# ID: svediakorp-gov449008
# author: Almunia, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2004-09-15
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: ES
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,426
# sentences: 46
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman!
Jag vill börja med att tacka alla de ärade ledamöter som har bidragit till denna debatt, ibland med sitt stöd, ibland med kritiskt stöd och ibland helt enkelt med kritik.
Alla dessa bidrag kommer att vara oerhört användbara för mig när jag utför mina framtida uppgifter som kommissionär med ansvar för att genomföra denna anpassning och förbättring av stabilitets- och tillväxtpakten och av det ekonomiska styret i stort, i den utsträckning som detta åligger mig.
Jag uppfattar dessa bidrag som oerhört användbara när det gäller att föra fram argument och målsättningar från parlamentets sida till allmänheten i en så viktig fråga som unionsmedlemsstaternas och EU: s ekonomi som helhet.
Jag vill återigen säga – jag nämnde det i mitt inledningsanförande, och ni har sagt det i flera av era anföranden, men jag vill upprepa det i detta avslutande anförande – att fördraget inte ifrågasätts, och inte heller vad som föreskrivs om offentliga finanser och budgetstabilitet i fördraget.
Gränsen på 3 procent av BNP för underskott i de offentliga finanserna i Ekonomiska och monetära unionens medlemsstater och gränsen på 60 procent, i relation till BNP, för statsskulder kvarstår.
De länder som inte följer dessa gränser måste göra det.
Gränserna kvarstår inte utan goda skäl, utan för att en av EMU: s målsättningar även fortsatt måste vara att budgetstabilitet skall vara ett oeftergivligt villkor för effektiviteten hos det oerhört viktiga politiska beslut som vi fattade när vi inrättade Ekonomiska och monetära unionen och särskilt den gemensamma valutan.
Och det är fortfarande nödvändigt att målsättningen för budgetstabiliteten och dessa referensvärden bevaras med hjälp av regelsystemet – vilket har sagts vid många tillfällen under debatten.
Men vi måste också vara medvetna om att det slutgiltiga målet för EMU, och för budgetstabiliteten hos den ekonomiska politiken, är att garantera högre tillväxt och ökat välmående för vissa av våra medborgare.
Och några av er framförde åsikten att debatten om reformen av pakten till och med på ett sätt skulle kunna påverka stabiliteten hos vår valuta, euron.
Jag tror inte att så är fallet om debatten hålls inom de gränser som vi fastställde för den i rådet förra helgen och i denna debatt i parlamentet i dag.
Vad som har diskuterats är det faktum att euroområdet och Europeiska unionen som helhet har lägre tillväxt än andra områden i världen.
Vår stabilitet är större, tack vare de beslut som vi fattat inom ramen för EMU, men vår tillväxt är lägre.
Och vi måste finna ett svar på detta, inte bara genom verktyget med stabilitets- och tillväxtpakten, utan också genom att åter gå igenom pakten, se över den och anpassa den, och göra den mer ekonomiskt förnuftig.
Det måste vi göra genom att beakta den heterogena karaktären hos en europeisk union med 25 medlemsstater till följd av utvidgningen, genom att beakta det faktum att det i fördraget också talas om behovet av att bevara hållbarheten hos de offentliga finanserna och inte bara att bevara och garantera budgetbalansen för varje räkenskapsår, genom att övervaka underskotten i de offentliga finanserna och genom att komma ihåg att under de år som stabilitets- och tillväxtpakten har tillämpats har dess trovärdighet blivit lidande på grund av att de gällande reglerna inte alltid har anpassats och tillämpats av den institution som i slutändan måste göra det, nämligen rådet.
Vi måste därför stärka pakten, ramen för budgetövervakningen och våra instrument för ekonomiskt styre.
Och hur skall vi göra det?
Med större flexibilitet eller mer stränghet?
Med båda dessa.
I vissa hänseenden måste vi vara mer flexibla, eftersom erfarenheten visar att manövermarginalen, som vi får genom en rimlig tolkning av de regler som vi beslutat om, inte är tillräcklig för att beakta mycket kraftfulla argument som kommer av ekonomiskt förnuft, och av den specifika situationen för ekonomin i ett land vid en viss tidpunkt.
Och i andra hänseenden måste vi vara mer rigorösa, som till exempel när det gäller vår övervakning av utvecklingen av nivåerna för statsskulderna eller mekanismerna för paktens tillämpning, både när det gäller paktens förebyggande och åtgärdande del, i mekanismen för alltför stort underskott.
Vi måste beakta den ekonomiska cykeln, fortsätta att behandla varje land jämlikt – och det är en uppgift som särskilt kommissionen identifierar sig med – och garantera större regellydnad.
Och vi måste förena pakten bättre med de andra verktygen för ekonomiskt styre – vilket många talare har sagt i eftermiddag – med Lissabonstrategin och de ekonomiska tillväxtmålen i syfte att göra EU: s Ekonomiska och monetära union till det mest konkurrenskraftiga området i världen, och samtidigt det mest socialt sammanhängande och det mest hållbara området i världen ur miljösynvinkel.
Kräver detta en debatt?
Kommissionen anser att det är uppenbart.
Borde denna debatt äga rum inom vissa gränser?
Naturligtvis, och det fastställs i kommissionens meddelande.
Måste vi sträva efter enighet och högsta möjliga samförståndsnivå i vår dialog och vårt samarbete med rådet?
Det anser jag är absolut grundläggande.
Debatten – och det har också sagts av rådsordföranden Gerrit Zalm – måste i november, vid Ekofins andra analys av anpassningen och förbättringen av stabilitets- och tillväxtpakten, leda oss, och jag är övertygad om att den kommer att göra det, till en nivå av enighet och samförstånd mellan medlemsstaterna, i rådet, och mellan rådet och kommissionen, som är ännu högre än den mycket avsevärda nivå av enighet som uppvisades förra helgen.
Att ändra reglerna kommer att bli nödvändigt, men så få som möjligt.
Hur som helst får kriteriet för diskussionen inte vara huruvida en artikel, en punkt eller ett stycke i en förordning skall ändras eller inte.
Kriteriet kommer att vara om man har enats om skälet till varför det blivit nödvändigt att ändra denna förordning, om detta skäl är rimligt och i enlighet med våra mål för budgetstabiliteten, våra mål med att bevara en ram för det skattemässiga och ekonomiska styret och med huruvida EMU: s stabilitet och tillväxt bevaras med denna ram.
Slutligen, herr talman, en kommentar om en fråga som ofta nämnts i många franska och tyska ledamöters anföranden.
EG-domstolen ansåg i grund och botten i sitt domslut av den 13 juli att Europeiska kommissionen hade rätt.
Rådet hade inte rätt att agera som det gjorde i november förra året.
Vi måste nu tillämpa fördraget som det tolkas av EG-domstolen.
Rådet har inget annat val än att respektera kommissionens initiativrätt.
Kommissionen är fördragens väktare och måste därför se till att fördragens bestämmelser följs och att de tillämpas med hjälp av den gällande stabilitets- och tillväxtpakten.
Vi är förpliktade att göra detta, och vi kommer att agera utifrån EG-domstolens domslut.
Vilka åtgärder kommer vi att vidta?
Vi följer upp utvecklingen av många medlemsstaters offentliga finanser mycket noga, men särskilt de offentliga finanserna i Frankrike och Tyskland under 2004, och de budgetar som var och en av de båda regeringarna håller på att utarbeta och som de kommer att lägga fram för diskussion i sina parlament under de kommande månaderna, före årsslutet.
I slutet av oktober, när vi kommer att känna till innehållet i de budgetpolitiska linjer som de båda regeringarna formellt tillkännagivit, och medan vi inväntar det slutliga beslutet från deras respektive parlament, kommer kommissionen att lägga fram sin bedömning och sina ekonomiska prognoser, och vi kommer att uppskatta hur statsskulden i Frankrike och Tyskland kan komma att utvecklas under 2004 – vi skulle praktiskt taget kunna lämna en korrekt bedömning nu, men jag skulle föredra att vänta tills i oktober – och vår bedömning för 2005.
Utifrån kommissionens ekonomiska prognoser och med den precisa information som vi kommer att få under veckorna efter tillkännagivande av dessa bedömningar av det verkliga och konkreta innehållet i de budgetpolitiska linjer som dessa båda länder fastställt för 2005, kommer kommissionen att informera rådet om sitt förslag genom att tillämpa sin initiativrätt och genomföra sina förpliktelser till fullo.
Rådet måste naturligtvis fatta de lämpliga besluten i en samarbetsanda, men naturligtvis med största respekt för de principer och bestämmelser som föreskrivs i fördragen och i de gällande förordningarna på området för budgetstabilitet.
