# ID: svediakorp-gov449110
# author: Davies (ALDE ). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2004-09-16
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 576
# sentences: 28
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Herr talman!
Eftersom det här antagligen är sista gången jag kommer att tala i en miljödebatt med Margot Wallström som svarsperson skulle jag vilja tacka henne för hennes engagemang och ansträngningar under de senaste fem åren.
Det gläder mig att hon inte skall överge oss.
Med anledning av de enorma miljöproblemen sade hon en gång att vi inte kan gråta över allting jämt och ständigt.
Det är så sant, men när vi tänker på hur vi minskar livet på denna planet är det sannerligen värt åtminstone några tårar.
Så gott som inget djur på den här planeten kan existera utan att människorna har gett sitt samtycke.
Vi är den härskande arten.
Om djur skall kunna överleva gör de det på grund av att vi låter dem göra det, eftersom det inte finns något ekonomiskt motiv att döda dem eller eftersom vi aktivt vill att de skall överleva.
I de flesta fall måste livsmiljöer skötas om och på något sätt skyddas.
Det är på detta vis människan i dag sköter naturens gång.
Det tråkiga är att vi är mycket dåliga skötare.
Vi ser inte bortom nutiden: vi tar för givet att allt fortfarande finns till för att utnyttjas och behöver inte beakta konsekvenserna.
Vi styr en av världens mest omfattande förintelseperioder.
Inom en generation har vi utplånat en stor del av djuren i Afrika, och nu gör vi samma sak med haven.
Det sägs att antalet hajar i många fall har minskat med 90 procent sedan Steven Spielbergs film ” Hajen ” släpptes.
Vithajen är havens främsta rovdjur, havens lejon.
Att mista en varelse som har förändrats ytterst lite på över tio miljoner år skulle inte bara vara en tragedi, utan det skulle också förändra vattnets ekologi ytterligare, rubba en balans som redan skadats av överfiske och säkerligen medföra förödande konsekvenser.
Handeln med delar av denna haj måste inskränkas.
Frågan om landdjur i Afrika belyser dock de svårigheter det medför att hitta lösningar för att skydda dem.
Vi vet att det har skett en enorm minskning av antalet elefanter, som till stor del kan tillskrivas tjuvskytte.
Inskränkningen av elfenbenshandeln verkar dock ha varit lyckad för att förhindra en total utrotning.
Men situationen är komplex: antalet elefanter återhämtar sig i vissa områden, men detta orsakar förstörelse av de naturliga livsmiljöerna.
Som Botswanas regering påpekade i en artikel med mycket väl underbyggda argument måste antalet kontrolleras om de konkurrerande krav som människor, växter och livsmiljöer ställer skall kunna tillmötesgås.
I princip har jag ingenting emot att selektivt öka elfenbenshandeln, förutsatt att pengarna går till skyddsåtgärder.
Av samma skäl har jag i princip inget att invända mot troféjakt, även om jag inte förstår mentaliteten hos rika människor som vill döda mäktiga djur.
Jag är orolig för att pengarna inte kommer att användas på detta vis och att ökningen av elfenbenshandeln leder till att tjuvjakt stimuleras överallt, med katastrofala följder.
Min förhoppning är att medlemsstaterna intar en fast ståndpunkt och stöder ett totalförbud, men de bör också vara realistiska och tillmötesgående.
Om vi i Europa vill förvägra fattiga nationer rätten att sälja det elfenben som tillvaratagits på ett rättmätigt och hållbart sätt, borde vi då inte bidra finansiellt för att uppfylla våra önskningar och deras behov?
