# ID: svediakorp-gov448966
# author: Almunia, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2004-09-15
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: ES
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,644
# sentences: 50
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman, mina damer och herrar, herr rådsordförande!
Jag vill börja med att tacka er för att ni har bjudit in mig till denna debatt om stabilitets- och tillväxtpakten.
Som ni vet antog Europeiska kommissionen ett meddelande om bättre ekonomisk styrning och klarhet i fråga om tillämpningen av stabilitets- och tillväxtpakten i september.
Jag anser att det är mycket viktigt att det förs en debatt, inte bara i rådet, som den debatt vi hade i helgen – och som dem vi kommer att ha under de kommande veckorna och månaderna – utan också här i parlamentet och i de nationella parlamenten, om ramarna för den ekonomiska styrningen och speciellt läget och framtidsutsikterna för stabilitets- och tillväxtpakten.
Som rådsordföranden Gerrit Zalm har sagt hade vi en inledande debatt om denna fråga i Haag i helgen, både i eurogruppen med 12 länder och med den utvidgade eurogruppen – det informella Ekofin med 25 länder.
Rådet har kommit överens om att kommissionens meddelande är ett bra diskussionsunderlag, och nu är vi förvissade om att det arbete som kommer att utföras på en mer teknisk nivå av medlemsstaternas företrädare i Ekonomiska och finansiella kommittén och kommissionen under de kommande veckorna och månaderna kommer att leda till att vi kommer till mötet med Ekofinrådet i november med ett mycket mer substantiellt samförstånd än vi har kunnat debattera och uppnå på många punkter som sammanhänger med de mer generella idéerna och principerna i kommissionens meddelande.
Som Gerrit Zalm också sade innebär det förslag till konstitutionellt fördrag som antogs i juni att det som redan står i fördraget ratificeras, och vi föreslår inte några ändringar.
Det är grundprinciperna, de grundläggande referensvärdena när det gäller hur underskott i de offentliga finanserna och statsskulder utvecklas samt förfarandet när underskotten blir för stora, i enlighet med den nuvarande artikel 104i fördraget.
Därför handlar det inte om att diskutera vad som inte skall diskuteras, eftersom det står i det nuvarande fördraget och kommer att finnas med i den framtida konstitutionen.
Vad vi måste göra är att debattera förslag om hur tillämpningen skall förbättras, förstärkas och klargöras och hur överensstämmelsen med det regelverk som fastställs i det nuvarande fördraget och tillhandahålls i stabilitets- och tillväxtpakten, tillsammans med andra saker, skall förbättras.
Detta regelverk bygger på nationell men samordnad ekonomisk politik med en budgetpolitik som innebär att budgetunderskottet får vara högst 3 procent och att statsskulden får vara högst 60 procent av bruttonationalprodukten.
De tankar som kommissionen för fram i meddelandet utgår ifrån detta och handlar både om samordningen av den ekonomiska politiken och samordningen och övervakningen av budgetpolitiken.
Vad den ekonomiska politiken beträffar anser vi att det finns ett klart behov av att samordna vårt agerande bättre i fråga om strukturella reformer och öka våra ansträngningar att genomföra Lissabonmålen.
Europa behöver öka sin tillväxtpotential och skapa fler arbetstillfällen, och vi kan inte bara arbeta med ett instrument – stabilitets- och tillväxtpakten – som grund när vi samordnar vår ekonomiska politik.
Därför måste vi använda de breda riktlinjerna för den ekonomiska politiken på ett mer verkningsfullt sätt, ett instrument som till sin natur är mer flexibelt än stabilitets- och tillväxtpakten.
Samtidigt måste vi förbättra tillämpningen av stabilitets- och tillväxtpakten genom att använda de förebyggande åtgärderna och delarna av pakten oftare och mer effektivt, öka den ömsesidiga kontrollen (kamrattrycket) och speciellt göra det under gynnsamma perioder i konjunkturcykeln.
När det gäller budgetsamordningen bygger kommissionens förslag för att förstärka och anpassa stabilitets- och tillväxtpakten på fyra huvudpunkter.
För det första behovet av att lägga större vikt vid skuldsättningsnivån och hållbara offentliga finanser under hela tiden som vi övervakar hur dessa offentliga finanser utvecklas i varje medlemsstat.
I princip måste ett uppfyllande av maximigränsen för underskotten på 3 procent säkerställa att skuldsättningsnivån minskas i tillräcklig omfattning och att varje lands offentliga finanser blir hållbara.
I praktiken har dock inte skulderna utvecklats som väntat i många länder på grund av att exceptionella åtgärder har vidtagits eller att implicita skulder har uppkommit.
Vi måste därför vara mer uppmärksamma på hur skulderna utvecklas samt ha en fast kontroll över hur underskotten utvecklas.
Det måste klargöras att hållbarhetsproblemet inte bara berör länder som redan har höga skuldnivåer, över referensnivån på 60 procent, utan också medlemsstater där skuldens andel av bruttonationalprodukten ökar eller där den inte ökar för tillfället, men där man vet att mycket viktiga och svåra utmaningar väntar i framtiden, däribland sådana som beror på den demografiska utvecklingen och befolkningens åldrande.
För det andra är kommissionen medveten om behovet av att ta större hänsyn till de olika nationella situationerna när det gäller att övervaka budgetutvecklingen i varje land och särskilt när det gäller att fastställa halvtidsmålet.
I en union med 25 länder handlar det inte om att skapa en -pakt – som somliga har sagt – det är inte kommissionens avsikt att göra det, utan snarare att tillämpa den ekonomiska logik som säger att det inte är tillrådligt att sätta upp ett enhetligt halvtidsmål för hur de offentliga finanserna skall utvecklas i vart och ett av länderna i det utvidgade EU.
Samtidigt måste de specifika halvtidsmålen för varje land i samtliga fall vara sådana att regeln om att statsunderskotten får vara högst 3 procent av BNP efterlevs.
Därmed garanteras de olika medlemsstaterna likabehandling, utan hänsyn till att de befinner sig i olika situationer när det gäller deras offentliga finansers hållbarhet.
För det tredje anser kommissionen att debatten måste handla om behovet av att vidta åtgärder snabbt, att öka användningen av de förebyggande åtgärderna i stabilitets- och tillväxtpakten.
Vi vet alla att inte alla medlemsstater drog fördel av det goda skick deras ekonomier befann sig i slutet av nittiotalet och i början av detta årtionde, det goda läge i konjunkturcykeln de befann sig i, för att konsolidera sina offentliga finanser i tillräcklig utsträckning.
Detta innebär att de i ekonomiskt besvärliga tider inte kan, eller har stora svårigheter att, uppfylla 3-procentsregeln.
Alla dessa aspekter – dessa första tre tankekomplex – mottogs välvilligt av rådet nästan omedelbart, som rådsordföranden Gerrit Zalm sade.
Det blev mer debatt om paktens korrigeringsdel, och den debatten kommer att fortsätta i framtiden.
För att visa konsekvens i våra förebyggande åtgärder måste vi också i paktens korrigeringsdel, i förfarandet vid alltför stora underskott, ta hänsyn till varje lands omständigheter och till i vilket konjunkturskede varje lands ekonomi befinner sig.
Hur kan detta göras?
Det finns två möjliga förfaranden.
För det första kan den nuvarande definitionen av särskilda omständigheter i stabilitets- och tillväxtpakten förbättras, så att ett land inte behöver omfattas av förfarandet vid alltför stora underskott, trots att underskottet är större än 3 procent, om det under en längre tid har haft lägre tillväxt än potentiellt.
För att skilja mellan cykliska respektive strukturella nedgångsperioder och för att undvika att försvaga övervakningsregelverket måste de övriga två kraven i den nuvarande klausulen om särskilda omständigheter alltid tillämpas strikt, det vill säga att underskottet måste vara tillfälligt och inte mycket högre än 3 procent.
En annan punkt är behovet av eller möjligheten att anpassa hur korrigeringen av underskottet går till, den hastighet med vilken ett land som har ett högre underskott än 3 procent måste sänka det under denna gräns.
Eftersom de cykliska situationerna i de olika länderna som befinner sig i detta läge skiljer sig åt är detta berättigat.
Hur som helst håller kommissionen i sitt meddelande fast vid principen att ett för stort underskott måste rättas till snabbt, men – som Gerrit Zalm sade – måste man ta hänsyn till inverkan av andra ekonomiska faktorer vid sidan av hur kraftiga budgetåtstramningsåtgärder som behöver sättas in och som vidtas av det berörda landet.
Det finns dock ett inbördes samband mellan dessa båda element i klausulen om särskilda omständigheter.
De hänger ihop.
Vi kan inte välja att öka manöverutrymmet för båda två samtidigt på ett okontrollerat sätt.
Om större tyngd läggs vid att granska om ett land skall underkastas förfarandet vid alltför stora underskott måste vi vara strängare i fråga om anpassningen.
Om vi bibehåller samma stränghet som i dag för när ett land skall underkastas förfarandet vid alltför stora underskott kan vi överväga möjligheten att anpassa tidsplanen när landet väl är inne i detta förfarande för att uppfylla kraven i fördraget.
Jag är övertygad om att dessa förbättringar kommer att skapa en grund för att förstärka ramen för den ekonomiska styrningen av Ekonomiska och monetära unionen, att dessa idéer och den debatt som vi kommer att föra efter helgens möte inte bara inte försvagar pakten utan faktiskt förstärker den.
Huruvida en pakt eller ett fiskalt regelverk är svagt beror ju inte bara på hur teoretiskt briljanta de regler vi alla följer på förhand eller i teorin är, utan också på vilken förmåga vi har att tillämpa dessa regler.
Som utslaget i Europeiska gemenskapernas domstol nyligen visar skall besluten fattas av medlemsstaterna i rådet.
Kommissionen har kvar sin rätt att lägga fram förslag, men det är rådet, medlemsstaterna, som skall tillämpa de regler som de själva har förbundit sig att följa genom att godkänna fördraget och de därpå följande förordningarna.
Vi kan inte kräva att medlemsstaterna skall anta regler som de inte tror på själva.
Och om erfarenheten säger att vissa regler måste anpassas är det bättre att anpassa dem än att låta bli att följa dem, lämna dem oförändrade och fortsätta att inte uppfylla dem, som fallet tyvärr har varit med stabilitets- och tillväxtpakten ibland.
