# ID: svediakorp-gov448792
# author: Nicolaï, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2004-09-14
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: NL
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,956
# sentences: 61
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
Jag vill börja med att framföra mina hjärtliga gratulationer till er, Miroslav Ouzký, för ert första framträdande här som vice talman i Europaparlamentet.
Jag är er och era ledamöter stort tack skyldig för de många intressanta inläggen och för de kommentarer som har gjorts om politikens innehåll.
Jag har också hört många kritiska och oroliga kommentarer från er.
Jag tror att detta är inledningen på en intressant debatt som kommer att fortsätta längre fram under året.
Jag skulle vilja ge en första reaktion på ett antal viktiga synpunkter, även om jag är tvungen att fatta mig kort.
Janusz Lewandowski kan mycket möjligt ha inlett med en av de mest grundläggande synpunkterna när han tog upp vad Europas medborgare förväntar sig av oss och av denna budget – se bara på det senaste valet till Europaparlamentet – och nämnde det i mina ögon centrala begreppet ” mervärde ”.
Det är just detta rådet försöker att uppnå.
Med hjälp av denna budget vill man ge substans åt det mervärde EU kan skapa, ett mervärde jämfört med vad som händer på andra håll, vad som händer på det nationella planet, och detta på bästa tänkbara sätt.
Att döma av hans kommentarer är dock rådet och han inte överens på alla punkter när det gäller hur man bör se på detta mervärde.
Jag tror inte att mervärde är det primära för Europas medborgare, och jag anser inte heller att så mycket pengar som möjligt bör pumpas in i EU och följaktligen återbördas till samma medborgare för goda syften.
Jag menar att den viktigaste frågan när det gäller mervärde för EU: s medborgare är att detta hanteras på EU-nivå istället för på lägre nationell nivå eller på annat sätt.
Detta är i alla händelser en riktlinje för oss i rådet i arbetet med denna budget, och det säger också något om en fråga som inte finns med på föredragningslistan i dag, men som en del ledamöter har nämnt, nämligen den nya budgetplanen.
Jag håller inte med Janusz Lewandowski när han hävdar att vi i alla våra förslag – det vill säga rådets preliminära förslag jämfört med kommissionens förslag – i huvudsak skulle ha använt den så kallade osthyveln, för att använda ett uttryck från Nederländerna, och att vi skulle ha gjort nedskärningar över hela linjen.
Jag menar att vi framför allt har gjort vissa val i den här budgeten, val där ni kan ha en annan uppfattning, men det är åtminstone val och de har på intet sätt varit lätta för rådet att fatta.
Salvador Garriga gjorde en intressant iakttagelse med sin jämförelse mellan de nationella budgetarnas ökning under ett antal år och EU-budgetens ökning.
Hans ståndpunkt var att EU: s budgetökningar mot den bakgrunden har varit klart lägre än de nationella budgetökningarna under ett antal år.
Om man tittar närmare på detta håller jag med om att detta även kan leda till en annan insikt.
De senaste åren ger verkligen en helt ny bild av den nationella budgeten, särskilt sedan 2000 då lågkonjunkturen inleddes och fram till nu.
Det räcker att nämna diskussionen kring stabilitetspakten för att ni skall förstå vad jag menar.
Till svar på den jämförelse som Salvador Garriga gjorde och som var mycket intressant vill jag säga att de nationella regeringarna givetvis har skyldigheter som EU inte har och som sammanhänger med ökade utgifter för exempelvis social trygghet, hälsovård och utbildning.
Det är en budget som helt skiljer sig från EU: s budget, där jordbruksutgifterna fortfarande svarar för närmare hälften av budgeten och strukturpolitiken för nästan 30 procent.
Jag vill på det bestämdaste bemöta den allmänna kritik som framförts av ett antal ledamöter och som går ut på att rådet har agerat bokförare.
Jag vill faktiskt hävda motsatsen, för vi har definitivt inte agerat som bokförare, utan som politiker och som politiskt ansvariga, genom att träffa val.
Dessa val har som jag nyss påpekade inte varit lätta.
Jag kan nog bara applådera åt att vi i rådet agerar stick i stäv med era synpunkter och att vi som Helga Trüpel sade har att göra med ett mycket självständigt parlament.
Jag måste dock säga att politik som jag ser det inte bara handlar om att formulera prioriteringar, utan också om att ha modet att formulera vad som skall hända sedan, och som politiker vet vi att detta i allmänhet är svårare än allt annat, men enligt min uppfattning är detta nödvändigt om man skall kunna genomföra ekonomiska prioriteringar.
I den meningen hoppas jag att vissa av parlamentets ledamöter inte har antytt någon form av motsättning här när det gäller det ansvar som vi i egenskap av budgetmyndighetens båda delar – ni som parlamentet och vi som rådet – känner för alla Europas medborgare.
I kraft av detta ansvar tar vi i rådet vederbörlig hänsyn till den ekonomiska situationen under en lågkonjunktur, till att vissa val definitivt måste göras och till att vi till stor del ser detta mervärde som en del av mervärdet hos insatser som görs på EU-nivå, jämfört med insatser på nationell nivå, precis som jag sade i mitt svar på Janusz Lewandowskis anförande.
Detta föranleder mig att ta upp ett exempel som Helga Trüpel nämnde, nämligen att kulturens och kulturpolitikens oerhörda betydelse inte betyder att detta är ett område som måste hanteras på EU-nivå.
Enligt min mening är det inte så att ju viktigare ett område är, desto mer europeiskt skall det vara.
Vad det fortfarande är fråga om är på vilken nivå man effektivast skapar mervärde.
Jag skulle vilja uppmärksamma några få och viktiga frågor som nämndes av talare på er sida.
Låt mig börja med kommissionär Schreyers påpekande – och detta är en fråga som många ledamöter har tagit upp – nämligen strukturfonderna, och kommissionär Schreyers besked att utnyttjandegraden är klart högre än vad man tidigare trott.
Hon nämnde i själva verket också diskussionen om bolagsskatten och hennes invändningar mot att koppla den diskussionen till diskussionen om strukturpolitiken.
Låt mig med eftertryck betona att vi för det första självklart inväntar kommissionens förslag om denna fråga och för det andra att rådet och rådets ordförandeskap står fast vid sin vägledande princip och kommer att fortsätta att göra så i framtiden, nämligen att kostnaderna för de nya medlemsstaterna skall förbli oförändrade och även att vi skall låta de överenskommelser som nåddes kring denna fråga i Köpenhamn förbli oförändrade.
När det gäller betalningsanslag har ett antal ledamöter redan uppmärksammat denna fråga, vilket är förståeligt, särskilt Salvador Garriga som var först med att göra detta.
Han var också den förste att komma med kritiska synpunkter på rådets förslag gällande kommissionens förslag, men jag antar att han redan har fått ett slags svar, om än oavsiktligt, av Esko Olavi Seppänen, hoppas att jag uttalar namnet riktigt nu, som påpekade att fem miljarder återbetalades före 2003, och jag kan försäkra honom och er, herr talman och ärade ledamöter, att fem miljarder har återbetalats förr.
Om vi talar om återbetalningar till ett belopp av tio miljarder menar jag att detta kastar ett lite annat ljus över kommentaren om betalningsbemyndigandena.
Många av er påpekade med rätta vikten av de nya prioriteringarna, de nya medlemsländerna och av att visa solidaritet.
Därför lägger jag så stor vikt vid vår bestämda och uttalade uppfattning att vi inte skall blanda oss i överenskommelser och rättmätiga förväntningar som växt fram i det avseendet.
Ett antal av er, däribland Markus Ferber och Jan Mulder, nämnde frågan om jordbruket.
Återigen är det samma sak som gäller, och jag skulle vilja hamra in budskapet en gång till.
Det säger sig självt att man inte skall rucka på överenskommelser och jordbrukarnas och odlarnas rättigheter.
Som Jan Mulder så riktigt sade kommer vi att få in den senaste statistiken i oktober, men vi kommer alltid att fullgöra våra skyldigheter i detta avseende.
Några av er, däribland Salvador Garriga och Anne Elisabet Jensen, har också pekat ut EU-organen som ett bekymmersamt område.
För ett ögonblick påmindes jag om att Europaparlamentet tidigare under förra året faktiskt bekymrade sig över extra kostnader för dessa organ och nu verkar parlamentet oroa sig för att man inte skall få tillräckliga anslag, åtminstone för några timmar.
När det gäller de nya europeiska organen anser jag att vi har lagt fram ett mycket gediget förslag om organens verksamhet.
Flexibilitetsmekanismen har nämnts, framför allt i samband med den yttre politikens omfattning.
Ni är nog överens med mig om att kärnan i flexibilitetsmekanismen är att den anpassas efter oväntade och oförutsedda händelser och därför inte skall användas för insatser som kan planeras i förväg.
Jag anser att det är mycket viktigt och ligger i allas intresse att vi behåller detta instrument för detta syfte och inte utnyttjar flexibilitetsmekanismen på det sätt som tidigare föreslogs, dvs. för utrikespolitiska åtgärder i stort och hela det externa politikområde som Janusz Lewandowski med flera hade kritiska och oroliga synpunkter på.
Jag kan till viss del dela deras oro, eftersom att vi inte precis gillade att göra nedskärningar inom detta område – än mindre än inom övriga områden – med tanke på det allt större ansvar som EU har i världen, och jag instämmer här till fullo i de synpunkter som kommit till uttryck.
Å andra sidan har vi ju som ni har sett många viktiga undantag i vårt förslag till nedskärningar, där den största prioriteringen givetvis är Irakfrågan och den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken i stort.
Jag skulle i viss mån vilja sätta in detta i ett större sammanhang, för om man tittar på hur budgeten har utvecklats under de senaste åren har det varit en enorm ökning just på detta område.
Slutligen har vissa ledamöter direkt eller indirekt haft synpunkter på den nya budgetplanen.
Jag skall inte gå in på fler detaljer, eftersom vi lyckligtvis skall ha ett informellt möte efter detta sammanträde för att diskutera igenom det här med samordnarna från alla politiska grupper i parlamentet, då vi under förlikningen också har enats om att informera er på ett korrekt sätt.
Låt mig ändå göra en kommentar om detta, eftersom ett antal ledamöter har dryftat denna fråga, nämligen 1-procentsskrivelsen och ordförandeskapets policy.
Ni kan vara lugna, vi är visserligen här som nederländare, men vi agerar inte på egen hand utan som Europeiska unionens ordförandeskap, vilket betyder att det är vårt ansvar att göra så stora framsteg som möjligt för att nå enighet i rådet, åtminstone när det gäller att vid årets slut ha fastställt principer och riktlinjer för den kommande fleråriga budgeten.
Därför har vi som ordförandeskap precis antagit en strategi där man undviker att slå fast om 1-procentstaket är rätt eller fel och i stället går vidare i riktning mot en diskussion om vilka våra prioriteringar är och, vill jag tillägga, vad vi vill skall hända sedan.
Jag vill ta tillfället i akt att säga detta som ett svar på era synpunkter.
På detta sätt hoppas vi kunna lägga grunden för vad man kan kalla en uppbyggnadsstrategi, en öppen diskussion om innehållet, vilket är precis vad jag tycker att vi redan har påbörjat här i dag tillsammans med parlamentet.
