# ID: svediakorp-gov448713
# author: Talmannen. (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2004-09-14
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 4,194
# sentences: 215
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Mina damer och herrar!
Jag vill nu vända mig till er som parlamentets talman.
Jag skall börja med att tala om hur hedrad jag känner mig över att ni beslutade att sätta er tillit till mig och välja mig till parlamentets talman.
När ni valde mig sade jag att jag skulle vänta till detta sammanträde med att sammanfatta min strategi för den första hälften av denna mandatperiod.
Jag kommer självklart inte att presentera ett politiskt program eller framföra mina egna idéer om den europeiska integrationen.
Som talman är mitt syfte helt enkelt att beskriva prioriteringarna på vår dagordning och sätta dem i ett sammanhang.
När jag gör detta skulle jag vilja dela med mig av min stolthet över att tillhöra den största av alla multinationella parlamentariska institutioner.
Europaparlamentet står för fred och demokrati och respekt för mångfald.
Många européer är ännu inte tillräckligt medvetna om detta, men faktum är att parlamentet är ett forum för debatter och beslut som påverkar vår vardag och den framtida värld vi kommer att leva i.
Vår gemensamma stolthet måste gå hand i hand med en ansvarskänsla.
Det är vår skyldighet att visa ansvar när vi utövar våra befogenheter, tar ställning i internationella frågor och ser till att det utvidgade parlamentet fungerar smidigt.
Unionens legitimitet har två källor.
Den ena finns här i parlamentet och kommer från EU: s medborgare, som parlamentet företräder.
Det finns inget som säger att den alltid måste stämma överens med den andra källan, nämligen medlemsstaterna.
Parlamentet sammanför nu 25 parlamentariska traditioner.
Det uttrycker sig på 20 officiella språk och arbetsspråk, vilket medför kostnader och komplikationer.
Men inte ens så många språk speglar hela Europas språkliga mångfald, vilket jag ofta blir påmind om.
Jag fick tillfälle att ta det ansvar jag talade om under sommaruppehållets allra sista dagar.
Det var då min sorgliga plikt att göra ett antal uttalanden på parlamentets vägnar för att klart och tydligt fördöma de mest grymma och barbariska terrorattacker och terrordåd som olika delar av världen utsatts för.
Europaparlamentet gör därför gemensam sak med alla demokrater genom att förmedla sin sorg och uttrycka sin solidaritet med alla de familjer som så orättvist tvingas sörja på grund av den brutala plåga som tyvärr inget land nu är befriat från.
Jag vände mig till EU-medlemsstaternas 25 stats- och regeringschefer för att denna känsla skulle uttryckas så högtidligt och kollektivt som möjligt.
Jag föreslog att alla skolor i unionen i dag ansluter sig till oss, företrädarna för Europas medborgare, i en tyst minut till minne av de barn som föll offer för dödandet i skolan i Beslan och alla andra barn som fallit offer för terrorismen.
Med glädje kan jag tala om att flera länder redan har samtyckt till att delta och därmed låta EU: s medborgare uttrycka sina känslor inför dessa fruktansvärda händelser.
Parlamentet fördömer och förkastar alla terrordåd.
Terrorism innebär nämligen förnekelse av just de värden som Europeiska unionen bygger på, oavsett vilken grupp som bär ansvaret eller i vilket land dåden inträffar.
Folk hoppas att ett enat Europa skall att bli bättre på att motarbeta detta hot, som är en av huvudorsakerna till oron och osäkerheten i vår region.
Jag måste säga att det inte räcker med att uttrycka den fasa vi upplever.
När fördömandena avlöser varandra i snabb följd blir våra ångestladdade ord en spegling av frustration och maktlöshet.
Det finns inga ursäkter eller skäl till en så ohygglig händelse som vi blev vittnen till i slutet av sommaren eller till händelserna den 11 september i New York, eller till vad som hände den 11 mars i Madrid.
All slags terrorism måste fördömas.
I den aktuella internationella debatten – särskilt i den utvecklade västvärlden – handlar det dock inte om att fördöma utan om hur alla former av terrorism kan bekämpas.
Självmordsfanatismen kan givetvis inte stoppas med förnuftiga argument från bildade och intelligenta personer.
Å andra sidan skall man inte vänta sig att man kan eliminera samtliga orsaker genom att på ett simpelt och urskillningslöst sätt bruka våld och hämnas på andra barn för den skada våra egna utsatts för och på så sätt starta en ohållbar våldsspiral.
Kriget mot terrorismen kan inte vinnas om terrorism betraktas som ett konventionellt krig.
Parlamentet bör utveckla området med frihet och säkerhet.
Vi måste aktivt främja en antiterrorstrategi som bygger på internationellt samarbete där polisen, rättsväsendet och underrättelsetjänsterna är delaktiga.
Det krävs också internationellt samarbete för att angripa de bakomliggande orsakerna till den dödsbringande självmordsfanatismen.
Att analysera är inte detsamma som att rättfärdiga.
Parlamentets debatter och resolutioner får aldrig tolkas som försvar för terrorvåld.
Kampen mot terrorismen kräver att vi studerar dess orsaker så att vi kan bekämpa den effektivare.
Parlamentet måste fortsätta att diskutera med full samvetsfrihet på samma sätt som hittills.
Vi måste särskilt granska situationen i Tjetjenien, Irak och Palestina, oavsett vilka ilskna reaktioner som kan uppstå.
Mina damer och herrar!
Bland sommarens nyheter fanns ytterligare en anledning till oro och otrygghet i Europa.
Jag tänker på det allt vanligare beslutet att flytta ett företags ekonomiska verksamhet inom ett integrerat ekonomiskt område, med syftet att utnyttja mer gynnsamma skatte- och arbetskraftsförhållanden.
Detta brukar kallas omlokalisering.
Ni har säkert lagt märke till att fenomenet väcker defensiva reaktioner i vissa medlemsstater, vilket kan påverka unionens solidaritetspolitik.
Saken tydliggör definitivt intressekonflikten mellan ekonomisk konkurrenskraft och social sammanhållning.
I våra ögon borde dessa två syften komplettera varandra.
Båda är avgörande för Europas utveckling och särskilt för Lissabonstrategin.
Detta är mycket mer invecklat än man tror.
En enkel jämförande beräkning av arbetskraftskostnaderna är sannolikt inte den enda förklaringen till fenomenet.
Debatten kommer med säkerhet att vara av särskilt intresse för de européer som hoppas att EU skall visa sig vara en lösning och inte ett problem.
Frågan bör därför ha en framträdande plats i parlamentets arbete och vara en självklar del av de många frågorna på vår dagordning.
Jag återkommer till dem senare.
Jag tar mig friheten att påminna er om att parlamentets främsta skyldighet är att bidra till att det utvidgade parlamentet fungerar på bästa möjliga sätt.
Snart kommer även Rumänien och Bulgarien att vara företrädda här.
Vi skall komma ihåg att parlamentet är en offentligt finansierad institution som står inför nya utmaningar i fråga om storlek och effektivitet.
Jag själv kommer att vara ordförande för en arbetsgrupp med uppdraget att se till att parlamentets storlek inte försämrar effektiviteten.
Två frågor är särskilt viktiga i sammanhanget, nämligen ledamotsstadgan och språkordningen.
Jag uppgav tidigare att stadgan kommer att vara en prioriterad fråga.
Den 8 september hade jag därför ett möte med rådets ordförande Jan Peter Balkenende, som försäkrade mig att han skulle ta lämpliga kontakter med företrädare för de regeringar som inte kunde stödja förslaget till ledamotsstadga, för att ta reda på vilka alternativ de hade i åtanke.
Jag bör påminna er om att parlamentet aldrig underrättades om skälen till att vissa länder inte kunde godkänna förslaget.
Parlamentets samförstånd bör inte äventyras innan vi får den informationen.
Jag vill emellertid upprepa att vi fortfarande är helt beredda på att inleda en dialog och att vi är öppna för alla förslag från rådet eller de medlemsstater som har bäst förutsättningar att främja en överenskommelse.
När det gäller språkordningen måste jag påminna parlamentet om att den tillämpas enligt bestämmelser som fastställts av förra parlamentets presidium i form av en uppförandekod för flerspråkighet.
Jag vädjar till alla ledamöter, särskilt utskottens presidier och samordnare, att göra allt för att koden skall tillämpas korrekt med hänsyn till de knappa resurserna för tolkning och översättning.
Det kommer att ta lite tid innan situationen blir bättre.
Jag uppmanar alla att fortsätta att anpassa språktäckningen för arbetsmöten efter de tillgängliga resurserna.
Vid det förra plenarsammanträdet argumenterade vissa ledamöter för rätten att uttrycka sig på sitt modersmål, även om det ännu inte är ett av unionens officiella språk.
I det här sammanhanget måste jag påpeka att språkordningen godkänns genom överenskommelser i rådet.
Rådet måste fatta ett enhälligt beslut.
Innan relevanta beslut har fattats måste ordförandeskapet kräva att arbetsordningen följs, oavsett personliga ståndpunkter i frågan.
Jag vill också framhålla att Europaparlamentet blir ett fullt utvecklat parlament om och när det konstitutionella fördraget ratificeras.
Parlamentet kommer då att ha regelverk där dess funktioner och ansvarsområden definieras en gång för alla.
Även om konstitutionen så småningom ratificeras kommer den inte att träda i kraft förrän den 1 november 2006.
Till dess är en av parlamentets viktigaste uppgifter att stimulera en bred debatt om ratificeringen av det konstitutionella fördraget.
Mellan den 29 oktober – dagen då det konstitutionella fördraget skall undertecknas i Rom – och den 1 november 2006 – då den skall träda i kraft – kommer mitt ordförandeskap att domineras av ratificeringen av EU: s konstitution i de 25 medlemsstaterna.
Enligt planerna kommer konstitutionen att ratificeras i ungefär en medlemsstat i månaden.
I de flesta fall kommer förfarandet att omfatta en folkomröstning.
Mitt hemland Spanien är det första som genomför en folkomröstning, i februari 2005.
Denna tvåårsperiod blir ett utmärkt tillfälle för européerna att lära sig mer om det EU de vill skapa, enligt definitionerna i texten.
Medborgarna får möjlighet att bedöma vad ett sådant EU skulle kunna betyda för dem och varför det är viktigt för dem.
Ledamöterna i parlamentet uppmanas att stå till medborgarnas tjänst.
Vi måste hitta kreativa sätt att kommunicera med medborgarna och formulera ståndpunkter som gagnar dem.
Ett betänkande av Richard Corbett och Íñigo Méndez de Vigo som har diskuterats i utskottet för konstitutionella frågor skall antas före årets slut.
Parlamentet måste sträva efter att bli en verklig europeisk församling.
Det måste bli ett föredöme för en öppen, pluralistisk och demokratisk debatt.
Parlamentet får inte vara föraktfullt, hycklande eller tro sig ha monopol på den europeiska andan eller det europeiska tänkandet.
Ingen kan göra anspråk på att sitta inne med den sanna tanken om Europa.
Debatten kommer med all säkerhet att bli komplicerad med tanke på antalet särdrag och ideologier och de olika partiernas skilda sätt att se på det EU vi vill åstadkomma.
De centrala frågorna i utkastet till konstitution måste därför behandlas i större debatter i utskottet för konstitutionella frågor.
Jag har bett ordföranden för detta utskott att ge mig specifika förslag som underlag för parlamentsdebatten.
Viktigare än själva debatten är dock hur medborgarna uppfattar den.
Medborgarna måste få information om konstitutionens karaktär, vad den handlar om och vad den faktiskt inte handlar om.
Det är mycket viktigt att de röstar om texten i det konstitutionella fördraget och inte som en reaktion på det politiska läget i deras respektive länder.
När parlamentet väl har formulerat sin ståndpunkt måste vi se till att den blir känd och vägs in i ratificeringsprocessen.
Det är högst beklagligt att ratificeringen inte kommer att vara mer genuint alleuropeisk, ligga närmare folket, och att den inte kommer att äga rum i alla länder!
Vår största utmaning måste vara att föra upp debatten på EU-nivå och se till att interna politiska diskussioner inte påverkar, som vid det senaste valet till Europaparlamentet.
Parlamentet kommer att etablera kontakt med de nationella parlamenten.
Redan under konventet hade Europaparlamentet ett nära samarbete med de nationella parlamenten.
Personligen kommer jag dessutom att vara ordförande för en arbetsgrupp som skall verka för att främja konstitutionen som ett politiskt projekt, som kommer att diskuteras i den viktigaste debatt européerna har gett sig in i sedan de påbörjade sin gemensamma resa mot framtiden och lämnade krigets förödelse bakom sig.
Jag uppmanar er alla att fullgöra era uppdrag.
Innan dess behöver parlamentet ta itu med ett antal mer brådskande frågor.
Den första är tillsättningen av kommissionen.
Vissa uppgifter i pressen gör gällande att detta skulle vara en ren formsak.
Somliga tror att resultatet är givet på förhand och att parlamentet bara kommer att gå igenom förslagen utan att tillföra något politiskt mervärde.
Ni vet att det inte är så, mina damer och herrar.
Det måste parlamentet bevisa för världen.
Ledamöterna har rätt till sina åsikter om Barrosokommissionen.
Tillsättningen av kommissionen är ändå ett utmärkt tillfälle att uppmärksamma de viktigaste riktlinjerna i kommissionens program.
Den är också ett tillfälle att bekanta sig med den personliga och politiska förmågan hos de kvinnor och män som utgör den blivande kommissionen, och att bli medveten om vad parlamentets politiska grupper kräver av kommissionen.
Kommissionen är givetvis motorn i gemenskapens styre.
I början av mitt anförande nämnde jag två stora frågor som i dag skapar osäkerhet i Europa, nämligen terrorn och de sociala faktorerna som inverkar på sysselsättningen.
Det råder spänd förväntan på den nya kommissionens uttalanden och förslag kring dessa två frågor, liksom på kommissionens syn på en reform av stabilitetspakten.
Prodikommissionens första svar känner vi redan till, och vi vet också att kommissionsledamoten i fråga kommer att vara kvar på sin post.
Det blir också ett tillfälle att fortsätta debatten om den föreslagna reformen av pakten, som har så stor betydelse för Lissabonstrategin.
Barroso har satt frågan högst upp på sin dagordning.
Vi måste ställa frågor om hur kommissionen planerar att göra EU till ett föredöme när det gäller miljö, hållbar utveckling och utvecklingsstöd.
Vi måste också få reda på kommissionens syn på mediekoncentrationen i Europa och hur den skulle kunna ta itu med problemet.
Det är viktigt att fastställa kommissionens syn på förhållandet mellan Europa och andra världsdelar och med den islamiska världen, och även dess syn på hur förbindelserna mellan Europa och länderna i Medelhavsområdet kan utvecklas och hur den försvagade Barcelonaprocessen kan förnyas.
Vi är angelägna om att få veta vilket slags förbindelse kommissionen planerar att skapa med parlamentet, och hur den ser på sina förbindelser med rådets höge representant för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken under den här övergångsperioden.
Alla dessa frågor kommer att tas upp.
Utfrågningarna bör också göras mer livfulla, spontana och mindre stelbenta än tidigare.
När kommissionen väl har tillsatts kommer jag i egenskap av parlamentets talman att uppmana kommissionen att vara mer närvarande i Europaparlamentet.
Jag kommer att be kommissionens ordförande att hålla regelbundna möten med ordförandena för de politiska grupperna.
Jag kommer att be rådet om samma sak, särskilt Javier Solana, Europeiska unionens höge representant för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken.
Parlamentet måste fullfölja sitt sedvanliga lagstiftningsarbete, där kemikaliedirektivet REACH är särskilt viktigt.
Dessutom bör tre viktiga frågor diskuteras före årets slut.
Med hänsyn till den strategiska betydelsen nämner jag Turkiet först.
Talmanskonferensen kommer att ta emot Turkiets premiärminister Recep Tayyip Erdogan den 23 september, som vi hoppades på.
Erdogan kommer således att besöka parlamentet innan kommissionen lägger fram sin rapport, vilket var vår önskan.
Parlamentet har egentligen inget att säga till om när det gäller beslutet om huruvida anslutningsförhandlingar skall inledas i december.
Parlamentet behöver således inte framföra sin ståndpunkt i frågan.
Det vore emellertid otänkbart för oss att inte göra vår röst hörd i början av denna långa resa, för när vi än når fram måste parlamentet ge sitt godkännande.
Man bör komma ihåg att det viktiga med resor inte är hur långa de är utan vart de leder.
Min uppfattning är att parlamentet bör utarbeta ett betänkande om Turkiets anslutning före Europeiska rådets möte i december, så att Europeiska rådet kan ta del av våra uppfattningar.
Mina damer och herrar!
Frågor liknande den om Turkiets anslutning kan rättfärdiga parlamentets existens.
De ger parlamentet tillfälle att delta i stället för att bara vara åskådare.
Sådana beslut kan vara de tillfällen då de två legitimitetskällorna inte stämmer överens.
Regeringarna kan komma fram till en annan slutsats än folken.
Det här är definitivt ett utmärkt tillfälle att diskutera det slags EU vi hoppas skapa liksom konsekvenserna av olika tillvägagångssätt.
En stor förhoppning är därför att kommissionen kommer att lägga fram en objektiv rapport.
På så sätt skulle parlamentet och rådet kunna bilda sig en politisk uppfattning med full kännedom om konsekvenserna av det beslut som fattas.
Jag tänker på vad Turkiets anslutning skulle innebära för unionen, och hur ett avslag skulle påverka våra förbindelser med den islamiska världen.
Detsamma gäller frågan om konstitutionen kommer att godtas eller förkastas.
Parlamentet behöver frigöra sig från förutfattade meningar och grundlösa reaktioner när det ger sig in i debatten.
Debatten bör ses som en del i ett strategiskt förhållningssätt, med inriktning på det medellånga perspektivet.
Parlamentet behöver nämligen inse – vilket jag är säker på att det gör – att förbindelserna med den islamiska världen är det framtida Europas största utmaning.
Dessa förbindelser innefattar Irak, Afghanistan och Palestina.
Förbindelserna gynnas också av en ny grannskapspolitik, partnerskapet mellan Europa och Medelhavsländerna samt integrationen av invandrare i våra städer.
Det finns 10 miljoner muslimer i Europa och 1 miljard i världen.
Oavsett vilket beslut som fattas är det vår sak att visa den islamiska världen att vi inte stakar ut våra gränser enligt den sammandrabbning mellan civilisationer som vissa är fast beslutna att åstadkomma.
För att ge ett bidrag till debatten, mina damer och herrar, vill jag meddela er att jag har fått en rapport som utarbetats för kommissionen av en expertgrupp, där tre framstående ledamöter av Europaparlamentet ingår.
Rapporten har vänligt nog överlämnats till Europaparlamentet.
Jag måste säga att den är väl värd att läsa.
Parlamentet måste också fatta beslut om budgetplanen före årets slut.
Kommissionen har färdigställt sitt första förslag som vi kommer att få inom kort.
Unionens finansiella medel måste givetvis ligga i nivå med våra ambitioner och göra det möjligt att uppfylla de förväntningar som utvidgningen har väckt hos många medborgare och samtidigt ta hänsyn till den oro som andra känner.
Det finansiella paketet för 2007 – 2013 innehåller mer än budgetförslag.
Det är mycket mer än en budget: det är en referensram för en rad lagstiftningsförslag om hur bland annat den gemensamma jordbrukspolitiken, strukturfonderna, ungdomsprogrammen och de transeuropeiska näten skall finansieras.
Utformningen av den slutligt godkända referensramen kommer att påverka nästan alla våra lagstiftningsuppgifter.
Parlamentet kommer att få en central roll när det gäller att anta lagstiftningspaket, och det får en viktig funktion när detta paket med fler än 50 förslag skall antas, eftersom det måste godkännas enligt medbeslutandeförfarandet eller samtyckesförfarandet.
Det här blir ytterligare ett utmärkt tillfälle att visa att det inte bara pratas i parlamentet, utan att det här är ett organ som faktiskt fattar beslut i specifika frågor med långtgående konsekvenser.
Detta blir faktiskt ett unikt tillfälle för parlamentet att föra fram sina politiska prioriteringar.
Europas medborgare kommer att ta till sig dem om vi översätter vår jargong till vardagsspråk.
För det ändamålet har jag föreslagit talmanskonferensen att ett tillfälligt utskott inrättas som skall inleda debatten genom att ställa samman alla de ståndpunkter som diskussionen bör utgå från.
Beslut om detta skall fattas vid plenarsammanträdet i dag.
Budgeten är det nav där alla ekrar i det europeiska hjulet strålar samman.
Alla detaljer i budgeten måste övervägas noggrant.
Därför menar jag att ett tillfälligt utskott, möjligen med parlamentets talman som ordförande, tydligt skulle visa hur viktig vi anser att den här uppgiften är.
Viktigt att komma ihåg är att budgetplanen hänger samman med andra delar i vår politik som unionsmedborgarna hela tiden hör talas om, även om jag misstänker att de inte inser den fulla innebörden.
Jag tänker på Lissabonstrategin och stabilitetspakten.
Man kan verkligen undra vad den är tänkt att stabilisera, och om det är priserna, varför då bara priserna.
År 2005 har fem år gått sedan unionen fastställde målet att bli världens mest konkurrenskraftiga och dynamiska kunskapsbaserade ekonomi med möjlighet att skapa hållbar ekonomisk utveckling, fler och bättre arbetstillfällen samt ökad social sammanhållning.
Anser inte parlamentet att detta börjar låta ihåligt och att den politiska innebörden av detta inte har debatterats demokratiskt, vilket är nödvändigt för att tända den gnista som krävs för tillväxt?
Låt oss inse att Lissabonmålen inte uppfylls och att de sannolikt inte kommer att nås till 2010.
Det är parlamentets skyldighet att framföra oro när det gäller detta så avgörande mål för unionens framtid.
Det upprepas hela tiden likt ett mantra, fast man har sannolikt tänkt alldeles för lite på hur målet bäst uppnås.
Wim Kok kommer att bjudas in för att presentera den rapport han har fått i uppdrag att utarbeta om processens brister och framtidsutsikter.
Jag anser att parlamentets debatt bör fokuseras på denna rapport.
Målen från Lissabon var ytterst ambitiösa och fastställdes mot bakgrund av den konjunkturuppgång som rådde 2000, strax före början på den kris som senare intensifierades av terrorismen.
Detta måste medges, liksom det faktum att målen hanterades i en mellanstatlig process, som är beroende av medlemsstaternas goda vilja att genomföra målen inom ramen för en samordningsmetod i behov av förstärkning.
Det är väl känt att teknikinvesteringarna har varit begränsade under den här perioden i jämförelse med Förenta staterna, och att detta land fortfarande lockar till sig våra främsta förmågor.
Den frågan kräver sannolikt en fokuserad debatt.
Humankapitalet har inte utvecklats såsom vi beslutade i Lissabon.
Lissabonprocessen går hand i hand med en ökad tonvikt på miljöpolitiska åtgärder.
I likhet med Maastrichtkriterierna kommer Kyoto att sätta tryck på Europa.
Vårt samhälle kommer att tvingas att förändra produktions- och konsumtionsmetoderna på ett sätt som medborgarna kanske inte är tillräckligt medvetna om ännu.
För att återgå till den föreslagna reformen av stabilitets- och tillväxtpakten anser jag att parlamentet bör visa politisk uppfinningsförmåga för att få pakten att främja Lissabonstrategin, även om parlamentet har begränsade befogenheter på området.
Mer allmänt är det min uppfattning att parlamentet bör försöka få en mer demokratisk debatt att inverka på huvudlinjerna i EU: s ekonomiska politik.
Debatten måste föras här i parlamentet under medverkan av de nationella parlamenten, så att de känner sig delaktiga i EU-beslut som får konsekvenser för budgetdebatterna i respektive land.
I det här sammanhanget välkomnar jag Jean-Claude Juncker, känd som Mr Euro.
Det stämmer faktiskt att vi hade problem i Europa när det gällde behovet av ökad samordning av den ekonomiska politiken.
Vi kommer självklart att behöva titta närmare på Europeiska unionens roll på internationell nivå.
Särskild uppmärksamhet måste ägnas åt de transatlantiska förbindelserna.
Jag anser att det är dags att parlamentet visar mognad och ansvar för sin parlamentariska diplomati genom ett närmare samarbete med kommissionen och rådet på den internationella arenan.
Mina damer och herrar!
Europeiska unionen är ett föredöme för övriga världen.
EU: s grundare hade en vision om en enad och försonad världsdel.
Den så kallade europeiska drömmen har nu blivit verklighet.
Under processen har den tyvärr förlorat sin demokratiska magi.
Den har inte längre makt att sätta viljor i rörelse och skapa aktivt samförstånd.
Tillåt mig att ge er en utmaning, mina damer och herrar.
Vågar man drömma en annan europeisk dröm, en dröm om ett mer pluralistiskt EU?
Vågar man drömma om ett EU som skiljer sig från det som grundarna och de sex första medlemsstaterna hade i åtanke?
Är det möjligt att forma ett ideal för en civilisation som bygger på delaktighet, vilket skulle bidra till att motarbeta intolerans, avvisandet av invandrare, etniska konflikter och religiös intolerans?
Jag anser att parlamentet måste engagera sig för detta.
De flesta medborgare som är företrädda här inser när allt kommer omkring – åtminstone intuitivt – att inget land kan hantera globaliseringen på egen hand.
Ett land kan inte heller på egen hand klara av obalanserna i miljön eller uppkomsten av så kallade kontinentstater, terroristhoten, fattigdomen eller den invandring som därmed uppstår.
Mina damer och herrar!
Det är dags att EU: s medborgare gör sina röster hörda.
Jag vill arbeta vid er sida och hoppas att vi skall lyckas med att mobilisera folken i vår världsdel och gjuta nytt liv i våra samhällen, så att denna europeiska dröm kan slå in.
Lycka till och tack så mycket för er uppmärksamhet.
