# ID: svediakorp-gov448139
# author: Napolitano (PSE ). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2004-05-04
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: IT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 828
# sentences: 24
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
För det första skulle jag vilja tacka er för hyllningen till utskottet för konstitutionella frågor och den person som varit dess ordförande under de senaste fem åren.
Ni förstår, herr talman, det är viktigt att historien om upprättandet av detta enade Europa, som började för mer än 50 år sedan, blir en del av det gemensamma minnet hos de personer som finns representerade i parlamentet i dag: vi borde tänka tillbaka på och gå igenom denna historia vad gäller de datum och milstolpar som kännetecknar den och vad gäller dess förgrundsgestalter.
I dag hedrar vi minnet av två av de personer som inte var regeringsledamöter, som inte undertecknade fördrag, som inte arbetade i det strålkastarljus som är reserverat för de mäktiga, utan som var stora män med visioner och talesmän för integration, det vill säga Jean Monnet och Altiero Spinelli.
De var båda övertygade om att det enda sättet för EU, delat och blodbesudlat efter två förödande krig under första hälften av 1900-talet, att få en framtid var om det enades och övervann nationalism, rivalitet och fiendskap mellan staterna.
De stakade ut den väg som vi skulle slå in på för att grunda ett gemensamt europeiskt intresse och för att inrätta institutioner som kunde uttrycka och följa vägen genom utövandet av gemensam suveränitet.
Samtidigt som det stämmer att Monnet och Spinelli hade olika tillvägagångssätt, olika strategier för att föra fram underlaget till ett enat Europa, är det ännu mer riktigt att de hade samma ideal och att de båda ägnade sina livsverk åt det.
Den strategi som förespråkades av Jean Monnet och den store franske statsmannen Robert Schuman, som Monnet fungerade som värdefull rådgivare åt, baserades på att integrera produktionen, kol och stål till att börja med, ekonomierna och marknaderna i de länder som deltog i projektet, en strategi för gradvis utveckling av den europeiska integrationen.
Den definierades som funktionalistisk och syftade till att skapa konkreta grunder för fred i Europa, i första hand mellan Frankrike och Tyskland, och gav upphov till de gemenskaper som var i funktion fram till Maastrichtfördraget 1991.
Den strategi som Altiero Spinelli var stridslysten fanbärare för var däremot konstituerande, för det politiska grundandet av europeisk enighet i enlighet med en federalistisk utformning, och den fick stöd av de idéer som en stor italiensk statsman, Alcide De Gasperi, lade fram.
Men i kristider, till exempel 1955 då integreringsprocessen verkade avstanna till följd av det misslyckade försöket att skapa en europeisk försvarsgemenskap, strävade både Monnet och Spinelli i samma riktning i sina ansträngningar, trots att de följde olika vägar.
Spinelli skrev att han och Monnet båda envist slet och slavade: Monnet i hopp om att nå ett nytt initiativ från regeringarna, och han i hopp om att få ny kraft från utvecklingen, en ny stimulans från gräsrotsnivå.
Han sade att de trots sin gemensamma skepsis och alla hinder skulle vinna.
Och det var vad som skedde.
Denna profetia slog in: EU-anhängarna, de orubbliga företrädarna för integrering, förkämparna, Monnet och Spinelli, segrade.
Herr talman!
Vi har nu nått mål som inte ens de vågade hoppas på, och slutligen kan drömmen om europeisk integrering uppfyllas: en dröm som tog konkret form redan för 20 år sedan, då Europaparlamentet den 14 februari 1984 antog det förslag som utarbetades under Altiero Spinellis ledning med en överväldigande majoritet; även detta datum, som vi hedrar minnet av i dag, firas som den konstituerande processens födelsedatum.
Tjugo år senare har drömmen blivit ett grundläggande krav för det utvidgade nya EU.
Den konstituerande processen måste till slut uppnås genom godkännandet av det utkast som konventet om Europas framtid har antagit.
Vi kan inte stanna nu; vi kan inte återvända.
Utkastet till konstitution är inte perfekt, utan det utgör en gemensam grund som med svårighet fastställts mellan regeringar och parlament.
Det skulle kunna förbättras genom att stödja sig på det tjugoåriga Spinellifördraget, exempelvis där det fastställs – som Loyola de Palacio sade – att fördraget skulle träda i kraft så snart det hade ratificerats av en majoritet av gemenskapens medlemsstater och befolkning.
Konventets text skulle kunna förbättras, men den får inte försvagas, eftersom den nyligen skapade unionen bestående av 25 stater i så fall skulle riskera att köra fast och hamna i ett krisläge.
Därför borde ingen, inte någon av de regeringar som deltar i regeringskonferensen, ta tillbaka sina ord och det godkännande som de uttryckte i konventet: detta är den uppmaning som parlamentet ännu en gång ger alla; detta är det bästa sättet för att i praktiken hedra Altiero Spinelli och Jean Monnet, utan retorik.
