# ID: svediakorp-gov449249
# author: Solana, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2004-10-13
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: ES
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 3,034
# sentences: 108
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman!
Innan jag tar itu med den fråga som nu står på föredragningslistan, och eftersom det här är den första gången som jag talar till det parlament som valdes före sommaren, vill jag upprepa det jag sade när jag för första gången talade till parlamentet för fem år sedan, nämligen att jag kommer att hjälpa och samarbeta med kammaren på alla sätt jag kan när det gäller de frågor som tillhör mitt område.
Jag vill också önska er alla all framgång och jag hoppas att vi genom allas arbete, genom att alla institutionerna arbetar tillsammans, kan förverkliga den dröm vi alla har om ett bättre Europa som tjänar medborgarna och ett bättre Europa som tjänar världen.
Herr talman!
Jag beklagar att mitt första framträdande inför ledamöterna gäller en fråga som har gett upphov till så mycket upprördhet, så mycket frustration och så mycket förbittring de senaste åren.
Mellanösternfrågan har en plats i alla europeiska medborgares hjärtan och vi lider med folken i denna region, som ligger så nära oss, som om det gällde oss själva.
Europeiska unionens ministerråd analyserade frågan ingående i Luxemburg i måndags den 11 oktober – som ledamöterna känner till – och antog en resolution som jag inte skall upprepa, eftersom jag hoppas och är säker på att ni alla har läst den.
Jag vill emellertid ta upp tre mycket klara och specifika punkter under den korta talartid som presidiet beviljar mig, så att vi kan inrikta debatten på dem, om ni så önskar.
Den första punkten är hur vi ser på den senaste händelseutvecklingen i regionen, den andra är en analys av det politiska läget i både Palestina och Israel och den tredje är Europeiska unionens inställning till den aktuella situationen samt hur vi, alla tillsammans, skall kunna hitta ett sätt att påskynda fredsprocessen och därigenom sätta stopp för denna våldsspiral som vi har fastnat i.
När det gäller den första punkten, den senaste händelseutvecklingen, vill jag gå tillbaka till kvartettens senaste möte i New York den 22 september, herr talman.
Jag vill framhålla fyra punkter i det dokument som blev resultatet av det mötet, eftersom en del av dem är viktiga för den kommande debatten.
En del av de här punkterna verkade kanske ha glömts bort eller lagts på is, men lyckligtvis – tack vare detta möte med kvartetten den 22 september – tycks de ha återerövrat sin plats i människors hjärtan.
Av dessa fyra punkter skall jag kommentera följande: behovet av reformer inom den palestinska myndigheten, det är vi alla överens om, och vårt totala och absoluta fördömande av terrorismen.
Men i resolutionen talas det också om att bosättningarna måste stoppas, att kvartettens medlemmar bör ta hänsyn till beslutet i Internationella brottmålsdomstolen om muren och att vi som ingår i kvartetten vill att tillbakadragandet från Gaza, som har påbörjats i Israel, skall vara en del i en större politisk process och verkligen mynna ut i att problemet löses i sin helhet.
Sedan dess, den 22 september, har situationen i Gaza tyvärr förvärrats.
Det vi har sett i Gazaområdet under de senaste dagarna och veckorna har plågat oss alla och framför allt har det fått oss alla att fundera på vad det är för mening med vissa insatser i området.
Det stämmer att våldet i ett skede tog fart när palestinska terrorister avfyrade qassamraketer i norra delen av Gazaremsan, men det är också så att Israels svar inte var det som vi europeiska demokrater skulle ha väntat oss.
Det var ett svar som vi anser vara mer än vad man skulle kunna kalla proportionellt: 119 döda palestinier, varav en tredjedel var under 18 år och fem döda israeler, varav två barn.
Det går inte att fortsätta att leva i denna våldsspiral, där människor dör i onödan och fortsätter att dö i onödan utan att hela denna våldsamma process för fredsprocessen framåt så mycket som en millimeter.
Hur kan vi stoppa detta?
Hur kan vi få slut på våldet?
Vi i Europeiska unionen har gjort allt som står i vår makt under dessa veckor och stått i ständig kontakt med myndigheterna i Israel, Palestina, Egypten och Jordanien för att utröna om det är möjligt att få till stånd en vittomfattande fred, en vittomfattande vapenvila.
Det har inte varit möjligt.
Vi har inte uppnått detta och vi har inte ens lyckats få till stånd någon form av paus för att kunna ta itu med humanitära frågor.
Därför gör de senaste dagarnas händelser att vi känner oss frustrerade, upprörda och bedrövade.
Situationen komplicerades ytterligare genom terrorattacken i Taba i torsdags natt, som också var fruktansvärd.
Den var fruktansvärd på grund av att den var så meningslös, på grund av att de människor som dog var semesterfirande israeler och egyptier som letade hotell och några europeiska medborgare som var där på semester.
Därför vill jag uttrycka mitt totala fördömande av denna attack som hade ett syfte för terroristerna: att försöka destabilisera Egypten, ett land som samarbetar i fredsprocessen på ett beundransvärt sätt.
Därför vill jag än en gång vädja till alla som kan höra oss via Europaparlamentet om sunt förnuft, fred och slut på våldet, så att Israel kan fortsätta tillbakadragandet från Gaza lugnt och fredligt utan några flera offer på någondera sidan.
Den andra punkten som jag vill kommentera är situationen i Palestina.
Ni känner till läget mycket väl och ni känner till Europeiska unionens ståndpunkt.
Palestina behöver nu en regering, en palestinsk myndighet med förmåga att agera som en sådan, som en regering.
Vi har krävt och vi kommer att göra allt för att se till att president Arafat undertecknar de regler som han mer eller mindre har gått med på och att han sätter dem i verket genom att tillsätta en premiärminister med verklig makt att handla i de frågor som är grundläggande för definitionen av en stat: å ena sidan säkerheten och å den andra ekonomin.
Herr talman!
När det gäller ekonomin anser jag att vår gode vän finansministern gör ett beundransvärt arbete.
Det vet alla.
I fråga om säkerheten återstår emellertid mycket att göra och det är president Arafat som måste delegera verkliga befogenheter till sin premiärminister i säkerhetsfrågor så att denne kan agera och faktiskt agerar via sin inrikesminister.
Innan så har skett blir det svårt att bekämpa terrorismen och att kontrollera situationen när det gäller terrorism samt fred och ordning i de ockuperade territorierna.
Jag vill också säga att det är mycket viktigt att det finns en tydlig samtalspartner på den palestinska sidan.
Israel säger hela tiden att man inte kan hitta en samtalspartner att diskutera fredsprocessen med.
Detta kan tas som en ursäkt för de människor som inte vill ha några framsteg, och palestinierna bör kunna organisera sitt politiska liv på ett sådant sätt att denna ursäkt inte kan utnyttjas av dem som inte vill att fredsprocessen skall fortsätta.
Därför vill jag än en gång för Europeiska unionens räkning och på precis samma sätt som min personliga representant Marc Otte för närvarande gör i Palestina vädja om en palestinsk myndighet som kan fullgöra sina skyldigheter i fråga om inre reformer.
Det är dock inte bara i Palestina som en situation av det här slaget håller på att uppstå.
Jag vill påpeka att det också finns en viss politisk instabilitet i Israel för närvarande och att denna kan komma att inverka på somliga av de åtgärder som vidtas just nu.
Att nej-sidan vann i Knesset i förrgår skapar ett politiskt problem för premiärminister Sharon i fråga om de beslut som skall fattas om planen för ett tillbakadragande från Gaza: jag menar även att den viktiga omröstningen om finansieringen och processen för att släppa Gaza skapar svårigheter i det israeliska politiska livet.
Under de kommande veckorna är det därför mycket troligt att vi kommer att få se nya politiska konstellationer i Israel, och dessa kan till och med leda till att en ny koalitionsregering bildas.
Hur som helst är det också mycket troligt att det val som skall hållas 2006 kan komma att flyttas fram till 2005 av de skäl som jag just har förklarat.
För oss är dock det viktiga att fredsprocessen inte går långsammare än för närvarande.
Mina damer och herrar!
I färdplanen talades det om en fredsprocess som skulle leda till två stater senast i slutet av 2005.
Det vi maximalt kommer att ha uppnått 2005 är ett tillbakadragande av de israeliska trupperna från Gaza, ingenting annat.
Detta är ett stort misslyckande för oss alla och i synnerhet för Israel och Palestina liksom för kvartetten och för världssamfundet.
Mina damer och herrar!
Jag vill också säga er att de senaste uttalandena av vissa israeliska politiker inte var acceptabla för Europeiska unionen.
Fräckheten i dessa uttalanden är helt oacceptabel, åtminstone för oss.
Att man säger sådana saker om meningen med att släppa Gaza, om meningen med att helt och fullt tillbakavisa färdplanen – som den israeliska regeringen har ställt sig bakom – tycker jag är något som vi måste fördöma på tydligast möjliga sätt.
Vi kan inte acceptera ett sådant sätt att bedriva politik.
Uttalanden av det här slaget leder till brist på tillit, inte bara från vår sida, utan i hela arabvärlden, i grannländerna, hos palestinierna själva och hos en stor del av det israeliska samhället, och vi kan inte fortsätta på det här sättet.
Att säga en sak och sedan säga motsatsen i tidningarna är inte ett ärligt sätt att uppföra sig i politiken.
Och det är inte vem som helst som säger det, utan en tung, betydelsefull och viktig person, en av dem som står Israels premiärminister närmast.
När detta är sagt frågar vi oss alla: Vad skall vi göra?
Vad kan vi göra från europeisk sida?
Mina damer och herrar, herr talman!
Europeiska unionen har en tydlig inriktning.
Denna framgår av färdplanen, som också är resultatet av ansträngningarna från EU, USA, Förenta nationerna och Ryska federationen.
Vi kommer att försvara den från början till slut och vi kommer inte att komma överens med någon som inte försvarar den från början till slut.
Vi gör det, och därför kommer vi att bidra med det vi kan eller vill bidra med i det här läget inom ramen för färdplanen.
Vad kan vi göra för att påskynda processen på kort och medellång sikt?
Jag anser att vi på kort sikt bör arbeta på fyra fronter i syfte att ratificera och förverkliga dessa områden vid nästa möte med ministerrådet i mars, och definitivt vid Europeiska rådets möte i mars.
För det första säkerheten.
Europeiska unionen har viljan, vi har en plan och en strategi för att hjälpa den palestinska myndigheten att förbättra sin situation när det gäller övervakningen, så att den kan fullgöra sina skyldigheter på ett seriöst och noggrant sätt, i enlighet med lag och ordning, och bekämpa terrorismen.
Vi är beredda att göra det.
Vi har en plan för detta, vi har människor som kan göra det och vi har viljan att göra det.
För det andra reformer.
Europeiska unionen kommer att hjälpa den palestinska myndigheten på alla möjliga sätt för att se till att den reformprocess som har inletts genomförs fullt ut.
Vi försäkrar ledarna för den palestinska myndigheten att vi alltid kommer att stödja dem om de vill gå vidare på reformvägen.
För det tredje åtgärder av ekonomiskt slag.
Kommissionär Chris Patten kommer att tala om detta mer i detalj, men hur som helst måste ni vara medvetna om att vi är beredda att fortsätta att bidra till att den här fredsprocessen från ekonomisk synpunkt inte behöver lida brist på resurser från Europeiska unionen.
Vi måste dock också säga tydligt att europeiska medborgare, som betalar skatt i Europa, inte permanent kan betala ut pengar om den verksamhet som finansieras inte leder till det önskade målet, vilket är fred.
Och jag vill framhålla att om processen för tillbakadragandet från Gaza blott och bart inriktas på Gaza skall Israels medborgare och ledare inte sväva i tvivelsmål om att de inte kan räkna med pengar från Europeiska unionen.
Gazaprocessen måste vara en del i en större process, en process som verkligen leder till två stater, vilket är färdplanens grundläggande syfte.
För det fjärde och sista anser jag att vi måste arbeta med valförfarandet på allvar.
Vi måste bidra till att införa ett valförfarande i området som palestinierna kan sköta.
Vi måste tillsätta en valkommitté som är pålitlig och har folkets förtroende, så att valförfarandet kan leda fram till ett ledarskap – det ledarskap som de palestinska medborgarna vill ha – som kan föra landet mot dess främsta dröm, en dröm som många av oss också har, drömmen om två stater.
Herr talman!
Det jag har sagt gäller på kort sikt.
Kan vi fortsätta att bara gå fram gradvis, steg för steg, eller är det dags att göra mer?
Är tiden inne att ta ett större språng, att göra en mycket modigare insats, om möjligt en insats som mycket snabbare leder till en slutgiltig lösning?
Vi anser att den är det, att det stegvisa tillvägagångssättet, strategin med små steg i taget, definitivt håller på att nå vägs ände och att det går att göra framsteg, eller göra framsteg snabbare, inom ramen för färdplanen om den politiska viljan finns.
Den viljan har vi, och efter valet i Förenta staterna kommer vi att försöka fortsätta att arbeta tillsammans med dem, med våra ryska vänner och med våra vänner i Förenta nationerna för att utröna om det är möjligt att påskynda färdplanen så att den här trögheten som leder till lidande och frustration – och inte till någonting positivt för vare sig palestinierna eller israelerna eller regionen eller oss och våra samhällen – upphör och en mycket snabbare process verkligen inleds och leder oss till det som vi alla drömmer om, nämligen – som jag har sagt tidigare – de två staterna.
Vi har talat mycket om de två staterna, men vi har aldrig definierat vilken form den palestinska staten skall ha, vilka gränser den skall ha.
Alla dessa frågor är fortfarande öppna och har inte lösts.
Jag vill än en gång säga att det från Europeiska unionens synpunkt finns några delar i slutdebatten om dessa faktorer som är klara.
Vi anser att den palestinska statens gränser skall vara gränserna från 1967.
Vi hävdar detta mycket tydligt, vi sade det vid mötet med utrikesministrarna i måndags, vi har sagt det via Europeiska rådet och vi upprepar det i dag formellt i den här kammaren.
Och på grundval av dessa gränser från 1967 måste de två parterna förhandla om eventuella utväxlingar av territorier som de anser vara nödvändiga.
Men detta måste vara grunden för förhandlingen och framsteg måste göras på denna grund – jag hoppas att vi kan göra det innan året är slut.
Vidare måste vi finna ett sätt att göra mer direkta och snabbare framsteg när det gäller att fastställa de faktorer som slutligen kan leda till att denna dröm som så många människor har förverkligas och till en politisk process som motsäger en del av de uttalanden som ansvariga och respektabla människor nyligen har gjort för Israels räkning.
Efter att ha talat med ledarna för Jordanien, Egypten och Saudiarabien, som vi har gjort de senaste dagarna, vill jag framhålla att de alla har samma känsla av att stabiliteten i deras egna länder i viss utsträckning är i fara, eftersom vi inte vet exakt vart vi är på väg, vilka gränser den framtida palestinska staten kommer att ha eller när detta språng framåt kommer att tas.
Jordanien är i grund och botten ett land vars gränser ännu inte har fastställts, som ännu inte vet vem som kommer att bli dess granne och som vill veta – och har rätt att få veta – vilka gränser dess nya granne, den palestinska staten, kommer att få.
Herr talman!
Som jag har sagt är situationen tråkig och frustrerande för dem som har ägnat så många timmar av sina liv åt att försöka hitta en väg till freden.
Det är viktigt att vi finner en lösning, eftersom hela Mellanöstern – inte bara fredsprocessen, utan hela Mellanöstern – har störtats i en djup kris som vi alla vill komma ur.
Men vi kommer troligen att tvingas göra det med hjälp av en snabbare och effektivare fredsprocess, med större deltagande från världssamfundets sida och från de viktiga aktörernas sida, Israel och Palestina.
Herr talman!
Jag har inte så mycket mer att säga till er i eftermiddag, men jag vill från djupet av mitt hjärta säga att vi kommer att fortsätta arbeta från och med nu och fram till nästa möte i ministerrådet för att se om vi kan genomföra en liten plan, som inom ramen för färdplanen, kan påskynda processen på det sätt som jag har beskrivit för kammaren.
Herr talman, mina damer och herrar!
Med den sorgsenhet, frustration och samtidigt upprördhet som alla dessa frågor väcker hos envar som diskuterar dem – däribland er alla – vill jag än en gång säga er att vi kommer att fortsätta att arbeta dag och natt för att nå detta mål.
