# ID: svediakorp-gov448909
# author: Patten, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2004-09-15
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 2,034
# sentences: 91
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Det är nästan exakt fem år sedan jag inställde mig här i parlamentet för utfrågningen inför godkännandet som kommissionsledamot.
Sedan dess har jag haft nöjet att delta i mängder av debatter – fler, har jag fått veta, än någon annan kommissionsledamot: så stort är parlamentets intresse för yttre förbindelser.
Jag vill tacka parlamentet och dess ledamöter för det tillmötesgående som alltid har visats mig.
Det har varit ett nöje att komma hit.
Jag anser att det är viktigt att skapa demokratiska grunder för utrikespolitik.
Det är inte ett offentligt politiskt område som bör överlåtas till diplomatiska experter, vars meritlistor i bästa fall är av tämligen blandad kvalitet.
Hur som helst, när jag nu rider bort mot solnedgången vill jag ge uttryck för min uppskattning för parlamentets roll i att utveckla Europeiska unionens gemensamma politik för yttre förbindelser, vilket inte har skett med stormsteg utan – kanske oundvikligen – i kringelkrokar.
Det värsta bakslaget för oss under de fem senaste åren har, naturligtvis, varit bråket om Irak.
Jag vill inte gå in på de gamla argumenten igen.
Om vi skulle behöva en påminnelse om att man inte kan ha en gemensam politik om de större medlemsstaterna är djupt splittrade så är detta beviset.
Det finns även andra mycket talande bevis.
Som någon sade någon gång, ” det är sådant som händer ”.
Är dagens värld säkrare än innan den förfärlige Saddam störtades?
Är den globala terrorismen på tillbakagång?
Står vi närmare målet att bygga broar mellan islam och väst?
Är världens enda supermakt mer allmänt respekterad?
Har medborgarna i våra demokratier behandlats på ett sätt som uppmuntrar dem att hellre fria än fälla de styrande nästa gång de får veta att det är nödvändigt att använda våld i förebyggande syfte för att ta itu med ett överhängande hot?
Jag bara frågar.
Ni, ärade ledamöter, har era egna svar.
Men här är vi nu: Saddam har störtats, våldet härskar i en stor del av det befriade landet, regimen har bytts ut mot en övergångsregering som bereder vägen för demokratiska val.
Oavsett vår tidigare kritik står vi nu upp över öronen i denna strävan.
Om det går illa för Irak kommer vi alla att få lida för det.
Vi måste följaktligen försöka samarbeta för att hålla ihop detta demokratiska projekt.
Vad är vi förpliktade att göra som en union, bortsett från enskilda medlemsstaters insatser?
Vi har redan lovat att anslå 200 miljoner euro i år, och det arbetar vi hårt för.
Jag hoppas innerligt att vi kommer att kunna säkra en överenskommelse om ytterligare 200 miljoner euro inför nästa år.
Vi har lyckats bra när det gäller utbetalningarna av detta bistånd, eftersom vi betalade över 200 miljoner euro till FN: s och Världsbankens förvaltningsfonder under förra året.
Vi har ett gott samarbete med FN och Världsbanken och bidrar till att se till att våra medel betalas ut snabbt och väl.
I år har vi inriktat vårt bistånd på tre områden: grundläggande samhällsservice – hälso- och sjukvård, utbildning, vatten och sanitära anläggningar, fattigdomslindring och att ge människor inkomstmöjligheter – samt på styrelseformer och det civila samhället.
Jag vill dock inte låtsas som om allt är frid och fröjd.
Hur skulle jag kunna göra det?
Det riskabla säkerhetsklimatet – som inte minst framgår med all tydlighet av den skrämmande raden av kidnappningar, den senaste av biståndsarbetare som arbetar för irakiernas väl, och som även illustreras av gårdagens förfärliga illdåd i Bagdad – hämmar givetvis utbetalningstakten, som även begränsas av det faktum att vi samarbetar med en övergångsregering som fortfarande prövar sig fram när det gäller offentlig förvaltning.
Sådant är livet – åtminstone i Irak – och vi kommer att fortsätta att göra vårt yttersta inom ramen för den ofrihet som läget på fältet medför.
Det jag kan säga säkert är att jag är övertygad om att vårt beslut att välja alternativet med multilaterala förvaltningsfonder var absolut rätt.
En jämförelse mellan vår utbetalningstakt och andra bilaterala givares, däribland den största givaren, bekräftar också detta.
När vi föreslog parlamentet att 200 miljoner euro skulle anslås till återuppbyggnaden av Irak, vilket innebär att det belopp som vi kommer att ta i anspråk 2003 – 2004 överstiger 300 miljoner euro, hävdade några av ledamöterna att vi var överdrivet sparsamma.
De hävdade att vi borde göra mer: de föreslog att vi skulle använda minst 500 miljoner euro, även om de svarade undvikande på vår fråga om var de extra pengarna skulle komma från.
I morse läste jag med intresse följande i en BBC-rapport från Washington: ” Den amerikanska administrationen vill omfördela flera miljarder US-dollar som anslagits för återuppbyggnaden av Irak och i stället använda pengarna till säkerhetsfrågor och andra kortsiktiga behov.
Amerikanska tjänstemän säger att denna nya strategi har utvecklats efter månader av granskning ”.
I rapporten sägs det vidare att ” kritiker tolkar även omfördelningen som ett bevis för att storslagna långsiktiga planer för att omdana ekonomin helt enkelt inte var realistiska.
De hävdar även att intensiteten och omfattningen av det våldsamma motståndet var allvarligt underskattad ”.
Jag anser att vi hade rätt i vår bedömning av det belopp som var förnuftigt att anslå till Irak, och jag anser att parlamentet gjorde klokt i att stödja denna bedömning.
Under de närmaste månaderna kommer vi att fortsätta att genomföra de förslag som läggs fram i vårt meddelande av den 9 juni, som har fått brett stöd.
I synnerhet kommer vi att inrikta oss på den grundläggande frågan om stöd till valprocessen.
Så snart den oberoende valkommissionen och FN har fastställt exakt vad de behöver är vi redo att hjälpa till, vilket jag kommer att klargöra för Iraks president när jag träffar honom senare i dag.
Men jag vill klargöra att vi under de nuvarande omständigheterna varken kan eller vill föreslå ett traditionellt valobservatörsuppdrag – detta skulle helt enkelt vara omöjligt, vilket de ärade parlamentsledamöter som själva har lett valobservatörsuppdrag säkert instämmer i.
Men vi kommer att söka vägar för att se till att vi deltar fullt ut i arbetet med att organisera fria och rättvisa val i Irak.
På längre sikt måste vi överväga hur kommissionen bäst kan företrädas på plats.
Att inrätta en delegation skulle givetvis vara svårt, dyrt och kanske farligt.
Men vi är beredda att överväga den lösningen, om det står klart att detta skulle bidra till att vi effektivt kan bistå det irakiska folket.
Så låt mig vara uppriktig: Vi kommer att arbeta för en bättre framtid i Irak, oavsett tidigare bittra kontroverser.
Jag vill emellertid säga något allmänt, med anledning av dessa funderingar kring Irak.
Jag hoppas att parlamentet är generöst nog att låta mig avvika lite från ämnet vid detta framträdande, som sannolikt är mitt sista i parlamentet, denna förebild för alla andra parlament.
När några av oss för bara drygt två år sedan gav uttryck för vår oro över att Förenta staterna var på väg bort från det slags multilateralism som har kännetecknat landets utrikes- och säkerhetspolitik sedan andra världskriget, kritiserades vi starkt.
USA, försäkrade man oss, ville fortfarande samarbeta med sina allierade, på villkor att de delade Washingtons åsikt om hur man skall hantera dagens farliga värld.
Eventuella reservationer höll amerikanerna i stort sett tyst om.
Några av de allierade följde faktiskt med USA till Bagdad och vi kan konstatera att denna satsning ännu inte har fått de enkla och goda resultat som förutsades och utlovades så fint.
Befrielsen förvandlades snabbt till en ockupation – eller något som sågs som en ockupation – som det gjordes bittert motstånd mot, med illdåd efter illdåd.
Försöket att rulla ut demokratin som en orientalisk matta över Mellanösterns otacksamma öknar misslyckades.
Framför allt kunde inte fred nås i Jerusalem och Palestina med en seger i Bagdad.
Därför, och delvis på grund av att USA genom sitt nykonservativa ensidiga agerande tydligt hade misslyckats med att upprätta ett imperium av fred, frihet och demokrati, har vi på senare tid fått höra att allierade och multilateralism åter är på modet i Washington.
Till och med FN ansågs användbart.
LeveUSA: s utrikesdepartement.
Betyder detta att allt är klappat och klart?
Drar alla en lättnadens suck?
Kan vi nu se fram emot återupprättandet av den omoderna uppfattningen att allierade skall ledas och inte kommenderas och att multilaterala institutioner har viktiga användningsområden, även för världens enda supermakt, och att det med all respekt för Machiavelli finns mycket som talar för att det är viktigt att vara älskad, inte bara fruktad?
Retoriken i den nu pågående valkampanjen i Förenta staterna ger oundvikligen upphov till vissa frågor.
Jag försöker inte ta parti för någon.
USA väljer sin president och sin kongress.
Resten av världen ser på.
Vi i Europa bör samarbeta så gott vi kan med vem som än vinner.
Vi är inte delaktiga i processen, vilka privata åsikter vi än hyser.
För övrigt är jag inte så naiv att jag blandar ihop kampanjretorik med en platonsk dialog.
Jag har trots allt själv varit partiordförande.
Men kampanjretorik avspeglar något, och det som avspeglas här är tämligen förvirrande.
Om man enkelt vill vinna bifall från vissa håll i USA tycks det räcka med att man ger sig på FN, eller fransmännen, eller blotta tanken att de allierade har rätt att ha sina egna åsikter.
Multilateralister, får vi veta, vill överlåta amerikansk utrikes- och säkerhetspolitik till en skock vitlökstuggande, ostätande mesar.
Människors åsikter, som Förenta staternas grundare ansåg att deras land skulle beakta och respektera, skall behandlas med förakt, såvida de inte, antar jag, troget avspeglar American Enterprise Institutes och Fox TV: s agendor.
Vad skall vi tro om allt detta?
För det första ligger multilateralism framför allt i Förenta staternas intresse, en åsikt som föregående administrationer inte skulle ha ifrågasatt och som de flesta politiska ledare har delat under de senaste 60 åren.
För det andra ligger det säkerligen i en supermakts nationella intresse att sätta sina traditionella allierade på det hala, inte genom att bestrida deras rätt till samråd, utan genom att undersöka vad de har att säga och hur de tänker omvandla sin retorik om samarbete till effektiv, inte kraftlös, multilateralism.
För att nämna en uppenbar fråga: vad tänker vi göra för att rensa upp i de träsk där terrorismen frodas – om jag får låna den klichén – och framför allt också skjuta några av krokodilerna?
Dessutom, hur och när kommer vi i Europa att tolerera att våld används för att upprätthålla den internationella rättsordningen?
Detta är en fråga som vi i Europa vanligen undviker att besvara.
Om den amerikanska politiska utestängningskulturen undantar begreppet samarbete och dialog med utlänningar, om impopularitet utomlands uppfattas som ett uttryck för förnämhet och en källa till stolthet kommer alltför många européer att göra motsvarande misstag att tro att hackande på Amerika är samma sak som att ha en europeisk utrikes- och säkerhetspolitik.
Det som oroar mig mest är att vi på båda sidor av Atlanten kommer att locka fram de sämsta sidorna hos våra traditionella partnerländer.
Världen förtjänar bättre än testosteron på ena sidan och högdragenhet på den andra.
Detsamma gäller de amerikanska och europeiska medborgarna.
De står trots allt inför samma faror och utmaningar.
Jag vill ha ett EU som är en superpartner, inte en superprickskytt, en superpartner till en respekterad global ledare.
Alla andra alternativ kommer endast att leda till en farligare framtid med ännu fler gräl.
