# ID: svediakorp-gov448301
# author: Őry (PPE-DE ). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2004-05-04
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: HU
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 371
# sentences: 16
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, mina damer och herrar!
Arbetskraftens fria rörlighet är en av de viktigaste grundläggande rättigheterna i EU.
Arbetstagares möjlighet att förflytta sig fritt är lika viktig för anställda som för företag.
Den fria rörligheten tryggar konkurrenskraften och samtidigt unionens kontinuerliga tillväxt.
Frågan kan ändå inte betraktas utan hänsyn till social trygghet.
När det gäller social trygghet tillåter inte EU: s regelverk att arbetstagare diskrimineras på grund av nationalitet.
Ett av de viktigaste målen för unionen som nu utvidgats till 25 medlemmar är att öka konkurrenskraften betydligt och därmed hålla jämna steg med de viktigaste konkurrenterna: USA och Japan.
Detta ingår i Lissabonstrategin som utformades 2000, och detta mål bör inom den närmaste framtiden ha en central roll när det stiftas lagar i nationerna och när Europaparlamentet antar lagar.
Men vi kan bara genomföra Lissabonstrategin med framgång om vi kraftigt ökar både sysselsättningsgraden och arbetskraftens rörlighet.
Under de senaste få månaderna har denna riktigt lovande process tyvärr stött på hinder, och de röster som på grund av någon sorts irrationell rädsla vill skjuta upp arbetskraftens fria rörlighet har vuxit sig starkare.
Vi har alla sett arbetsmarknadsundersökningar om den förväntade tillströmningen av arbetskraft från de tio nya medlemsstaterna.
Siffrorna visar att endast 1 procent av de aktivt sysselsatta förväntar sig att hitta ett arbete i en annan medlemsstat under de kommande åren.
Paniken är därför helt ogrundad; de nya medlemsländerna, inklusive Ungern, kommer självklart att rätta sig efter bestämmelserna i anslutningsavtalet, men samtidigt med rätta förvänta sig att begränsningarna på arbetsmarknaden inte införs på grund av rädsla och enfaldiga fördomar.
Bestämmelser som införs med hänsyn till stabiliteten i enskilda länder måste alltid grundas på specifika undersökningar, och frågan om den förväntade tillströmningen av arbetskraft från de nya medlemsstaterna måste hanteras från fall till fall.
Vi är i princip motståndare till ett synsätt som inte gör någon skillnad på de nya medlemsstaterna.
Det ligger i EU: s intresse att på bästa sätt använda den utbildade arbetskraften och de strategiska fördelar som följer med en flexibel arbetsmarknad, och på dessa grunder bli världens mest snabbväxande region.
