# ID: svediakorp-gov449214
# author: Prodi, Romano, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2004-10-13
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: IT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 2,904
# sentences: 114
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman, mina damer och herrar!
Det är inte utan viss rörelse som jag för sista gången står inför er som Europeiska kommissionens ordförande.
I själva verket kommer vi om några få dagar att nå slutet av den väg som vi tillsammans har färdats på i fem år.
Dessa fem år har präglats av stora politiska och institutionella förändringar och av viktiga händelser i Europa och runtom i världen.
Jag skulle vilja börja detta vårt möte med att påminna er om var Europeiska unionen stod 1999.
På den institutionella fronten fanns det många som ville begränsa reformerna till de så kallade resterna från Amsterdam och som förordade en institutionell dagordning som var begränsad till sin omfattning och som med säkerhet inte motsvarade de nya utmaningar unionen stod inför.
I den tidens ogynnsamma ekonomiska klimat rådde mycket stark oro, tvivel och skepsis i fråga om de faktiska möjligheterna att införa euron.
Lika stor var osäkerheten om när utvidgningen skulle genomföras och hur många länder som skulle tas med.
Många tryckte på för att utvidgningen skulle begränsas till högst sex länder.
Varken en bestämd tidsram eller tydliga regler hade uppställts, och pressen och folkopinionen gav uttryck för djupt liggande farhågor.
Därtill fanns de ännu större hot på grund av situationen på Balkan som tornade upp sig över hela kontinenten, i avsaknad av en tydlig och övertygande EU-strategi i regionen.
Slutligen var själva kommissionen i kris, skakad av händelserna 1998 och 1999.
Dess trovärdighet och auktoritet hade sjunkit till bottennivå, och kommissionen behövde därför återupprätta sitt anseende genom att utföra den första allvarliga och genomgripande översynen av sin förvaltningsstruktur.
Mina damer och herrar!
Ställda inför denna situation antog vi utmaningen.
I samarbete med er lade vi fram en ambitiös dagordning för EU.
Dagordningens stöttepelare, det enande inslag som drev på våra handlingar och gav dem sammanhang, var utvidgningen.
Enandet av Europa – inbegripet införlivandet av tio nya länder, en tydlig tidsplan för de andra kandidatländerna och reella utsikter till full integrering av alla Balkanländerna – är det största bidrag som Europeiska unionen kunde ge till stabiliseringen och den politiska, ekonomiska och kulturella tillväxten på kontinenten som helhet.
För att möta den utmaning som utvidgningen innebar var vi tvungna att finna den rätta balansen.
Vi kunde inte gå för långsamt framåt och löpa risken att viljan att ansluta sig till EU, som var mycket stark i kandidatländerna, skulle gå förlorad.
Vi kunde heller inte forcera processen utan att försäkra oss om att vi hade stöd hos folket i unionen.
Vi vakade därför över de reformprocesser som hade kommit i gång i Central- och Östeuropa och gav dem vårt fasta stöd, samtidigt som vi var lyhörda för den oro som européer uttryckte för utvidgningens kostnader, befolkningsrörelser, miljörisker, kärnsäkerhet och korruption.
Det folkliga stödet i de nya medlemsstaterna översteg alla förväntningar, vilket framgången i de olika folkomröstningarna visar.
Vi har bevisat att den enda demokratiska vägen för att exportera demokrati och stabilitet går genom förhandling och dialog, även om det ibland är en besvärlig, otillgänglig och mödosam väg att vandra.
Samtidigt innebar den ambitiösa utvidgningen av unionen i syfte att uppfylla halva kontinentens önskan om frihet, säkerhet och demokrati att vi var tvungna att vara lika ambitiösa med översynen av vår institutionella uppbyggnad.
Vi tryckte därför på – först ensamma men senare med stöd av ett ständigt växande samförstånd – för reformer som skulle göra det möjligt att få ett EU med 25 eller fler medlemsstater att fungera.
Således har vi under de senaste fem åren ständigt varit inbegripna i förhandlingar om institutionella reformer, med Amsterdamfördragets genomförande, Nicekonferensen, irländarnas inledande förkastande av det nya fördraget och konsekvenserna av detta, Europeiska konventet och det konstitutionella fördraget.
Tack vare parlamentets och kommissionens gemensamma ansträngningar har konventsmetoden slutligen etablerat sig, vilket ökar demokratin och öppenheten i EU.
Den skepsis som omgav detta förslag, som jag har stött ända sedan den där natten i Nice, var likväl mycket djup.
Aldrig har två synsätt på EU varit så skiljaktiga som då.
På den ena sidan ett starkt, politiskt EU, jämbördigt med de globala utmaningar vi står inför, och på den andra ett svagt EU, betraktat endast som ett område med välstånd, stabilitet och regleringar och inte som en verklig politisk enhet.
För övrigt har EU förändrats väsentligt sedan 1980- och 1990-talen, liksom de olika regeringarnas inställning till EU samt deras EU-politik.
Under dessa år har allianser mellan regeringar väldigt ofta varit pragmatiska, engångsföreteelser, med en koppling till bestämda förslag eller till den rådande inhemska eller internationella politiska situationen; det har inte funnits några grupperingar av länder som konsekvent tryckt på för en mer långtgående integration.
Vi, för vår del, har hela tiden kämpat för att göra vår union starkare, mer demokratisk och mer effektiv.
Vi lade fram starkt innovativa förslag – om EU-utrikesministern, till exempel – både på Europeiska konventet och på den regeringskonferens som följde.
Nu har vi nått slutet av berättelsen.
Om några få dagar kommer det konstitutionella fördraget att undertecknas i Rom.
Det blir utan tvivel en mycket betydelsefull händelse för EU, med mer demokrati, ökad enkelhet och större öppenhet som följd, även om det finns andra, mindre tillfredsställande aspekter – de situationer då det fortfarande krävs enhällighet, till exempel.
Detta är en berättelse till vilken vi – och speciellt ni, Europaparlamentets ledamöter – har gett ett grundläggande bidrag.
Mina damer och herrar!
Jag har talat om utvidgningen, institutionella reformer och politik för tillväxt och fred; och inget av detta skulle ha varit möjligt om vi inte, samtidigt som vi arbetade på alla dessa områden, hade återställt ordningen i vår egen institution, Europeiska kommissionen, liksom dess styrka, prestige och stolthet.
I själva verket går det inte att åstadkomma förändring utan en genomgripande reform av förvaltningens strukturer och apparat.
De första positiva effekterna börjar nu märkas inom flera områden, såsom decentraliserad ekonomistyrning eller externa biståndsprogram.
Framför allt rymde dock reformerna kraftfulla politiska budskap, och de var utformade för att återställa kommissionens legitimitet, oberoende och effektivitet.
Jag behöver bara nämna systemet för generaldirektörernas rotering, efter många år då vissa generaldirektorat regelmässigt hade tilldelats tjänstemän av samma nationalitet, eller nationalitetsreglerna för kommissionärer och deras personal, eller, slutligen, beslutet att flytta kommissionärerna närmare de avdelningar som de bestämmer över.
Det finns dock ett inslag som mer än något annat har kännetecknat min kommission och som jag är särskilt stolt över: kollegialiteten.
Jag har kunnat förlita mig på en sammansvetsad, ytterst yrkesmässig grupp som har arbetat tillsammans i stor harmoni.
Några ledamöter av denna kommission innehar i dag toppbefattningar i nationella regeringar och parlament.
Även detta är, anser jag, tydliga och påtagliga tecken på förnyelsen och utvecklingen i den institution som jag har haft äran att leda i mer än fem år.
Jag är också säker på att kommissionen kommer att bli ännu starkare under José Manuel Barrosos ordförandeskap, och jag önskar honom all framgång.
Herr talman, mina damer och herrar!
Processen för att ena vår kontinent ger oss ett utmärkt tillfälle att sprida unionens stabilitet och välstånd i hela den omgivande regionen.
Därför har vi inte begränsat oss till att skjuta skiljelinjen, ” muren ”, några hundra kilometer längre österut eller söderut.
I åratal talade man om EU: s gränser, men inget fungerande förslag lades någonsin fram.
Vi har nu föreslagit en ny vision för unionens gränser genom vår grannskapspolitik, som syftar till att upprätta verkliga och särskilda förbindelser med hela spektrumet av länder från Ryssland till Marocko.
I den europeiska konstitutionen erkänns behovet – som vi belyste – av att utveckla nya förbindelser mellan unionen och våra grannländer.
I en tid när alla talar om en ” konflikt mellan civilisationer ” – även om jag är övertygad om att det snarast rör sig om en ” konflikt på grund av okunnighet ” – har vi träget arbetat för interkulturell dialog och ömsesidig förståelse, särskilt i Europa – Medelhavsområdet.
När det gäller Medelhavsområdet kommer jag väl ihåg den häftiga kritik jag utsattes för när jag ville öppna överste Khadaffis Libyen.
Nu, två dagar efter det att sanktionerna mot Libyen hävdes, känns den tidpunkten verkligen avlägsen.
Det har bara gått fyra år, men det har varit fyra år av diskret, oavbrutet och intensivt arbete som har gjort att vi kunnat sätta i rörelse viktiga förändringar i landet och som har jämnat vägen för Libyens återinträde i världssamfundet.
Herr talman, mina damer och herrar!
Under dessa år har vi hela tiden kraftfullt och tydligt tagit ställning för multilateralism.
Mer global och regional samhällsstyrning, ett närmare partnerskap med FN samt minskade skillnader mellan Nord och Syd har varit de mål som inspirerat våra åtgärder.
Vi har inte bara ” talat ” om multilateralism, utan vi har också omsatt den i handling i avsikt att nå våra mål och genomföra våra politiska vägval.
Jag skall nämna bara några få exempel.
Vi har kopplat samman målsättningen att avreglera handeln med behovet av att ta större hänsyn till det civila samhällets och utvecklingsländernas befogade krav.
Vi har spelat en central roll inom ramen för Världshandelsorganisationens utvidgning i avsikt att uppmuntra en effektivare global samhällsstyrning.
Vi har inriktat våra samarbets- och utvecklingsprogram samt humanitära program på framför allt fattigdomsminskning.
Vi har stärkt våra band med andra regioner i världen, såsom Latinamerika och Asien, och bistått i nya regionala integrationsprocesser, såsom Afrikanska unionen.
Slutligen har vi bidragit väsentligt till att stärka de transatlantiska förbindelserna.
Efter kriget i Irak hävdade många att klyftan mellan de två kontinenterna inte längre kunde överbryggas.
Jag har aldrig delat den uppfattningen, eftersom jag är säker på att EU, på de områden där EU har en egen identitet och inte paralyseras av nationella veton, kan uppnå betydande resultat i samverkan – och på jämlik fot – med Washington.
Vi har därför arbetat hårt och effektivt tillsammans med våra amerikanska partner i praktiska frågor av stor vikt, både på säkerhetsområdet och i kampen mot terrorismen liksom i vissa delar av världen, såsom Balkan.
Jag har sagt detta förut och säger det igen: i denna svåra och ofta tragiska värld har EU – och bara EU – lyckats med att exportera demokrati.
På det ekonomiska området har euron utan tvekan varit stjärnan under vårt mandat.
Redan från början var euron tänkt att bli hörnstenen i det nya Europa.
Redan från början betraktade vi därför euron som ett stort politiskt projekt och inte bara som ett ekonomiskt projekt, som ett projekt för politiska ledare och inte bara för centralbankirer, som ett projekt som kräver visioner, auktoritet och samordning.
Under hela vårt mandat har vi betonat behovet av kraftfullare ekonomisk styrning, eftersom kostnaden för EU av att inte stå enat på detta område fortfarande är för hög.
För detta ändamål har vi utarbetat flera förslag i syfte att anpassa stabilitets- och tillväxtpakten till EU: s nya krav och nya ekonomiska verklighet, och vi har äntligen öppnat en debatt som åtskilliga aktörer efterlyst men ingen haft mod att inleda.
Jag måste medge att jag log när en välkänd fransk dagstidning skrev, efter all kritik mot mitt ställningstagande, att kommissionens nya förslag hade gjort pakten ” smartare ”.
Vidare har vi konsekvent gett våra bidrag till Lissabonstrategin och lagt fram de olika förslag som behövts för att vi skall kunna nå vårt mål att göra unionen till världens mest konkurrenskraftiga och dynamiska ekonomi till 2010.
För att nämna endast några få exempel, tänk bara på det europeiska området för forskningsverksamhet, den tonvikt som lagts på innovation i företag och på informationssamhället, de nya programmen för livslångt lärande i allmän och yrkesinriktad utbildning samt öppnandet av våra universitet för omvärlden.
Reformen av själva konkurrenspolitiken är ett av våra mest betydelsefulla bidrag för att förbättra vår konkurrenskraft.
På det sociala området har den socialpolitiska dagordningen utgjort referensramen för en hel rad av åtgärder på områdena sysselsättning, social trygghet, hälsa och säkerhet på arbetsplatsen, lika möjligheter och social integration.
Vi måste dock vara ärliga och medge att många målsättningar på dessa områden inte har uppfyllts.
Framför allt har vi inte nått målsättningarna när vi inte har kunnat tillgripa gemenskapsmetoden och när vi har hållits tillbaka av behovet av enhällighet.
Ett av de mest talande exemplen är kanske de svårigheter vi stötte på med gemenskapspatentet, som upprepade gånger blockerades av språkmässiga skäl.
Om medlemsstaterna inte lär sig att uppföra sig annorlunda, är Lissabonstrategin i farozonen.
Sedan har vi alla de resultat vi har uppnått och de förslag vi har lagt fram för att upprätta området med frihet, säkerhet och rättvisa, för att förbättra miljöskyddet för energi- och transportsektorerna samt för att stärka hälso- och konsumentskyddet.
Som exempel kan nämnas genomförandet av Tammerforsmålen och de ansträngningar som gjorts för att svara mot de nya utmaningarna i form av internationell terrorism efter angreppen den 11 september 2001.
Vidare Göteborgsstrategin för hållbar utveckling, toppmötet i Johannesburg och EU: s arbete för att främja Kyotoprotokollet, som nu tycks kunna leda till det avsedda resultatet.
På dessa områden har vi verkligen lett världen och praktiskt visat hur EU: s inskridande kan ge ett mervärde i ett multilateralt sammanhang.
Vi har kombinerat strategiska beslut av enorm betydelse för Europas framtid – såsom det europeiska satellitnavigeringssystemet Galileo eller den globala strategin för det ” gemensamma europeiska luftrummet ” – med snabba åtgärder i nödlägen, såsom vid ” Erikas ” förlisning 1999 och ” Prestiges ” 2002.
I början av vår mandatperiod fanns det en annan sektor där det var nödvändigt att återställa konsumenternas förtroende i kölvattnet efter ” galna ko ” -krisen: livsmedelssektorn.
Vi svarade med den integrerade ” jord-till-bord ” -strategin, jämte andra åtgärder såsom Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet.
Reformen av själva den gemensamma jordbrukspolitiken är utformad för att svara mot de nya utmaningarna på de inhemska och globala fronterna och syftar till en mer hållbar strategi som innebär att större hänsyn tas till landsbygdens utveckling.
Till sist har vi med våra förslag om den nya budgetplanen lagt fram vårt politiska program för – vår vision om – EU efter utvidgningen.
Det är ett politiskt program som är utformat för att förverkliga ett verkligt europeiskt medborgarskap, ett program för en i sin utsträckning nu kontinental union som måste ta nytt ansvar gentemot sitt folk och axla eget ansvar på den internationella arenan.
Även detta har varit vår ambition: att göra EU till en ledande aktör på världsarenan och att ge EU möjlighet att göra sin röst hörd och verka för att skapa en värld med fred, säkerhet och balanserad utveckling.
Herr talman, mina damer och herrar!
Jag skulle vilja avsluta med att nämna en sista sak som jag anser bör skrivas upp på denna kommissions och Europaparlamentets pluskonto.
Det är utarbetandet av ett ramavtal mellan våra två institutioner för hela mandatperioden.
Avtalet har förhöjt våra gemensamma initiativ, såsom bruket att göra det till en prioritering att formellt underrätta parlamentet om kommissionens viktigare initiativ.
Avtalen har stärkt den politiska funktionen mellan kommissionen och grundvalen för dess demokratiska legitimitet, som i stor utsträckning ligger hos Europaparlamentet.
Detta är obestridligen ett demokratiskt framsteg, som jag värderar högt och för vilket jag är tacksam mot er.
Till sist skulle jag vilja belysa den djupa förståelsen mellan parlamentet och kommissionen i lagstiftningsfrågor.
Konflikterna mellan oss kan räknas på ena handens fingrar.
Vi bör vara glada över det: det är en av medbeslutandeförfarandets förtjänster och visar hur bra de tre berörda institutionerna har tillämpat detta.
I slutet av dessa fem år är jag alltså nöjd med hur de konstruktiva förbindelserna har utvecklats mellan kommissionen och parlamentet.
Jag hoppas och tror att de kommer att förbli lika konstruktiva i framtiden.
Om det blir så betyder det att den avgående kommissionen inte bara har utvecklat goda förbindelser med parlamentet utan även har lagt grunden till en ytterligare förstärkning av demokratin i EU.
I själva verket är jag fast övertygad om behovet av att ha ännu mer EU och ännu mer ” union ” i EU.
Vi måste hänge oss helt åt det europeiska politiska projektet och föra det framåt med styrka, övertygelse och mod.
Det är vad vi har gjort under dessa år, och jag är uppriktigt tacksam mot er för den hjälp och det stöd som ni aldrig har underlåtit att ge oss.
