# ID: svediakorp-gov448094
# author: Nielson, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2004-04-22
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 429
# sentences: 24
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. Herr talman!
Det gläder mig att kunna säga att jag denna gång håller med Bernd Posselt fullständigt, vilket inte alltid är fallet.
Som svar till Charles Tannock: Det är sant att det är stor skillnad mellan stridsvagnsminor och truppminor.
De kan emellertid också användas på ett perverst sätt: en truppmina kan kopplas ovanpå en stridsvagnsmina, vilket är oerhört farligt.
Det finns alla möjliga slags perversa sätt att koppla och kombinera dessa minor.
Jag menar inte att vi bör gå utanför Ottawakonventionens räckvidd.
Vi bör använda den kraftfullt och konstruktivt och sedan fundera på hur vi kan gå vidare.
Uppgiften att öka det antal länder som faktiskt följer och ratificerar konventionen är fortfarande ett reellt problem.
Som danskt statsråd undertecknade jag Ottawakonventionen för mitt lands räkning.
Direkt efter undertecknandet gav den kanadensiska regeringen oss alla en fin kulspetspenna.
Jag hade därefter ett möte med den kringresande USA-ambassadören.
Jag tyckte synd om honom och gav honom den penna jag just hade använt till att underteckna, och sade att hans regering åtminstone skulle ha en penna som visste hur konventionen undertecknas.
Vi behöver fortfarande utöva påtryckningar på de länder som inte är med, däribland de EU-medlemsstater som nämnts under debatten.
Det viktigaste och effektivaste sättet att gå till väga efter konflikter är att, om möjligt, få de två sidorna i en konflikt att samarbeta för att ta bort minorna.
Nicaragua var ett bra exempel på detta, även om det där aldrig rörde sig om ett smutsigt gerillakrig.
Det var välorganiserat, och båda sidor hade dokumenterat vad de hade gjort.
I Nicaragua blev samarbetet i sig en del av processen att försonas och bygga upp förtroende.
I detta fall var det möjligt, men i många fall är det inte det.
Detta är en del av problemet.
Med det sagt mobiliserades lokalbefolkningen på ett fantastiskt sätt i Kambodja för att få fram upplysningar om var det låg minor, och man använde en långsiktig metod som byggde på bred medverkan för att komma framåt.
Vi måste använda vår globala närvaro inte bara till att ge pengar utan även till att fungera som en katalysator för användningen av bästa metoder.
Vi bör sannolikt också göra mer när det gäller forskning och utveckling på området detekteringstekniker.
Allt detta ingår i det vi ämnar göra under de kommande åren.
Låt mig avsluta med att tacka ledamöterna för deras mycket positiva inlägg.
