# ID: svediakorp-gov448141
# author: Corbett (PSE ). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2004-05-04
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 995
# sentences: 39
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Herr talman!
För lite drygt 20 år sedan hade jag den oerhörda förmånen att arbeta nära med Altiero Spinelli, när han var huvudföredragande för det förslag till fördrag som vi i dag firar minnet av och jag var en ung, entusiastisk medlem av parlamentets sekretariat.
Det var för mig på många sätt en dröm som gick i uppfyllelse: Jag hade nyligen samordnat ” ja ” -kampanjen i Storbritannien i folkomröstningen om vårt medlemskap i Europeiska gemenskapen 1975.
Jag hade varit samordnare av ” ja ” -kampanjen på universitetet i Oxford.
Jag hade då varit ledare för en grupp studerande som åkt till Rom i syfte att utanför ett möte i Europeiska rådet demonstrera för – en nymodig idé – direktval till Europaparlamentet – ett av Altiero Spinellis viktigaste kampanjteman på den tiden.
Så att då arbeta med Altiero Spinelli var en oerhörd ära och förmån.
Jag insåg att jag arbetade med en märkvärdig man, som skrev historia redan 40 år före förslaget till fördrag när han som Mussolinis politiska fånge – vilket han var i 17 år – var medförfattare till Ventotenemanifestet, i vilket man redan 1941 sade att om kampen mot fascismen kröntes med framgång och man vann kriget skulle allt ändå ha varit förgäves om det bara ledde till ett återupprättande av det gamla systemet med fullständigt suveräna nationalstater i växlande allianser, och vidare att den viktigaste utmaningen efter kriget skulle bli att sammanbinda Europas länder i en struktur som utvecklade deras gemensamma intressen och gjorde krig omöjligt.
Texten cirkulerade i alla antifascistiska motståndsrörelser under krigets sista år och var en av de viktigaste motivationerna, ett av de viktigaste idealen, som hjälpte till att sprida det europeiska budskapet på den tiden, långt före de europeiska rörelsernas sammankomst i Haag.
Fyrtio år senare var Altiero Spinelli här och hjälpte parlamentet att frambringa sitt förslag till fördrag om Europeiska unionen.
Han var en mycket ambitiös man, som samtidigt visste när det var nödvändigt att kompromissa.
Han var en man med vågade metoder, men villig att bygga samförstånd.
Han insåg också att hans projekt inte fick ses som endast hans eget personliga projekt om det skulle lyckas: han var villig att dela äran av – äganderätten till – det förslag till fördrag som parlamentet åstadkom.
Han själv talade aldrig om det som ” Spinellis förslag till fördrag ”.
Han såg till att sex medföredragande från alla de olika grupperna utsågs att arbeta med honom.
Han visste att detta projekt var parlamentets projekt.
Han beskrev inte sig själv som upphovsman utan som en barnmorska som hade hjälpt parlamentet att föda detta barn, som sedan behövde vårdas.
Barnet var viktigt.
Först bidrog det bara till Europeiska enhetsaktens tillkomst.
Det fanns många som inte var imponerade.
Om vi nu blickar tillbaka med en viss känsla för perspektiv, kan vi dock se att det sakta men säkert startade en process som ledde till fyra på varandra följande regeringskonferenser, Europeiska enhetsakten, Maastricht-, Amsterdam- och Nicefördragen samt nu den blivande konstitutionen.
I allt snabbare takt har det förvandlat 1984 års europeiska gemenskap till den helt annorlunda europeiska union som vi har i dag, en union med ett vidare ansvarsområde, med åtminstone delvis effektivare institutioner och med större demokratisk ansvarsskyldighet.
Steg för steg kan Altiero Spinellis insats nu ses i rätt perspektiv.
Lärdomen för oss i parlamentet är dock att Spinellis metod gick ut på att försöka bygga upp samförstånd.
Han sade att företrädare för alla EU: s viktigaste politiska partier sammanförs i parlamentet och att vi måste använda det till att här nå samförstånd, varefter budskapet kan tas med hem för att övertyga partierna och regeringarna i våra länder och skapa en oemotståndlig politisk kraft.
Han var duktig på att bygga upp samförstånd.
Låt oss inte glömma bort att detta var en tid av stor EU-skepticism – modeordet för dagen var ” EU-skleros ” – och när regeringarna sade åt oss att inte ändra fördragen, eftersom det bara skulle leda till ett steg bakåt.
Rådets ordförande, Leo Tindemans, och kommissionens ordförande, Gaston Thorn, kom till utskottet för institutionella frågor, som det hette på den tiden, för att be oss att inte göra det.
Parlamentet framhärdade likväl och byggde upp detta samförstånd, som ledde till att fördragen öppnades på nytt – ett tabubelagt ämne under många år.
Ingen ville ändra fördragen: i Tindemansbetänkandet undvek man att föreslå fördragsändringar, och i de tre vise männens rapport 1979 avrådde man från att ändra fördragen.
Parlamentet hade modet att säga att fördragen måste öppnas på nytt och att våra grundläggande konstitutionella texter måste granskas på nytt.
Altiero Spinelli byggde tålmodigt upp en kompromiss som i slutändan, när den antogs, stöddes av 88 procent av parlamentet.
I varenda politiska grupp fanns då en majoritet som stödde den.
Hela 79 procent av de brittiska konservativa stödde Altiero Spinellis fördrag – de satt då i en annan politisk grupp.
Nu har de anslutit sig till PPE-DE-gruppen.
Jag kan inte säga att de har blivit mer EU-positiva – Hans-Gert Poettering skulle kanske kunna bearbeta dem lite till.
Det är en grupp som tycks ha gått bakåt.
Hur som helst kunde Altiero Spinelli då bygga upp ett anmärkningsvärt samförstånd, och det fungerade.
Genom att utforma ett projekt här i kammaren – som företräder alla delar av folkopinionen i EU -, en kompromiss godtagbar för en så bred majoritet, kunde vi sätta i gång en process som har tagit oss dit där vi är i dag, där förslaget till konstitution kommer att bli kronan på Altiero Spinellis verk.
Vi måste se till att konstitutionen antas.
