# ID: svediakorp-gov448320
# author: Dimas, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2004-05-04
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EL
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 855
# sentences: 30
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman!
Om vi kunde döpa kvällens debatt och ge den en rubrik skulle vi säga att det var en debatt om solidaritet.
Detta är också det ord som nämnts oftast denna kväll.
Behovet av att stärka solidariteten har givetvis betonats flera gånger, och jag hoppas att vi, såsom även Marcin Libicki och Pan Daniel Kroupa tidigare påpekade, skall kunna göra EU och våra länder bättre för oss och våra barn och att vi utan att behöva offra vår frihet skall kunna leva i demokrati, säkerhet och frihet som garanteras av en gemensam önskan från Europeiska unionen och Europas folk.
Jag har följt debatten mycket noggrant och tycker mig kunna påstå att det tydligt framgått att ekonomisk politik och socialpolitik inte kan skiljas från varandra.
Därför valde vi rätt tillvägagångssätt förra året när vi beslutade att uppdatera och kombinera dessa båda politikområden.
Förutom denna iakttagelse skulle jag vilja framföra ytterligare ett antal slutkommentarer.
Den långsamma ekonomiska tillväxt som vi kunde se de första åren av Lissabonstrategins och, följaktligen även den socialpolitiska dagordningens, genomförande kan ge upphov till tvivel, vilket Astrid Lulling sade tidigare, om tankarna bakom den uppdateringsstrategi som antogs 2000.
Det faktum att flera delmål inte kommer att uppnås till 2005, till exempel för arbetslösheten, vilket påpekades av Sylviane H. Ainardi och andra, eller ökningen av antalet äldre anställda som ligger långt mycket lägre än de procenttal vi strävar efter, kan ge upphov till kritik.
Det strategiska valet av ekonomisk och social välfärd är dock det rätta.
Vi måste inte enbart, vilket Franco Marini betonade, vara trogna de principer som EU: s ekonomiska och sociala modell vilar på och som ligger i Lissabonstrategin; vi måste också fortsätta att vara trogna målsättningarna i den särskilda strategin.
Detta utesluter inte att det kan krävas justeringar av specifika politiska åtgärder och genomförandemetoder.
Det framstår dock tydligt att EU bör utnyttja den ekonomiska återhämtningen och dynamiken i utvidgningen för att ge Lissabonstrategin ny drivkraft.
Vi bör i det sammanhanget framför allt inrikta oss på vissa prioriterade områden såsom att förbättra investeringar i nätverk och tekniskt kunnande, vilket flera ledamöter, däribland Françoise Grossetête och Zoltán Szabó, också betonat och stärka näringslivets och tjänstesektorns konkurrenskraft och förlänga människors aktiva period i arbetslivet.
Vad gäller genomförandet av strukturreformer genomgår och möter de nya medlemsstaterna i allmänhet samma utmaningar som de gamla medlemsstaterna gjorde.
Såsom många ledamöter betonade, däribland Guntars Krasts och Inese Šlesere, möter givetvis de nya medlemsstaterna i en del fall större svårigheter.
Vissa länder, exempelvis Polen, har naturligtvis, såsom Grażyna Jolanta Ciemniak påpekade, en hög tillväxttakt, sex procent, och har genomfört sina reformer på strukturreformsområdet snabbare.
I samband med strukturreformerna måste för övrigt de nya medlemsstaterna särskilt inrikta sig på att skapa förutsättningar för att stärka produktivitetsökningen, eftersom produktivitetsnivåerna generellt sett är låga, och för att bemöta de höga nivåerna av strukturell arbetslöshet och långtidsarbetslöshet, vilket Czesław Adam Siekierski nämnde.
Jag skulle i detta sammanhang också vilja nämna en fråga som inledningsvis togs upp av Anne Elisabet Jensen och därefter upprepades, nämligen arbetstagarnas fria rörlighet.
Som vi vet har det fattats beslut om övergångsbestämmelser.
Dessa har överförts till olika nationella regler som täcker hela spektret, från noll till sju år.
Oavsett varierande övergångsperioder – som jag hoppas kommer att visa sig onödiga och därför avskaffas så snabbt som möjligt eller i största möjliga utsträckning begränsas – måste jag dock betona att fri rörlighet och fri rätt att etablera sig och arbeta i en annan medlemsstat är grundläggande friheter som är garanterade i gemenskapens regelverk.
Vi får inte heller glömma att de utgör en integrerad del av den inre marknaden och EU-medborgarskapet.
Jag skulle dessutom än en gång vilja betona det jag sade i början av mitt anförande, nämligen att ekonomier som är mycket enhetliga och präglade av inbördes beroendeförhållanden och som har en gemensam marknad måste samordnas effektivt för att en ekonomisk politik skall kunna utformas och genomföras på både nationell nivå och på EU-nivå.
Alla bärande inslag i den ekonomiska samordningsramen är nära knutna till denna övergripande strategi.
Jag är också ense med dem som i likhet med Marianne L.P. Thyssen påpekat att det enda sättet att påskynda processen är att genomföra andra reformer.
Vår samordning måste utvidgas utöver de ekonomiska spörsmålen till att även omfatta bredare ekonomiska frågor.
Vi måste också ta hänsyn till både de sociala aspekterna och miljöaspekterna, vilket Riitta Myller nämnde med hänsyn till vad jag tidigare tagit upp och betonat, och som jag skulle vilja förtydliga nu, nämligen att länder med högt socialt skydd som Danmark och Sverige också har lyckats bli ytterst konkurrenskraftiga.
Herr talman!
Vi måste hitta den politiska vilja som behövs för att utvidga vår samordning till att omfatta Lissabonstrategins samtliga sektorer så att vi kan få högre tillväxt och ökad sysselsättning.
