# ID: svediakorp-gov449351
# author: Louis (IND/DEM ). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2004-10-14
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 610
# sentences: 20
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Herr talman, mina damer och herrar!
Det gläder mig att två av parlamentets utskott har initierat denna debatt.
Efter dess undertecknande för snart tio år sedan har Marrakechavtalet grundläggande förändrat karaktären hos de förbindelser som Europeiska unionen – och särskilt Frankrike – har utvecklat med sina partner i utvecklingsländerna.
I dag lägger kommissionen i ett nytt meddelande fram ett projekt för reform och förbättring av det allmänna preferenssystemet.
Det bör först noteras att detta system har varit en kamp mellan två världar: å ena sidan det Europa, och i synnerhet Frankrike, som har ett engagemang för sina partner i utvecklingsländerna och är medvetna om sitt ansvar och sina historiska band, och å andra sidan det Europa som anser att en exponering för den globala frihandeln är det enda verkliga sättet att uppnå ekonomisk och social utveckling.
Jag fruktar att detta nya kommissionsmeddelande endast tjänar som en rökridå för att dölja det enkla faktum att kommissionen där tar avstånd från våra tidigare åtaganden till förmån för de åtaganden som följer av vår medverkan i Världshandelsorganisationen.
Det är vad man med en förskönande omskrivning brukar kalla ett WTO-kompatibelt system.
I själva verket har parlamentet och rådet mer generellt låtit kommissionen följa två motsatta politiska spår samtidigt, nämligen en extern handelspolitik för fullständig frihandel och en politik för utvecklingsstöd till privilegierade partner.
Om vi inte hade velat tillåta WTO att systematiskt avveckla Lomékonventionen, instrument för instrument, skulle rådet ha agerat som övervakare och behörig myndighet för att skapa sammanhängande definitioner och ett beslutsamt försvar av tydliga och långsiktiga strategier, inklusive samtliga politiska instrument, på breda områden av gemensamt intresse som exempelvis utveckling.
Denna grundläggande motsägelse påverkar all den politik som vi tillsammans försöker föra.
Hur kan vi be våra fiskare att minska trycket på fiskbestånden samtidigt som vi undertecknar handelsavtal med länder som inte går med på att göra samma ansträngningar?
Hur kan vi införa miljönormer, sociala begränsningar och solidaritetsåtaganden för våra företag samtidigt som vi utsätter dem för en konkurrens som inte tyngs av några av dessa bördor?
Och hur kan vi slutligen begära att våra partner på södra halvklotet skall tro på EU: s och dess medlemsstaters långsiktiga åtagande för deras utveckling om vi, med knappt märkbara fördelar, samtidigt utsätter dem för den gemensamma globala marknadens krafter, reform för reform?
Jag talar för den franska delegationen i min grupp.
Vi motsätter oss inte på något sätt marknaden och vi tror på fri företagsamhet, på initiativ och individuellt ansvar, men vi anser också att staten skall spela sin roll som tillsynsmyndighet och strateg, både för att skydda sina medborgare och för att värna de fattigaste internationella partnerna, eftersom marknaden skulle styras av djungelns lag om detta inte skedde.
Med tanke på att välfärden på vår kontinent främst skapades under 1700- och 1800-talen under relativt skyddade förhållanden, hur kan vi kräva att våra partner på södra halvklotet skall utsätta sina gryende ekonomier för de fyra vindarna?
De nya krafter som utvecklingsländerna utgör kräver kanske vår tillfälliga assistans i någon form.
Även om det inte är perfekt måste det allmänna preferenssystemet upprätthållas.
Jag är också rädd att kommissionsförslaget, liksom i många andra fall, inte bygger på någon konsekvensanalys eller utvärdering av systemet som helhet.
Jag hoppas att parlamentet kommer att rösta om ett detaljerat förslag men, mina damer och herrar, vi måste kräva att detta enbart sker om vi har informerats om de konsekvenser som reformen kommer att få.
