# ID: svediakorp-gov448965
# author: Zalm, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2004-09-15
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 813
# sentences: 35
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman!
Vi hade ett intressant möte i Scheveningen.
Till grund för diskussionen låg tre handlingar.
För det första ett meddelande från kommissionen om stabilitets- och tillväxtpakten, för det andra ett domstolsavgörande om förfarandet vid alltför stora underskott med avseende på Tyskland och Frankrike och för det tredje ett uttalande av Europeiska rådet om stabilitets- och tillväxtpakten.
Ministrarna var överens om att kommissionens meddelande var en bra utgångspunkt för diskussion.
Diskussionen fördes i två delar.
Först hade vi en lång diskussion i eurogruppen med de tolv euroländerna.
Därefter diskuterade vi dessa slutsatser i gruppen med de tjugofem medlemsstaterna, eftersom övriga tretton länder hoppas bli EMU-medlemmar så snart som möjligt.
Den första slutsats vi kom fram till var – trots vissa tolkningar i pressen – att ministrarna inte försöker urvattna pakten utan snarare vill att den skall stärkas, förtydligas och genomföras bättre.
Diskussionerna kunde naturligtvis inte slutföras på en enda dag, så vi gav våra samarbetspartner viss politisk vägledning för att göra det möjligt för dem att arbeta med frågan i framtiden, tillsammans med kommissionen.
Det första vi märkte var att stabilitetspakten, tvärtemot vad som ibland anses, har bevisat sin användbarhet när det gäller att dämpa budgetunderskott.
Om man till exempel jämför budgetunderskotten i medlemsstaterna under den nuvarande nedgången med tidigare nedgångar, eller med vad som sker på andra platser i världen, visar det sig att pakten har bidragit till lägre underskottsnivåer än vi annars skulle ha haft.
Om man även ser till räntesatser och inflation kan vi vara nöjda med verkningarna av den kombinerade budget- och penningpolitiken.
Den andra punkt som vi enades om var att inte ändra någonting i fråga om tre- eller sextioprocentskriterierna – dessa finns i fördraget, är av yttersta vikt och bör inte ändras.
Vi enades också om att ett regelbaserat system förblir den bästa garantin för att se till att alla medlemsstater fullgör sina åtaganden på ett likvärdigt sätt.
Vi enades om att fördraget inte bör ändras i någon del och att ändringar av föreskrifter bör hållas på ett minimum, om de alls behövs, men det är vi ännu inte säkra på.
I fråga om att stärka och förtydliga stabilitets- och tillväxtpakten bör lämplig vikt läggas vid att stärka dess ekonomiska logiska grund och dess genomförande.
För att garantera regelverkets trovärdighet bör reglerna hållas både tydliga och enkla.
Vi anser att följande bör analyseras: För det första bör paktens förebyggande arm stärkas.
Det behövs ett mer enhetligt synsätt på finanspolitik genom budgetdisciplin under goda tider så att budgetöverskott gradvis kan byggas upp när uppsvinget kommer.
För det andra skall vi använda kamrattryck och kamratstöd i ett tidigt skede vid budgetavvikelser, i stället för att vänta tills ett land bryter mot treprocentsregeln.
För det tredje behöver vi tydliga budgetsiffror och tillväxtprognoser för att kunna upptäcka och rätta till budgetavvikelser i tid.
Den andra fråga vi diskuterade var skulder och hållbar skuldsättning.
Vårt fokus på dessa inslag bör öka.
För det första bör större uppmärksamhet ägnas åt det faktum att en skuldsättningsgrad bör minska i tillräcklig utsträckning, om den ligger över sitt referensvärde, och närma sig referensvärdet i tillfredsställande takt.
För det andra bör hänsyn tas till kostnaderna för den åldrande befolkningen vid bedömning av om en medlemsstat har uppnått hållbara offentliga finanser.
För det tredje enades vi om att undersöka frågan om hållbar skuldsättning närmare.
En särskild tankegång kretsade kring de tänkbara statistiska följderna av pensionsreformer.
Något som alltså berör några få länder, men som vi bör utreda vidare.
Ett tredje viktigt inslag är att vi, när ett land är föremål för ett förfarande vid alltför stora underskott och vi skall bedöma om det följer rekommendationerna, bör göra tydlig åtskillnad mellan vidtagna åtgärder, å ena sidan, och felaktiga ekonomiska prognoser.
Hittills har vi utfärdat rekommendationer om erforderliga åtgärder och hoppats på resultat, men resultatet har varit i samma anda som den skriftliga prognosen.
När vi i framtiden bedömer om ett land har följt rekommendationerna eller inte bör vi alltså göra åtskillnad mellan politiska misstag och prognosfel.
Avslutningsvis måste man inom ramen för stabilitets- och tillväxtpakten, som ett led i budgetpolitiken, fastställa rätt prioriteringar när det gäller strukturreformer, innovation och konkurrenskraft till stöd för Lissabonmålen för att främja ekonomisk tillväxt och skapa arbetstillfällen.
Vi har bett Ekonomiska och finansiella kommittén samt kommissionen att vidareutveckla dessa principer, så att vi kan ha ytterligare en diskussion på ministernivå.
Vi enades också om att det skulle vara bäst att föra denna diskussion parallellt med diskussioner om Frankrike och Tyskland och det förfarande vid alltför stora underskott som gäller för dem.
