# ID: svediakorp-gov448090
# author: Souladakis (PSE ). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2004-04-22
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EL
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 473
# sentences: 15
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Herr talman, kommissionär!
Ofta får vi på den politiska arenan bekräftelse på att små insatser som verkligen genomförs leder till stora resultat, medan stora insatser som tillkännages men inte blir av inte leder till någonting.
I just detta fall har Ottawakonventionen, som undertecknades för sju år sedan och har tillämpats en mycket kort tid, bevisat sin användbarhet och effektivitet och är därför en framgångsrik policy.
Valet att hålla den första konferensen för översyn av konventionen i Nairobi har ett särskilt symbolvärde, eftersom vi alla vet att södra Afrika är ett av de områden som har den största koncentrationen av truppminor, som ju anses vara ett fattigmansvapen.
Jag vill ta tillfället i akt att påpeka att mitt land, som i flera år stod utanför konventionen, nyligen godkände och ratificerade den under dåvarande utrikesministern Georgos Papandreou och har tillämpat den när det gäller gränsen mot Turkiet, där det av allmänt förståeliga skäl rådde en konfrontationens kallfront.
Ottawakonventionens slutmål är att lösa få problemet med landminor genom samordnade insatser mot minor på internationell nivå under de kommande tio till femton åren.
Detta anses vara en stor utmaning eftersom över sextio länder har uppgett att de har problem på området och 20 av dem är mycket allvarligt drabbade.
Europas egna erfarenheter efter kalla kriget och mer nyligen på Balkan visar att detta enorma problem förekommer till och med på vår egen kontinent.
I Asien, Afrika och Latinamerika, där hundratals miljoner minor dagligen hotar hälsa och ekonomisk utveckling är problemet naturligtvis ännu större.
FN spelar en central roll genom att organisera och samordna de internationella insatserna, medan EU står för det största enskilda bidraget.
Sedan 1992, innan Ottawakonventionen ens fanns, och fram till i dag har kommissionen avsatt betydande belopp, vilka eventuellt bör höjas.
Europaparlamentet har genomfört en lång rad initiativ sedan 1992 i arbetet för ett totalförbud mot detta mordvapen som utrotar människoliv och förhindrar ekonomisk utveckling.
Men vårt viktigaste bidrag har varit genomförandet av program i ett stort antal länder i världen; i Afghanistan, i Irak, på Balkan, i dussintals länder där både icke-statliga och statliga organisationer deltar i röjningen av truppminor.
Förutom oskadliggörandet av minor måste dock programmen se till att mer uppmärksamhet ägnas åt utbildning, forskning och mer allmän information om risker och riskförebyggande.
Konferensen i Nairobi blir ett ypperligt tillfälle att tillämpa alla aspekter av Ottawakonventionen som av någon anledning inte har tillämpats på grund av tekniska brister, att göra tillägg till konventionen, att komplettera den och ge världen en ny konvention, en mycket effektiv om än småskalig konvention för fred och säkerhet i utvecklingsländerna och, än viktigare, i världens fattiga områden.
