# ID: svediakorp-gov448575
# author: Barroso, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2004-07-21
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: PT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,702
# sentences: 60
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
Jag kommer inte att kunna besvara alla frågorna på bara fem minuter.
Jag skall försöka göra det i morgon på ett mer systematiskt sätt, men nu skulle jag vilja ge er en antydan om vad jag anser om de frågor som på vissa sätt verkar vara de svåraste och de viktigaste.
Framför allt skulle jag vilja bemöta dem som har uttryckt reservationer mot min kandidatur.
Vad först och främst gäller Irak är det sant att denna fråga har splittrat Europa, att den har skapat splittring mellan och inom länder, och att den till och med har skapat splittring inom de politiska familjer som är representerade här.
Jag tror att vi – om jag får svara på Paolo Costas fråga – i fallet Portugal i viss utsträckning lyckades motverka den splittringen när vårt parlament nyligen lyckades anta grundbeståndsdelen i en resolution för att samarbeta i fråga om den senaste resolutionen från Förenta nationerna.
Jag tror inte att det skulle vara till fördel för Europa eller för EU som projekt om vi nu gick tillbaka och gjorde hypotetiska överväganden i efterhand eller försökte säga vem som hade rätt.
Jag tror att det är viktigt för Europa att vara enat nu, och inte bara på grundval av den resolution som enhälligt antogs av FN: s säkerhetsråd, för jag tror att alla vi i Europa har ett grundläggande intresse av en stabilisering i Irak, av ett i verklig mening självständigt Irak, av ett Irak som har fred inom landet och med de andra länderna i området.
Om jag godkänns som kommissionsordförande av Europaparlamentet är detta precis vad jag kommer att arbeta med.
Det finns dock vissa parlamentsledamöter som kopplar samman Irakfrågan med andra frågor, särskilt med förbindelserna mellan Europa och Förenta staterna och med den europeiska säkerhets- och försvarspolitik som jag mycket starkt står bakom.
Vad först och främst gäller våra förbindelser med Förenta staterna skulle jag vilja säga att det är möjligt att vara pro-europeisk, som jag själv är, och ändå arbeta för goda förbindelser över Atlanten.
Jag tror att dessa goda förbindelser ligger i vårt intresse, i Europas intresse, men jag tror också att de i ett globalt perspektiv ligger i världens intresse, med tanke på de enorma utmaningar vi står inför globalt sett – särskilt terrorismen, miljöhotet, de stora epidemierna och underutvecklingen – som Europa inte kan möta ensamt.
Ett ensamt Europa räcker inte till.
Vi behöver få med oss våra viktigaste samarbetspartner på ett konstruktivt sätt, och detta inbegriper naturligtvis även Amerikas förenta stater.
Men jag skulle vilja betona att jag är europé, att jag är portugis, och att jag är mycket stolt över att vara europé.
Om jag väljs till kommissionsordförande kommer jag att försvara Europas allmänna intressen och Europas gemensamma bästa, och jag kommer inte att acceptera att Europa behandlas som en andra rangens makt på något område över huvud taget.
På den punkten vill jag inte att det skall råda något tvivel.
Den tredje frågan gäller den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken.
I det sammanhanget vill jag klargöra att jag ännu i dag förespråkar det jag förespråkade innan jag kandiderade till posten som kommissionsordförande.
Jag tror att det är nyttigt och nödvändigt för oss att bygga upp en gemensam europeisk identitet för säkerhet och försvar.
Jag anser att detta är viktigt, och det var därför jag som premiärminister alltid arbetade för att stärka den europeiska enigheten i dessa frågor.
Dessutom fick jag som utrikesminister äran att godkänna några av de instrument genom vilka Portugal förband sig att bygga upp just denna identitet, särskilt genom inträdet i Eurofor och i Euromarfor, vilket var mitt lands första steg i riktning mot att aktivt ingå i en gemensam säkerhets- och försvarsidentitet.
Den andra frågan gäller kommissionens, parlamentets och Europeiska rådets roller.
I fråga om detta skulle jag vilja upprepa vad jag skrev och sade innan jag befann mig i den här positionen.
Jag har alltid försvarat kommissionens roll som en överstatlig och sann gemenskapsinstitution.
Vid regeringskonferensen förespråkade jag bland annat att större självständighet och förtroende skulle ges åt kommissionen.
Då varken visste jag eller kunde föreställa mig att jag skulle vara där jag är nu, men jag ansåg då och anser fortfarande att gemenskapsmetoden är helt grundläggande.
Nu mer än någonsin tidigare, med 25 medlemsstater eller med 27 eller 28 eller ännu fler i framtiden, gäller det att om vi börjar arbeta helt mellanstatligt – och jag är försiktig med vad jag säger, men jag skall säga det ändå – kan det betyda slutet för Europeiska unionen.
Om vi börjar arbeta helt mellanstatligt är det vad som skulle kunna ske.
Vi kan hamna i en situation med grupper, med en balkanisering av grupper i Europeiska unionen där de starka ställs mot de svaga, de rika mot de fattiga, centrum mot avlägsnare områden och de stora mot de små.
Den enda lösningen är att följa den gemenskapsmetod som förespråkades av Europeiska unionens grundare – Jean Monnet, Robert Schuman, Konrad Adenauer, Alcide de Gasperi, Paul Henri Spaak och många andra.
Det var därför jag sade i mitt anförande att vi, även om vi inte kan förändra några värden, kan förändra det sätt på vilket vi förverkligar dessa värden.
Gemenskapsmetoden och kommissionens roll är därför av grundläggande betydelse, och jag tror därför att ett positivt samarbete mellan kommissionen och Europaparlamentet av den typ jag tidigare nämnde är viktigt.
En framstående ledamot, Daniel Cohn-Bendit, talade för att ledamöterna skulle bestraffa rådet och sänka dess kandidat till posten som kommissionsordförande.
Jag skulle vilja säga att om ni vill bestraffa rådet, herr Cohn-Bendit, så finns det andra mycket mer praktiska och mindre smärtsamma metoder att göra det än att bestraffa mig.
Det ges många andra tillfällen att göra det här i parlamentet.
Men kommissionen kan vara er allierade, parlamentets allierade, och jag har redan sagt att jag skall göra allt för att se till att det blir så, med bevarad respekt för kompetensen inom de olika institutionerna.
Jag har här i dag försökt bevisa min respekt för parlamentet, precis som jag gjorde under förhören med alla de politiska grupperna.
Jag försökte att göra samma sak i mitt eget land, i relation till, vårt nationella parlament.
Jag kan utlova noggrann trohet mot de principer för öppenhet som nämnts av olika ledamöter, bland annat från Gruppen Liberalers och demokraters allians för Europa.
Om jag blir vald bör vi skapa en dynamisk allians mellan dem som befinner sig i det europeiska projektets främsta linje.
Det var därför jag sade att jag anser, även om mitt parti naturligtvis har äran att tillhöra en viss politisk familj, att kommissionsordföranden inte skall vara ordförande för en politisk grupp, utan försöka skapa samförstånd mellan alla dem som i grund och botten har en gemensam tro på samma europeiska projekt.
Jag kan urskilja samma europeiska övertygelse i de olika politiska familjerna oavsett om det handlar om socialister, liberaler och demokrater, PPE-DE-familjen eller om andra ledamöter.
Därför vill jag för att bemöta vissa ledamöter i den socialdemokratiska gruppen och i den liberala gruppen säga att mitt förhållningssätt varken är dogmatiskt eller partiegoistiskt.
Jag tror att jag lyckades visa det när jag var den ende regeringschefen som gav stöd för en socialdemokratisk politiker som kandidat till posten som kommissionsordförande, och jag gjorde det för att jag var övertygad om att han var en bra kandidat till jobbet.
Kan man få ett bättre bevis på en icke-dogmatisk och icke-partiegoistisk hållning?
Om jag blir vald skall jag arbeta med de olika politiska familjerna, men naturligtvis mest med dem som tror på det europeiska projektet, och jag skall avsluta med att be om en sak: Var snälla och gör inga karikatyrer av min hållning i sociala frågor.
Som premiärminister var jag tvungen att handla i enlighet med det som jag ansåg var mest akut, men det som man anser vara mest akut är inte nödvändigtvis det som är viktigast.
I min prioriteringsordning kommer sociala och kulturella frågor före de ekonomiska.
Men jag sade en gång att om vi skall kunna uppnå våra mål gällande social rättvisa, vilka jag sätter högre än något annat, så måste vi omgående genomföra ekonomiska och finansiella åtgärder.
Det är min vision för Europa.
Det är därför jag inte bara ser Lissabonmålen som mål för konkurrenskraft.
Konkurrenskraft behövs naturligtvis, men det behövs också social sammanhållning och hållbar utveckling, inklusive miljöskydd och ett europeiskt ledarskap på miljöskyddsområdet.
Det var därför jag när jag i dag presenterade min agenda för ett europeiskt samarbete för er talade i allmänna ordalag om tre grundläggande områden: välstånd, solidaritet – vilket jag anser som särskilt viktigt – och säkerhet.
Jag tänker inte bara på solidaritet mellan de olika regionerna, med tanke på behoven hos de nya medlemsstaterna, utan också på solidariteten mellan olika sociala grupper och klasser, med särskild tonvikt på de mest missgynnade.
Det är min vision.
Jag tror att det går att få dessa olika komponenter att fungera tillsammans.
Låt mig säga igen att jag är en mittenreformist som vill arbeta hand i hand med parlamentet och som tror att Europa kan byggas med den rätta viljan.
Jag behöver ert stöd för att ge kommissionen auktoritet och trovärdighet, men inte för att försvara kommissionens eget territorium eller främja institutionell själviskhet, utan för att kommissionen är den institution som representerar Europeiska unionens allmänna intressen och Europas gemensamma bästa, och det existerar följaktligen ett naturligt gemensamt intresse med Europaparlamentet, som är alla europeiska medborgares röst.
Om jag lyckas få ert förtroende är det i den riktningen jag kommer att arbeta.
