# ID: svediakorp-gov448315
# author: Ribeiro (GUE/NGL ). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2004-05-04
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: PT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 641
# sentences: 26
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Herr talman!
Vi gör alla uttalanden och framhåller exempel, men jag skulle vilja använda minuterna för mitt sista inlägg denna mandatperiod till att försöka formulera mina synpunkter på frågan.
Tiden är dyrbar, men det är värt att ge sig på detta.
En ännu mer värdefull uppgift vore att förhindra att den så kallade ekonomiska och sociala modellen blir ett tomt begrepp, ett ihåligt sken som blivit till demagogi, endast ett skal varifrån vi har tagit de levande organismerna.
De levande organismerna är de principer och värden som måste tillämpas i praktiken.
De är erövringar och inte gåvor, erövringar som vi måste strida för och inte gåvor som tacksamt tas emot; de är principer som vi vill behålla och värna om, så att de inte långsamt dör ut.
För att sätta detta i ett historiskt sammanhang skall jag nämna exemplet Portugal.
I årtionden stod vi utanför den ram som kallas den ” europeiska modellen ”.
För 30 år sedan – med ” 25 april-revolutionen ” – erövrade vi social trygghet, reformer, arbetslöshetsförmåner och en minimilön; vi erövrade rätten till sjukvård och utbildning, och detta stadfästes i konstitutionen.
Arbete – på land, till sjöss, inom tillverkningen och i tjänstesektorn – fick det värde det förtjänar.
Offentliga tjänster inrättades, och vi strävade efter att länka samman den offentliga, kooperativa och privata sektorn.
Det kollektiva intresset prioriterades genom att ekonomin kontrollerades av demokratiskt valda politiker och inte tvärtom.
Politikerna var inte längre i den ställningen att de kunde tillåta etablering av privata finansiella företag med olika former av skydd.
Därefter, särskilt efter 1986, prioriterades nominell konvergens, men i praktiken rådde skillnader och ojämna förhållanden, socialt och regionalt.
Detta berodde på att målet om ekonomisk och social sammanhållning inte blev som det borde ha blivit.
Vi ville inte påtvingas absurda budgetkriterier eller redovisningar av stödmottagarnas uppoffringar och vinster.
Vad vi ville få ut av denna politik var att den skulle främja samarbete och överföring av medel, med ömsesidig respekt och fördelar för alla.
Nu har en mycket omfattande utvidgning genomförts, och vi välkomnar den eftersom den för samman Europas folk och kulturer.
Men det kommer inte att fungera på det här sättet om vi inte tar hänsyn till de nya medlemsstaternas erfarenheter – både positiva och negativa.
Dessa erfarenheter bör hjälpa oss att vidmakthålla de värden och principer som utgör en del av den ” europeiska modellen ”.
För det var inte bara Beveridgeplanen utan även ett visst mått av konkurrens som stärkte de principer och värden som humaniserade utnyttjandet av arbetskraften.
I går nämndes betecknande nog Reagan och Thatcher, personer som symboliserade nyliberalismen, som endast styrs av marknadens regler och som inte hindras av något för att förstöra dessa principer och värden.
Från den här sidan av kammaren välkomnar jag det utvidgade EU och begreppet grannskap – som en europeisk levnadsmodell och inte som en symbol för tom retorik.
Vi bör gå den här vägen, men under förutsättning att vi tillåter en rad olika institutionella, ekonomiska, sociala och kulturella förhållanden och inte tar på oss den ideologiska tvångströja som följer med ett allsmäktigt paradigm – en allsmäktig nyliberal, federal och militariserad konstitution – där vålnaden säkerhetshotet fungerar som svepskäl.
Jag skall avsluta som jag började, herr talman, med tanke på att tre minuter inte varar länge.
Principerna och värdena för en ny väg framåt är från och med nu genuin solidaritet, fred och ömsesidig respekt för en demokrati som inte bara handlar om att gå och rösta utan även om att medborgare, arbetare och människor faktiskt deltar.
