# ID: svediakorp-gov448319
# author: Lulling (PPE-DE ). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2004-05-04
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 430
# sentences: 13
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Herr talman, herr kommissionär, mina damer och herrar!
Europeiska rådet brukar göra uttalanden som kan vara visionära och till och med överdådiga, men som samtidigt är användbara.
Ett sådant gjordes i Lissabon 2000 när stats- och regeringscheferna lade fram en strategi som omfattar över tio år och som därefter skall ha gjort Europeiska unionen till världens mest konkurrenskraftiga och dynamiska ekonomi.
Enligt strategin skall en stark ekonomi stimulera framväxten av nya arbetstillfällen och gynna social- och miljöpolitik som garanterar hållbar utveckling och social sammanhållning; sammanfattningsvis är inte detta några genialiska tankegångar, utan snarare truismer och, för alla ekonomistuderande och för den sociala marknadsekonomins alla påskyndare, ett efterkrigstidens koncept.
När nu mandatperioden går mot sitt slut är vi, de gamla ledamöterna och de nya som vi har tagit emot denna vecka, med all rätt oroliga över möjligheterna att genomföra Lissabonstrategin.
Den aktuella fråga som i detta sammanhang bekymrar mig mest är dock huruvida vi kan bibehålla den europeiska sociala modellen i ett EU med 25 medlemsstater som i morgon kan vara 27 eller ännu fler.
Kan vi enas om att vi för att bevara den europeiska sociala modellen också måste tillåta ett visst mått av reglering av marknadsekonomin som motsvarar en lämplig social trygghetsnivå?
Detta innebär att vissa offentliga tjänster, såsom utbildning, hälso- och sjukvård eller kultur, inte får privatiseras helt, men ändå måste bli mer effektiva och hålla kostnaderna under kontroll.
För att kunna stimulera tillväxten och konkurrenskraften samtidigt som vi minskar arbetslösheten är det inte helt nödvändigt att också nedrusta vår solidariska demokrati eller överge omfördelningspolitiken som skall stärka sammanhållningen; vi måste inte heller överge vår kända solidaritet när vi nu lever i den utvidgade unionen.
Att påskynda reformerna är däremot en avgörande förutsättning om den europeiska sociala modellen skall kunna räddas i Västeuropa och utvidgas till Östeuropa; det enda som alstrar solidaritet är nämligen medvetenheten om gemensamma intressen.
Framför allt hoppas jag att det nya parlamentet som skall väljas den 13 juni med utgångspunkt från dessa bevis skall kunna bevara den europeiska sociala modellen som en integrerad del av den europeiska integrationens syften och mål, även om det innebär att de måste omdefinieras av samtliga politiska och sociala parter; bland dessa kommer parlamentet att ha en ledande funktion och huvudansvaret.
Herr talman!
Detta är inget testamente, för jag vill gärna fortsätta att arbeta här, men jag ville gärna framföra min absoluta övertygelse i denna fråga.
