# ID: svediakorp-gov448620
# author: Barroso, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2004-07-22
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: PT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 4,850
# sentences: 175
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Jag vill tacka er för alla frågor som ni har ställt till mig och jag skall försöka besvara dem alla, och jag besvarade faktiskt en del av dem i går.
Först skulle jag vilja vända mig till de ärade ledamöterna från Grekland, som spelade en mycket aktiv roll i debatten.
I en anda av fair play vill jag gratulera dem till segern i fotbolls-EM som Portugal var värd för.
Jag vet att det är en mycket stor uppgift att arrangera en mästerskapstävling av den omfattningen, och jag vill därför önska våra grekiska vänner all tänkbar framgång i deras värdskap för de kommande olympiska spelen.
Jag skulle vilja försäkra dem som inte kommer att rösta på mig om att jag kommer att visa samma känsla för fair play som jag visade i fråga om Greklands seger i fotbolls-EM 2004.
När jag nu övergår till era specifika frågor, har jag ordnat mina svar i grupper, vilket jag mycket gärna gör i sådana fall.
Först alltså de internationella frågorna, där jag särskilt skall svara på frågorna från Watson, De Sarnez, Schultz, Ortuondo Larrea och Kristovskis om en stark europeisk närvaro på världsscenen.
Jag är för ett EU som fortsätter att spela en ledande roll i miljöfrågorna, speciellt de frågor om klimatförändring som har samband med Kyoto.
Jag är för ett EU som fortsätter att stå i främsta ledet när det gäller fri och rättvis handel i samband med Doha-förhandlingarna och ett EU som verkar för en multilateral inställning både till politiska frågor och till handelsfrågor.
Jag är för ett EU som spelar en aktiv roll i utvecklingsarbetet, och särskilt i kampen mot fattigdomen i världen.
Här är naturligtvis Afrika en prioritet.
Men vi måste också bekämpa epidemier som aids, malaria och tuberkulos.
Jag anser att EU på detta område har ett socialt ansvar som det inte kan dra sig undan från.
Det är också därför vi behöver resurser i de nya budgetplanerna som motsvarar våra ambitioner, och vi måste också eftersträva att fullgöra våra åtaganden i fråga om FN: s millenniedeklaration, parallellt med våra Monterrey-åtaganden i fråga om utvecklingsbistånd.
När jag nu övergår mer specifikt till utrikespolitik och till säkerhets- och försvarspolitik, skall jag besvara en rad frågor, särskilt dem från Pinheiro och Wiersma, genom att säga att jag anser att vi bör utveckla en europeisk försvarsidentitet.
Den nya konstitutionen – det nya konstitutionella fördraget – kommer att hjälpa oss att befästa denna säkerhets- och försvarsidentitet.
Jag anser också att vi kan samarbeta med den höge representanten, Europeiska unionens framtida utrikesminister.
I själva verket håller jag redan på att förbereda detta arbete tillsammans med Javier Solana, eftersom jag anser att det finns en hel del att göra på detta område.
Jag skall nu övergå till Irakfrågan, som jag också tog upp i går men som jag har ytterligare någonting att säga om.
Faktum är att Irakfrågan visade att det ännu inte finns någon gemensam europeisk politik.
Det var inte mitt land som var orsaken till att den europeiska enigheten bröt samman.
Olika EU-medlemsstater, inbegripet några som är medlemmar av FN: s säkerhetsråd, intog olika ståndpunkter.
Sådan är verkligheten.
Det är inte kommissionen som skall definiera Europeiska unionens utrikespolitik.
Enligt det nuvarande systemet är detta fortfarande en fråga för regeringarna.
Vad jag kan säga till er är att jag som kommissionens ordförande skall försöka arbeta, särskilt i samarbete med den nya EU-utrikesminister vars ämbete inrättas enligt det nya fördraget, för att successivt åstadkomma en sammanhängande EU-politik och se till att Europeiska unionen talar med en röst.
För närvarande är sanningen den att Irakfrågan har visat att så ännu inte är fallet, och det är därför jag inte anser det meningsfullt att i dag diskutera vem som hade rätt här.
Vi måste nu finna metoder för att sammanjämka våra ståndpunkter, och den senaste resolutionen som antogs enhälligt av FN: s säkerhetsråd innehåller några av förutsättningarna för en sådan åsiktsgemenskap.
Det ligger i vårt intresse att samarbeta om Irakfrågan och att försöka komma fram till en gemensam vision, särskilt när det gäller att stabilisera Irak och den kringliggande regionen, en vision om ett självständigt och suveränt Irak, ett Irak i fred med sig självt och med sina grannar.
Jag kommer därför att försöka besvara de frågor som jag har fått av Wurtz, Swoboda, António Costa, Napoletano, Wiersma, Frassoni, Gruber, Paasilinna och alla de andra genom att säga att jag som kommissionens ordförande – om jag får ert godkännande – i framtiden, så långt det är möjligt och i samarbete med medlemsstaterna, kommer att försöka se till att det finns en gemensam vision, och det är någonting som det inte har funnits något tecken till bland medlemsstaterna och, om vi skall vara uppriktiga, inte heller inom våra respektive politiska familjer.
Detta har varit en smärtsam fråga, en fråga som vi nu måste gå vidare med.
Men i fråga om Irak, och även i fråga om våra förbindelser med framför allt Förenta staterna, vill jag upprepa vad jag sade i går.
Jag är mycket stolt över att vara europé.
Om ni godkänner mig som ordförande för kommissionen, blir det min uppgift att försvara EU: s allmänna intressen och gemensamma bästa och inte det ena eller det andra landets politiska hållning.
Jag kommer inte att vara bunden av den ena eller den andra regeringens utrikespolitik, utan jag kommer att bemöda mig om att komma fram till en gemensam utrikespolitik för Europeiska unionen som helhet.
När det gäller förbindelserna med Förenta staterna, en fråga som tagits upp av flera ledamöter, bland andra Swoboda, Mussolini, Schultz och Evans, anser jag att det är viktigt att Europeiska unionen inte bör definiera sig genom sin motsatsställning till ett visst land eller en viss region.
Vi har vår egen identitet.
Vi behöver inte definiera oss genom någon motsatsställning till Förenta staterna, till Kina, till Ryssland eller till någon annan världsmakt.
Jag anser att det ligger i vårt intresse att Förenta staterna på ett konstruktivt sätt engagerar sig för viktiga globala frågor som till exempel miljön och kampen mot underutveckling och de största epidemierna.
Detta är vad jag kommer att försöka åstadkomma, om jag väljs till ordförande för kommissionen.
En annan fråga som nämndes här var Turkiet, en av de svåraste frågor som vi har att ta itu med.
Grossetête, De Sarnez, Martinez, Mulder och särskilt Belder talade om Turkiet.
Detta blir ett nyckelbeslut för Europeiska unionen.
Innan något beslut fattas i december bör både kommissionen och rådet lyssna på parlamentets åsikt i denna fråga.
Det är omöjligt för mig i detta skede att göra något antagande eller föregripa vad slutresultatet av denna process kommer att bli.
Jag vet inte heller vilken ståndpunkt kommissionen kommer att inta till den rapport som Prodikommissionen fortfarande håller på att utarbeta, men jag kan meddela att jag håller med er när ni säger att detta är en viktig debattfråga och att varje beslut som kan tänkas fattas måste förklaras mycket tydligt för alla, och allra först för ledamöterna i Europaparlamentet.
Detta är inte heller ett beslut som kan fattas på religiösa grunder: med anledning av de kommentarer som gjorts av vissa ärade ledamöter vill jag säga att min övertygelse är att vår union, vår gemenskap, bygger på lag och på mänskliga rättigheter; den kan aldrig bli en union som bygger på något slags ensidig religiös grund.
För mitt vidkommande är detta mycket viktigt.
Alldeles oavsett Turkiet-frågan vill jag också säga att vi behöver en speciell politik gentemot våra grannar, det vill säga gentemot våra grannar i öst, på Balkan och i Medelhavsområdet.
Därför talade jag om detta som en prioritet i går.
Jag anser att Europeiska unionens utrikespolitik inte kan göra allting på samma gång – allt kan inte prioriteras.
Om man prioriterar allting parallellt, kommer man till sist inte att ha någonting som är en prioritet.
Vad vi behöver är en konstruktiv politik för att kunna sprida välstånd och stabilitet till våra närmaste grannar, i öst, på Balkan och i Medelhavsområdet, och dessutom måste vi lämna ett aktivt bidrag genom de multilaterala världsorganisationerna, och framför allt genom Förenta nationerna.
Vi måste därför stärka förbindelserna med våra närmaste grannar, eftersom vår egen säkerhet och stabilitet också är beroende av att vi gör det.
Jag övergår nu till de institutionella frågor som ni tagit upp och särskilt till förfarandet vid min egen utnämning.
Den frågan ställdes av Schultz, Swoboda, Martin, Cohn-Bendit, Ortuondo Larrea och även av Dehaene.
Jag förstår de invändningar som görs mot den nuvarande metoden att välja kommissionens ordförande, men fördragen har följts.
För att visa att jag själv är bekymrad över detta ställde jag mig faktiskt till förfogande och träffade alla politiska grupper i Europaparlamentet.
Jag gjorde alltså mycket mer än vad jag är skyldig att göra enligt fördraget för att visa min respekt för parlamentet.
Den nya EU-konstitutionen, det nya konstitutionella fördraget, innebär att valet av kommissionens ordförande också får en politisk dimension.
Nu är det i stor utsträckning upp till er, Europaparlamentet, att tillsammans med rådet finna en mer konkret metod för rådet att motivera sitt val eller de politiska kriterier som det tillämpar vid valet av ordförande för kommissionen i framtiden eller, för att vara exakt, 2009.
Jag vill uttrycka mig klart och säga att jag inte bara vill vara rådets kandidat, även om jag naturligtvis är mycket hedrad över att ha fått enhälligt stöd i rådet, utan om jag väljs blir jag den kandidat som valts av rådet och Europaparlamentet.
Det är därför jag är här och presenterar mina åsikter och svarar på era frågor, och det är vad jag skall göra.
Jag vill upprepa att om jag blir vald kommer jag att försvara EU: s gemensamma intressen genom att, om nödvändigt, stödja de enskilda medlemsstaternas intressen, genom att söka uppnå balans mellan alla medlemsstater, både stora, medelstora och små, eftersom alla är viktiga.
De har exakt samma värde oavsett storlek.
När det gäller den fråga som Swoboda ställde till mig, det vill säga frågan om att jag har inlämnat min avskedsansökan som premiärminister, var detta beslut ett tecken på respekt för Europaparlament.
Det skulle inte vara korrekt enligt vårt system, det vill säga enligt det portugisiska systemet, om Portugal hade fått vänta i en månad på att få veta om landets premiärminister hade valts till kommissionens ordförande eller inte.
Detta är anledningen till att jag inte står här inför er i dag som regeringschef: jag är helt enkelt ledamot av det portugisiska parlamentet.
Jag står framför er som en av er och presenterar mina idéer och avvaktar ert godkännande av mig.
Jag anser att detta är ett tecken på respekt för parlamentet.
En annan fråga som många ledamöter ställt, särskilt av de Villiers, Bonino och Carlos Coelho, var frågan om relationerna mellan kommissionen och parlamentet, och jag skulle vilja använda samma uttryck som jag använde i mitt anförande, ” en nära positiv relation ”.
Europeiska unionen gör framsteg när dessa båda institutioner, kommissionen och Europaparlamentet, arbetar hand i hand, naturligtvis med respekt för varandras befogenheter, dvs. utan att kommissionen försöker tillskansa sig parlamentets befogenheter och naturligtvis också utan att parlamentet gör intrång på kommissionens område.
Men när dessa båda institutioner arbetar hand i hand, går det framåt för EU, och det är så jag vill gå till väga.
När det gäller debatten om EU: s framtid och om ratificeringen – en fråga som togs upp av Schultz, Grossetête och särskilt Dehaene – vill jag säga att detta är en debatt som vi måste vinna på nationell nivå, och alla politiker, både ledamöter av Europaparlamentet, ledamöter av nationella parlament och andra, kan delta i denna debatt.
Som institution har kommissionen till uppgift att tillhandahålla trovärdig och seriös information om vad som sker.
Därför kommer uppgiften att förmedla information att vara mycket viktig, men jag menar att detta är en uppgift som kräver att vi har det politiska modet att bekämpa den apati som jag nämnde för Bonino och andra ledamöter av Europaparlamentet.
Jag kommer personligen att ställa mig till förfogande för att delta i denna debatt, varhelst och närhelst ni vill att jag skall göra det, men jag upprepar att det är en debatt som måste vinnas på nationell nivå.
En annan fråga som också ställts till mig gäller hur kommissionsledamöterna skall väljas och särskilt huruvida det bör finnas superkommissionärer eller inte.
Denna fråga fick jag från flera ärade ledamöter, särskilt från Ludford.
Jag vill inte ha bara en superkommissionär i min kommission – jag skulle vilja ha 24 superkommissionärer, eftersom jag anser att en viktig princip står på spel här: kollegialitetsprincipen.
Kommissionen måste upprätthålla den principen.
Jag har ännu inte fattat något slutgiltigt beslut – det kan jag bara göra när jag har fått ert godkännande – om kommissionens sammansättning, men detta är en av kommissionsordförandens skyldigheter, det är inte Europeiska rådets skyldighet, och jag kommer därför att fullgöra min skyldighet när det gäller att fördela de olika kommissionsportföljerna.
Kollegialitetsprincipen gäller också här; vi kommer inte att göra intrång på andra institutioners område, men på samma sätt får inte heller rådet göra intrång på kommissionens område.
Det är mitt ansvar, och jag kommer att leva upp till detta ansvar.
Frågan om öppenhet och insyn har ställts till mig av en rad ledamöter, bland andra Evans, Bonde, Lundgren och Martens.
Jag kommer att arbeta för att kommissionen skall vara öppen, effektiv och ansvarig.
Jag anser att Europaparlamentet har en mycket viktig roll att spela när det gäller att övervaka kommissionens arbete.
För att kunna sköta denna övervakningsuppgift behöver Europaparlamentets ledamöter information, och jag är beredd att ge er den informationen.
Dessutom måste vi erkänna det positiva arbete som redan har inletts av ordförande Prodi på detta område.
Bonde ställde en rad specifika frågor till mig och jag vill besvara dem.
Jag vet redan att ni på ett informellt sätt har fått information om hela listan över expertgrupper och arbetsgrupper.
Jag hoppas att kommissionen regelbundet skall kunna ge parlamentet fullständig information om dessa expertgrupper och arbetsgrupper.
Jag vet att kommissionen har samarbetat med revisionsrätten för att förse denna institution med all den information som den behöver.
Jag är villig att samarbeta med er, och särskilt med budgetkontrollutskottet, när det gäller den finansiella kontrollen av kommissionen.
Jag har redan sagt att jag ännu inte har fattat något slutgiltigt beslut om kommissionens sammansättning, men det finns ett beslut som jag har fattat, och det är att kommissionsledamoten med ansvar för budgeten inte kommer att vara samma kommissionsledamot som är ansvarig för revision och kontroll.
Som jag ser det är detta det bästa sättet att garantera kontrollfunktionen.
När det gäller era mer omfattande frågor om dokumentation och information är jag villig att ge parlamentet den informationen.
Jag skulle vilja diskutera med er hur vi kan förbättra nuvarande situation.
När det gäller frågan om ” tipsare ” har kommissionen redan gjort en översyn av sitt personalreglemente, och kommissionens personal har nu följaktligen en klar skyldighet att rapportera alla oegentligheter, och kommissionen är skyldig att skydda rättigheterna för de tjänstemän som rapporterar sådana oegentligheter.
Jag övergår nu till frågan om jämställdhet och antalet kvinnliga kommissionsledamöter, en fråga som ställdes i går av Maaten och även i dag av Ludford, Segelström och Záborská och även av en rad andra ledamöter av båda könen.
Jag är för lika möjligheter.
Jag är för lika rättigheter för män och kvinnor.
Jag betraktar detta som självklart i vår kultur, och jag anser att detta är en fråga om mänskliga rättigheter som det inte finns utrymme att kompromissa om.
I går sade jag att jag har beslutat att ha en större andel kvinnliga kommissionsledamöter än vad som har varit fallet hittills, men en rad kvinnliga ledamöter har i dag frågat mig exakt vilket mål jag har.
Jag kommer att tala om för er vilket mitt mål är, men jag kan inte ensam ta hela ansvaret för det, eftersom det också beror på de nationella regeringarna.
Det är där ni kan hjälpa mig med vissa av era regeringar, i synnerhet med dem som ännu inte har fattat beslut om namnet på den kommissionsledamot som de vill föreslå för mig.
Mitt mål är att en tredjedel av de kommissionsledamöter som arbetar tillsammans med mig skall vara kvinnor.
Detta är mitt mål, och jag kommer att kämpa för att uppnå det, jag kommer att göra mitt yttersta för att förverkliga det.
Jag kan inte garantera att jag kommer att lyckas, men jag kan försäkra er att jag har tagit ställning för att nå detta resultat.
Några av de vanligaste frågorna rör ekonomiska och sociala frågor och särskilt frågan om social sammanhållning och Lissabonstrategin.
Några av de ledamöter som ställt frågor till mig om detta är Schultz, Poignon, António Costa, Itälä, Figueiredo, Titley, Rasmussen, Rosati, Paasilinna och Hökmark.
Låt mig upprepa, mina damer och herrar, att ni inte skall tro på de karikatyrer av min politiska profil som ni ibland möter.
Jag anser att det är möjligt att kombinera en social vision med ett reformprogram i fråga om marknaderna som skulle göra EU till ett av de mest konkurrenskraftiga områdena i världen, om inte det mest konkurrenskraftiga.
Jag förnekar inte att det är mycket svårt, men vi måste arbeta i den riktningen.
Vi kan inte åsidosätta den europeiska sociala modellen till förmån för konkurrenskraften.
Jag uppfattar därför Lissabonstrategin som en ekonomisk strategi, en strategi för konkurrenskraft, men också en social strategi och en strategi för miljöskydd.
Vi måste göra mer för att öka konkurrensen och förbättra den inre marknaden, göra stora tekniska framsteg och öka produktiviteten, vi måste investera i utbildning och mänskliga resurser och söka efter rena tekniker.
Men samtidigt måste vi välja prioritet och denna prioritet måste vara tillväxt och sysselsättning.
Detta måste helt klart vara vår prioritet och vi kommer att få möjlighet att definiera den vid den halvtidsöversyn av Lissabonstrategin som förre premiärministern Wim Kok för närvarande förbereder.
Jag hoppas att vi skall försöka prioritera tillväxt och skapande av arbetsstillfällen, eftersom detta är faktorer som verkligen kan ge garantier för den sociala strategin.
Men vi kan bara skapa arbetstillfällen om vi har ekonomisk tillväxt, detta är vad det handlar om, och därför måste vi öka EU: s produktivitet och konkurrensförmåga för att kunna skapa nya arbetstillfällen, för detta är vad våra medborgare är mest angelägna om.
När det gäller stabilitets- och tillväxtpakten, en fråga som Rasmussen, Rosati, De Vits och många andra redan har tagit upp med mig i dag, har jag därför sagt följande, och det kan jag upprepa: jag tycker inte att det är förnuftigt att överväga en översyn av det fördrag genom vilket stabilitets- och tillväxtpakten skapades, det kommer vi verkligen inte att göra.
Vad vi kan göra, och det har redan framförts en del tankar om detta, är att söka flexibla tolkningar utan att undergräva de väsentliga principerna i stabilitets- och tillväxtpakten, så att den inte kommer i konflikt med våra antaganden om tillväxt.
Det är med denna inriktning jag vill arbeta.
När det gäller budgetplanerna, särskilt i relation till de nya medlemsstaterna, vill jag svara på de frågor som ställts av bland andra följande ledamöter: Vaidere, Kósáné Kovács, Rouček och Pahor.
Särskilt när det gäller de nya medlemsstaterna betraktar jag detta som en prioritet, eftersom de nya medlemsstaterna behöver Europeiska unionens sammanhållning och solidaritet på samma sätt som vi, inbegripet mitt eget land, har dragit nytta av denna solidaritet.
Detta är inget nollsummespel, ett spel där några förlorar vad andra vinner.
Den hjälp vi kan ge de nya medlemsstaterna är bra för EU, och vad som är bra för Polen, Tjeckien, Ungern, de baltiska staterna, Slovakien eller Slovenien är bra för EU som helhet.
Jag är övertygad om att tillväxt i dessa länder kommer att lämna ett viktigt bidrag till den sammantagna tillväxten i Europeiska unionen, och därför har jag för avsikt att förespråka ambitiösa budgetplaner.
Jag kommer att bygga vidare på den grund som har lagts av Prodi-kommissionen och förespråka sådana budgetplaner, och detta är ännu ett område inom vilket jag behöver er hjälp med att vinna över de medlemmar i rådet som ännu inte är övertygade om solidaritets- och sammanhållningspolitikens betydelse.
Jag övergår nu till frågan om pluralism inom media, en fråga som Napoletano tog upp i går och som Gruber har tagit upp i dag.
Detta är ett mycket viktigt ämne som gäller själva kärnan i vår demokrati och frågan om Europas kulturella mångfald.
Kommissionen har redan diskuterat detta ämne, särskilt i sin grönbok i mitten av nittiotalet.
Pluralism inom media är en princip som klart erkänns i stadgan om de grundläggande rättigheterna och som nu finns inskriven i konstitutionen.
Era frågor gäller ett initiativ från kommissionen.
Vi måste vara säkra på att det finns en EU-rättslig grund för kommissionen att lagstifta på detta område.
Det finns frågor som fortfarande behöver förtydligas.
Vi bör inte underskatta de svårigheter som är förknippade med detta ämne, även om jag absolut tydligt vill säga att jag personligen förespråkar respekt över hela linjen för principerna om pluralism på informationsområdet.
Jag förstår också känsligheten och farhågorna kring ämnet genmodifierade organismer (GMO).
Just eftersom detta är ett så känsligt ämne har unionen fastställt ett omfattande regelverk för GMO för att kunna garantera att man får ett vetenskapligt underbyggt system som lämpar sig för att ta itu med alla dessa frågor.
Jag är övertygad om att detta system nu bör tillämpas med fasthet och beslutsamhet, eftersom vår trovärdighet står på spel här.
Det är dags att visa EU: s medborgare och våra handelspartner att det europeiska auktorisationssystemet fungerar så som det var avsett.
Sanningen är att detta system är det mest avancerade i världen, och därför har vi inte råd att offra vår trovärdighet på detta område.
Jag vill naturligtvis att detta system skall genomföras och jag vill försäkra parlamentet om att kommissionen, om jag får leda den, kommer att fästa mycket stor vikt vid denna fråga, vilket är en garanti för de ansträngningar som kommer att göras i samband med den.
Avslutningsvis vill jag ta upp de frågor om själva begreppet Europeiska unionen som så många ledamöter har ställt till mig.
Jag kan naturligtvis inte stödja dem som vill avskaffa kommissionen och göra sig av med Europeiska unionen helt och hållet.
Men jag vill be om stöd från alla dem som vill föra det europeiska projektet vidare, och här tar jag mig friheten att förklara mig oenig med de ledamöter som sade att de tänker rösta emot mig, eftersom mina åsikter hör hemma inom en annan del av det politiska spektrumet än deras.
Uppriktigt sagt anser jag inte att det är förnuftigt, för om ni uppför er på det sättet skulle det aldrig finnas någon stabil majoritet här i kammaren, och det skulle alltid vara omöjligt att välja en ordförande för kommissionen.
Av samma skäl kan jag inte hålla med de ledamöter som säger att de inte röstar mot mig personligen utan mot mig i egenskap av rådets kandidat.
Bra, då skulle man lika gärna kunna säga att det aldrig skulle finnas någon kommissionsordförande enligt de nuvarande reglerna.
Vi är en union som består av stater och av medborgare.
Jag anser inte att dessa två är oförenliga, och detta är mitt svar till Ludford och även till den ledamot som alldeles nyss talade om mina övertygelser: det finns ingenting oförenligt mellan att å ena sidan ha en stor vision och starka övertygelser och att å andra sidan agera pragmatiskt när det gäller hur de skall förverkligas, och detta är min ståndpunkt.
Jag har starka icke-förhandlingsbara övertygelser, särskilt när det gäller frihet och rättssäkerhet.
Jag anser att kampen mot terrorismen bör föras utan att man gör intrång på de grundläggande friheterna.
Säkerhet ja, men inte säkerhet till varje pris.
Jag är för frihet, som jag anser väsentlig.
Jag har tydligt talat om mina värderingar: frihet, respekt för de mänskliga rättigheterna, rättssäkerhet, lika möjligheter och solidaritet.
Jag betraktar dessa värden som icke-förhandlingsbara och min ståndpunkt är fullständigt otvetydig.
Men som ordförande för kommissionen kommer jag förvisso att söka kompromisser, eftersom jag är här inte bara som representant för en politisk familj, och jag är övertygad om att kommissionens ordförande bör samarbeta med PPE-familjen, med liberalerna och demokraterna, med socialisterna och med andra ledamöter i olika grupper som i grund och botten är eniga om att göra det europeiska projektet framgångsrikt.
Utan kompromisser kommer EU inte att göra några framsteg, mina damer och herrar.
Detta vittnar inte om bristande övertygelse, det innebär att jag är övertygad om fördelarna med pluralism, kompromisser och gemenskapsmetoden.
Vi har en stor vision för Europa, det får det inte råda någon tvekan om.
Vi har djupt rotade övertygelser, men vi har för avsikt att förverkliga dem på ett pragmatiskt sätt.
För att återvända till den bild som Watson använde i går och som jag redan har använt själv, bilden av ett flygplan utan pilot, så är det därför jag tror att Europeiska unionen inte kan fungera med en autopilot.
Det finns inget modernt flygsystem som sitter inne med den hemligheten.
För att fungera behöver EU ett politiskt ledarskap.
Det fungerar tack vare politiskt mod och jag kan lova er att jag skall bemöda mig om att utöva detta politiska ledarskap inte på ett partipolitiskt sätt utan genom att söka ett dynamiskt samförstånd, för jag anser att kommissionen verkligen kan fungera som pilot för Europeiska unionen, som nu befinner sig i ett avgörande skede i sin historia i och med att vi slutför EU: s utvidgning, varigenom vi visar vår solidaritet och ser fram emot fred, välstånd, säkerhet och solidaritet, inte bara på vår egen kontinent utan också utanför den.
Avslutningsvis är det därför jag ber om ert stöd, för om jag får ert godkännande kommer jag som kommissionens ordförande att söka förena hela Europa, från Medelhavet till Östersjön, från Europeiska unionens ursprungliga medlemmar till dem som just har anslutit sig, från de rikaste länderna till de fattigaste, från de största länderna till de minsta, och jag skall försöka vara inte bara den hederliga mellanhand som behövs mellan institutionerna utan också en enande kraft som kan föra det europeiska projektet vidare.
Jag vet att många människor är pessimistiska när det gäller Europa men, mina damer och herrar, vi behöver ett tidsperspektiv.
Hur var Europa för 50 år sedan?
Vad har det blivit i dag?
Hur var Europa bara för några år sedan, när det var delat av Berlinmuren och de baltiska staterna var ockuperade av en annan makt, när det saknades frihet i en stor del av vår kontinent, och hur är det nu?
Vi är i ett bättre läge i dag än vi var för 50 år sedan.
Min önskan är att vi om ytterligare 50 år skall vara i ett ännu bättre läge än vi är i dag.
Detta är vad jag ämnar åstadkomma, med er hjälp och er solidaritet.
