# ID: svediakorp-gov449220
# author: Wurtz (GUE/NGL ). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2004-10-13
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 611
# sentences: 31
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Herr talman, herr kommissionsordförande!
Att på tre minuter utvärdera det arbete som kommissionen gjort under fem år är nästan som att försöka lösa problemet med cirkelns kvadratur.
Det är anledningen till att jag skall nöja mig med att lyfta fram några få framträdande inslag som enligt vår mening illustrerar de huvudsakliga trender som har kännetecknat – och fortfarande kännetecknar – den verksamhet som bedrivs av EU: s verkställande organ och EU i allmänhet.
Låt mig klargöra att jag inte sätter frågetecken kring enskilda personer.
Jag ifrågasätter en politik.
Utöver de politiska och nationella skiljelinjerna omfattar den nuvarande kommissionen ett antal briljanta personligheter, från Pascal Lamy till Chris Patten.
Det är den riktning som följs som är problematisk.
Det första exemplet på detta är Lissabonmålen.
Fyra år efter antagandet av vad Europeiska rådet kallade ett nytt strategiskt mål för årtiondet, var står vi?
Låt mig påpeka att en av de uttalade ambitionerna var att nå full sysselsättning, men siffrorna från kommissionen själv tyder på att vi nu, för första gången på tio år, omintetgör fler arbetstillfällen än vi skapar.
Den andra ambitionen var att bygga världens mest dynamiska kunskapsekonomi, men kommissionen konstaterar en allmän nedgång i investeringar på centrala områden såsom forskning, allmän utbildning och yrkesutbildning.
En siffra som angetts av kommissionen får en verkligen att rysa: över 17 procent av 15-åringarna i EU uppfyller inte minimikraven på färdigheter i läsning, skrivning och räkning.
Man skulle därför åtminstone ha kunnat förvänta sig vissa inledande frågor och ett visst försiktigt tvivel om betydelsen av senare års blinda rusning mot liberalism, eftersom dessa misslyckanden kan vara det pris vi betalar.
Nej, frågan ställs aldrig.
Under krisen rullar den liberala vågen på, och den växer sig större.
Det andra exemplet är 1999 års program från Tammerfors, särskilt EU: s politik för asyl och migration.
Har det som människorättskämparna kallade Fästning Europa lett till tillfredsställande resultat när det gäller den lovordade kontrollen av migrationsflödena?
Nej, de upprepade dramerna längs den sicilianska kusten bär vittnesbörd om faktum.
Finns det därför en föresats att angripa problemen från andra ändan, det vill säga genom att åstadkomma en förändring av världsekonomins obarmhärtiga regler i ett försök att vid källan hejda denna migration, som motiveras av behovet av att överleva?
Med eftertryck nej.
Obekymrad om de etiska, humanitära och rättsliga problemen sätter kommissionen i gång pilotprojekt med syfte att upprätta interneringsläger på Medelhavets södra kust, avsedda för flyktingar som fångas upp till havs.
Vad skall bli nästa steg?
Det sista exemplet är de transatlantiska förbindelserna.
I kölvattnet efter den 11 september hade uppfattningen slagit rot att vår solidaritet med det amerikanska folket inte behövde betyda ett fogligt godtagande av dess ledares syn på internationell säkerhet. ” Allierade men inte inrättade ”, var budskapet.
Det hindrade inte att kommissionen på det transatlantiska toppmötet i juni 2003 – med andra ord, efter Irakkrigets början – förklarade för president Bush att ingen fiende kan sätta sig upp mot EU och Förenta staterna när vi står enade.
Faktum är att historien sedan dess inte har bekräftat detta djärva påstående.
Men vilken offentlig lärdom har då dragits av händelseutvecklingen?
Där har vi det förargliga, herr talman.
Man diskuterar aldrig alternativa vägval.
Affärerna pågår som vanligt, som man säger.
Det är dags att blåsa in lite kritiskt tänkande i våra institutioner, för motsägelse är en motor för framåtskridande.
