# ID: svediakorp-gov449250
# author: Patten, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2004-10-13
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,454
# sentences: 60
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman!
Om det inte sker ett under lär detta bli det sista tal jag håller här i parlamentet – i synnerhet om Mellanöstern.
Jag har tappat räkningen på hur många debatter som har förts i detta ämne sedan början av mitt mandat.
Att våra meningsutbyten om ett så känsligt ämne som detta ibland har varit lite svåra är helt naturligt.
Jag hoppas att de har varit till någon nytta.
Jag hoppas verkligen att de inte har gjort någon skada.
Eftersom jag närmar mig slutet av min mandatperiod som kommissionär – jag understryker ” som kommissionär ” – har jag börjat att gå på teater igen.
Jag såg nyligen en nytolkning av Euripides Hekuba, av den beundransvärde irländske pjäsförfattaren Frank McGuinness.
Klassicisterna och teaterbesökarna bland er kanske minns att detta är ett dystert och blodigt drama om död, hat och hämnd.
Passande nog, kanske rentav för passande för denna uppsättning, var kulissen en hög svart vägg med inskriptioner av namnen på de israeler och palestinier som dött de senaste åren: hat, hämnd och blod.
Om man tittar tillbaka är det verkligen sant att vi trots de heroiska insatserna av bland andra min vän och kollega, den höge representanten, tyvärr inte har många framsteg att rapportera om.
Precis som den höge representanten påpekade bevittnade vi häromdagen den förskräckliga massakern på israeliska turister i Egypten.
Gång på gång har det ena hoppet efter det andra släckts.
Vi hade Camp David, Taba och de överenskommelser som nåddes där samt de utmärkta rapporterna av Mitchell, Tennet och Zinni, men inget av detta var till någon nytta.
Sedan Taba är det dystra facit totalt 4 360 döda: 1 026 israeler och 3 334 palestinier.
Öga för öga, tand för tand, vilket – som Gandhi sade – leder till att alla blir blinda.
Oskyldiga barn för oskyldiga barn.
Det senaste initiativet är premiärminister Sharons förslag om ensidig utrymning av Gaza.
Varje steg i riktning mot ett tillbakadragande från ockuperat område måste välkomnas, även om det är begränsat.
Som den höge representanten påpekade finns det dock många frågor som måste klargöras, inte minst när det gäller färdplanen i ett större sammanhang.
Även om vi har våra reservationer, så innebär detta initiativ början på avvecklingen av bosättningarna – en viktig aspekt som ligger i linje med vad vi har sagt väldigt länge.
Därför är vi beredda att göra ett försök, även om vi måste vara tydliga, som den höge representanten sade, med att parterna skall räkna med de fem delar som Europeiska rådet har identifierat som nödvändiga för att planen skall fungera.
Vi måste insistera på att dessa punkter respekteras.
Den skepsis som otvivelaktigt har omgärdat det här initiativet har, som den höge representanten mycket diplomatiskt sade, ökat efter de märkvärdiga kommentarer som den israeliske premiärministerns stabschef och rådgivare nyligen fällde och som var till stor skada.
Jag hoppas att tvåstatslösningen även fortsättningsvis kommer att erkännas som det enda hoppet om ett slut på konflikten.
Låt oss vara realistiska och inte förvänta oss för mycket – utom, tyvärr, kanske mer död och förstörelse – förrän USA: s presidentval är över.
Inte heller då vore det klokt att förvänta sig mirakel.
Men världssamfundet borde åtminstone ha täta kontakter med den israeliska regeringen för att få till stånd ett åtagande om en tvåstatslösning, och med palestinierna för att få till stånd ett åtagande som rör säkerhet och reformer.
Detta är det enda sättet att få ett slut på konflikten.
Färdplanen visar hur det skall göras, så utmaningen för Europeiska unionen är att lotsa parterna och andra i världssamfundet i riktning mot färdplanen.
Annars kan folk komma att tro att kabinettschef Weisglass hade rätt och att hans enda misstag var att inte hålla tyst.
Under min mandatperiod har jag med stöd av majoriteten i parlamentet försökt bygga upp en reformerad palestinsk myndighet som en dag skall kunna styra Palestina och förhandla och nå en överenskommelse med Israel.
Under denna period har den israeliska regeringen försökt att marginalisera president Arafat.
I slutändan är dock president Arafat fortfarande kvar, medan den palestinska myndigheten tyvärr har slagits i spillror.
Jag erkänner att president Arafat kan vara en del av problemet, men han är inte det enda problemet.
Jag har alltid varit tydlig med att en reformerad palestinsk myndighet är en del av lösningen.
Under rådande inre och yttre förhållanden är det oklart om den palestinska myndigheten är i stånd att lägga fram en tvåstatslösning.
Den dödliga kombinationen av för lite verksamhet från den palestinska sidan och vad som kanske har varit för mycket verksamhet från den israeliska sidan, har lyckats ganska väl med att förstöra det mesta av den auktoritet som den palestinska myndigheten annars hade kunnat ha.
Vi måste hitta ett sätt att ge den palestinska myndigheten större politiskt handlingsutrymme, och det i utbyte mot full garanti om säkerhet och reformer.
Den höge representanten framhöll det arbete som vi har utfört för att stödja den ekonomiska och institutionella utvecklingen och det humanitära biståndet i Palestina.
Unionen har gjort mycket mer än någon annan.
Parlamentet har röstat för och gett mycket mer hjälp än vad någon annan har bidragit med.
Jag förväntar mig att parlamentet nu börjar rannsaka sig själv när det gäller fortsatt hjälp i samma skala som hittills.
Tillåt mig att påpeka en självklarhet.
Vi är de största givarna till Världsbankens palestinska utvecklingsfond.
Att säga att vi är de största givarna är faktiskt en underdrift.
Nästan ingen annan bidrar med några pengar alls till den.
Vi vill se att dessa pengar används för att lägga grunden till en ekonomi som kan skapa arbete, inkomster och åtminstone ett minimum av ekonomisk tillväxt i de palestinska områdena, så att folk kan leva ett bättre och mer anständigt liv, ha större chans att få arbete och så vidare.
Vi har alla rätt att ifrågasätta om inte pengarna kommer att gå till onödiga utgifter och om några utgifter överhuvudtaget kommer att bli värdefulla om vi inte kan få vissa garantier från Israel om ett tillbakadragande från Gaza, om hur detta kommer att skötas och om Gazas framtidsutsikter på medellång och lång sikt.
Jag är säker på att parlamentet inte vill ha känslan av att vi endast betalade räkningen för följderna av vad de israeliska försvarsstyrkorna gjorde.
Vi måste klargöra att vår roll – den roll vi vill spela när vi bidrar till att stödja återuppbyggnaden – måste bero på en riktig politisk dialog med de israeliska myndigheterna.
Annars kommer pengarna bara att gå förlorade, på samma sätt som alltför mycket av det vi redan har gjort har gått förlorat.
Jag upprepar att vi med utgångspunkt i rapporten från rådet (allmänna frågor och yttre förbindelser) och med utgångspunkt i det arbete som inletts av Michel Rocard och hans kolleger i rådet har gjort mer än någon annan för att få till stånd reformerade institutioner i Palestina.
Jag hyllar arbetet av människor som Salam Fayyad, som på ett modigt sätt har försökt se till att Palestina har en anständig och öppen regering.
Det måste dock sägas att det utan politiska framsteg, utan en förbättring av säkerhetsläget och utan en effektivare dialog med Israel kommer att bli väldigt svårt att fortsätta att rättfärdiga den typen av hjälp och den typen av utgifter.
Inget av de problem som världssamfundet ställs inför är viktigare än detta, inte bara på grund av den blodsutgjutelse som det fortsätter att orsaka om det förblir olöst, utan också på grund av den skada det åsamkar förhållandet mellan väst och den muslimska världen.
Ingen lär kunna tvivla det minsta på följderna av stridigheterna mellan israeler och palestinier eller på vilka konsekvenser detta får för inställningen i den islamiska världen.
Vi måste arbeta ännu hårdare för att försöka hitta ramen för en lösning på denna blodiga konflikt.
Om vi inte lyckas med detta vill jag återgå till vad jag tror är sista raden i Euripides Hekuba, nämligen att ödet styr och ingen kan göra motstånd.
Blodsutgjutelse efter blodsutgjutelse efter blodsutgjutelse, hämnd efter hämnd efter hämnd om inte människor i Washington, i Europa och framförallt i Israel och Palestina har det politiska modet att försöka åstadkomma vad deras folk förtjänar och vad hela världen kräver.
