# ID: svediakorp-gov448143
# author: Kaufmann (GUE/NGL ). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2004-05-04
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 673
# sentences: 19
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Herr talman, mina damer och herrar!
Det är både ett stort nöje och en stor ära för mig att här i dag hedra minnet av den store europén Jean Monnet och påminnas om att det var den italienska antifascisten och demokratiska kommunisten Altiero Spinelli som låg bakom det förslag till fördrag vilket lade grunden till Europeiska unionen den 14 februari 1984, och vilket blev föregångare till det utkast till konstitution som utarbetades av Europeiska konventet, och som, vilket också är välkänt, den tidens Europaparlamentet antog med en anmärkningsvärt stor majoritet.
På den tiden gjorde Altiero Spinelli det uttryckligen klart att det framför allt var Europaparlamentet som hade förmåga att gå vidare med den europeiska integreringen och utveckla den ytterligare, eftersom det var legitimerat som en europeisk institution genom att det väljs direkt av medborgarna.
Detta budskap från Spinelli kan mycket väl framstå som ett testamente, men som jag uppfattar det är det fortfarande giltigt i dag, och därför borde det, även i framtiden, vägleda denna kammares handlingar när 25 stater förenas i att utmejsla 450 miljoner människors samexistens inom Europeiska unionen, och göra det på en solidarisk grund, både i demokratisk och social bemärkelse.
Jag är övertygad om att det bara är på det sättet som Europas enande, vilket officiellt fullbordades den 1 maj, verkligen kan lyckas och ha en framtid.
Altiero Spinelli invaldes i Europaparlamentet 1979, efter att ha ställt upp som kandidat för det italienska kommunistpartiet.
Han satt som ledamot av det som på den tiden var kommunistgruppen, vilken nästan uteslutande bestod av företrädare för de italienska och franska kommunistpartierna.
Från juli 1982, som ordförande för utskottet för institutionella frågor, var har ansvarig för att utarbeta förslaget till fördrag.
Eftersom jag i mycket hög grad betraktar mig själv som tillhörande Spinellis tradition är jag säker på att ni inte kommer att ha något emot om jag i dag fokuserar mina hågkomster på honom som människa och som politiker.
Mitt viktigaste skäl för detta är att Altiero Spinelli övergav stalinismen definitivt så tidigt som 1937, och att han senare orubbligt kämpade för ett europeiskt enande med idealism, passion, energi och sporadiska visioner som låg före hans egen tid, oavsett om det var som rådgivare åt De Gasperi, Jean Monnet eller den italienska utrikesministern Pietro Nenni, som gästprofessor och statsvetare, som ledamot av kommissionen eller parlamentet.
Hans kritiker och motståndare anklagade honom för en sporadisk tendens att drömma drömmar och förlora kontakten med verkligheten, något som, det måste sägas, innebar att han inte bara fick vänner i den egna gruppen.
För mig personifierar Altiero Spinelli de nyaste aspekterna av vårt europeiska arv.
Han lärde sig av bitter erfarenhet att nationalism, fascism och krig måste förpassas till det förflutna; det var detta som motiverade hans så passionerade hängivenhet för ett enat Europa.
I kampen mot fascismen uthärdade Altiero Spinelli många år i Mussolinis fängelser.
Därför var det bara logiskt att Spinelli skulle återfinnas bland de främsta upphovsmännen bakom utkastet till europeiskt manifest vid den europeiska motståndskonferenserna i Genève 1944.
Redan innan kriget var slut återvände Spinelli till norra Italien och deltog i det väpnade motståndet.
Efter kriget grundade han den europeiska rörelsen tillsammans med personer som Henri Frenay, ledaren för den franska motståndsrörelsen, och Eugen Kogon, en tysk som överlevde Buchenwald.
För Altiero Spinelli var det alltså kampen mot fascismen som gav honom en ansvarskänsla för Europas utveckling som en fredlig och fri demokrati, och ända fram till sin död den 23 maj 1986 uppskattade han sin frihet, som hade varit dyrköpt, och upprätthöll sin fasta tro på ett fredligt och enat Europa.
Det är detta antifascistiska arv som jag tror att vi alltid skall vara uppmärksamma på, och som framför allt borde vägleda våra handlingar ständigt.
