# ID: svediakorp-gov448275
# author: Nielson, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2004-05-04
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 759
# sentences: 40
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Fru talman!
Min första kommentar är riktad till Monica Frassoni, som frågade om rådets beslut av den 26 april om att anslå pengar för Nordcypern.
Detta beslut är politiskt och har fattats av rådet.
Kommissionen kommer att överväga hur den skall klargöra det.
Det är till följd av beslut som detta som utestående åtaganden uppkommer.
Vi har haft enorma problem med ackumulerade utestående åtaganden i vårt allmänna externa bistånd.
En stor del av denna ackumulering beror historiskt sett på detta slags beslut, som utgör en opinionsyttring och inte grundas på mer specifikt och bättre förberett arbete.
Det är viktigt att komma ihåg att en upphandling, vad det än gäller – och vi måste annonsera alla upphandlingar – i bästa fall tar minst sex månader.
Och det är först när vi har något konkret att lägga ut på upphandling!
Det återstår mycket arbete innan vi kommer så långt.
Parlamentet måste förstå att det är en bit kvar dit, och att detta beslut var mer en politisk signal än något som omedelbart omsätts i specifika åtgärder.
Det är inte rättvist att denna kommission, eller våra efterträdare i nästa kommission, skall fortsätta att ställas under samma slags press som vi har utstått hittills.
Rådets beslut kommer att respekteras.
Många ledamöter tog upp det vidare globala perspektivet av ett utvidgat Europa.
Det är inte Europa som har utvidgats, utan Europeiska unionen: det är en viktig distinktion.
Jag är övertygad om att vårt globala agerande inte kommer att försvagas på något sätt av utvidgningen.
Det kommer i själva verket att förstärkas.
Joost Lagendijk frågade, mot bakgrund av de lärdomar vi drog förra året när det gäller Irak, om vi bör ha en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik.
Han sade att vi får hoppas att de nya medlemsstaterna inte agerar som en trojansk häst.
Jag har en fast uppfattning om den saken.
När det gäller att fördjupa eller utvidga unionen är det viktigt att komma ihåg att beslutet om Luxemburgavtalet, genom vilket vetorätten i gemenskapen återinfördes, fattades 1966, många år innan den första utvidgningsfasen genomfördes.
Det skulle vara trevligt om de ” gamla ” medlemsstaterna kunde visa lite ödmjukhet ibland.
Det är också intressant att notera att GUSP inte kommer att betyda en ” gemensam utrikes- och säkerhetspolitik ” så länge det är fullständigt förbjudet att, inom ramen för vårt utrikespolitiska samarbete, diskutera vad två av unionens medlemsstater gör i FN: s säkerhetsråd.
På många sätt står ” G ” i GUSP fortfarande för den ” gamla vanliga visan ”.
Där står vi nu.
Jag tycker inte att det är lämpligt att vi, när vi nu firar utvidgningen, bortser från detta grundläggande faktum.
Utmaningen finns fortfarande kvar.
Några ledamöter nämnde diskussionerna och förhandlingarna om fördraget som en utväg för att lösa dessa frågor.
Jag vill varna för orealistiska förväntningar. av det som nu diskuteras kommer att leda till en ny situation när det gäller de frågor vi tar upp här.
EU kan inte ha en hög representant på grundval av en minsta gemensamma nämnare, och hela uppbyggnaden av vår utrikespolitik styrs fortfarande av den minsta gemensamma nämnaren.
När det gäller att garantera att den europeiska allmänheten förstår vad samarbete egentligen handlar om är en av de saker som oroar mig mest att vi ofta skapar förvirring genom att karakterisera det vi har på ett orealistiskt sätt.
I övrigt har dagens debatt varit positiv.
Joost Lagendijk nämnde också de kommentarer som Romano Prodi nyligen fällde om Ryssland och Ukraina.
Jag har inget nytt att tillföra i den frågan.
En europeisk grannskapspolitik är precis vad vi behöver.
Att jag inte instämde i vad några av ledamöterna sade när jag lyssnade till debatten beror till största delen på att de berörda drog förhastade slutsatser.
Vi bör undvika att göra detta.
Denna nya grannskapspolitik har helt enkelt sitt ursprung i behovet av att skapa ett strategiskt och positivt präglat grannskap, att se till att vi håller våra valmöjligheter öppna och att organisera allt på lång sikt.
Ständiga utvidgningar kommer aldrig att vara ett hållbart svar på frågan om hur vi skall leva tillsammans med våra europeiska grannar.
Vi har således gjort klokt i att skapa och lansera detta koncept; det tjänar EU och våra nya grannar väl.
