Därutöver kan vi stödja medlemsstaternas åtgärder för att förebygga, informera om och öka medvetenheten om dopning.
Jag vill också nämna en mycket väsentlig aspekt för alla framtida åtgärder, nämligen den dom som avkunnades av domstolen i Meca-Medina-målet den 30 september.
Det positiva med denna dom är att den klargör vilken roll kampen mot dopning skall ha inom gemenskapsrätten och slutgiltigt bekräftar kommissionens ståndpunkt, som jag har förordat i fem års tid.
Detta måste välkomnas.
I domen slås det fast att kampen mot dopning inte har något ekonomiskt syfte.
Enligt domstolen faller därför Internationella olympiska kommitténs antidopningsförordning inte under gemenskapens konkurrenslagstiftning.
Syftet med denna förordning är att bevara idrottens anda och skydda idrottarnas hälsa.
Annorlunda uttryckt är det en idrottsförordning, vilket innebär att det främsta ansvaret för att reglera denna fråga faller på idrottsförbunden.
Herr talman!
Jag är mycket nöjd både med slutsatsen i sig och med det sätt på vilket domen formulerades.
Jag har under fem års tid i själva verket försökt visa att kommissionen inte bara intresserar sig för idrotten som ekonomiskt fenomen, utan att idrotten i första hand är en samhällelig verksamhet med fostrande och etiska dimensioner.
Jag vet också att min efterträdare kommer att fortsätta på den vägen, för det är viktigt att parlamentet stöder Ján Figel i denna fråga, på det sätt som ni alltid har stött mig.
Vi har ett samhällsansvar, och eftersom idrotten är ett så viktigt inslag i detta samhälle har vi således ett ansvar också inom idrottens område.
