# ID: svediakorp-gov448089
# author: Tannock (PPE-DE ). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2004-04-22
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 541
# sentences: 15
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Herr talman!
Per definition är alla moderna militära vapen en källa till död och förintelse, men truppminor är särskilt fördärvliga, eftersom de genom att ligga kvar efter fientligheternas upphörande orsakar ett fortgående dödande och stympande av oskyldiga civila, särskilt barn.
Detta vållar ofta och under långa tidsperioder massiva sociala och ekonomiska problem i länder som i många fall redan är bland de fattigaste i världen och som härjats av långvariga krig och sjukdomar.
Det är anledningen till att jag särskilt stöder 1997 års Ottawakonvention om förbud mot användning, lagring, produktion och överföring av antipersonella minor (truppminor) samt om deras förstöring.
Jag gratulerar de 141 stater som har ratificerat eller anslutit sig till denna konvention och uppmanar de fyra EU-medlemsstater som återstår efter utvidgningen den 1 maj och som ännu inte har gjort det – nämligen Estland, Lettland, Finland och Polen – att göra det utan ytterligare dröjsmål.
Fastän det är sant att ungefär 68 stater har förstört mer än 31,5 miljoner minor uppskattar man att 78 länder fortfarande har mellan 200 och 250 miljoner truppminor lagrade, att landminor tragiskt nog fortfarande orsakar mellan 15 000 och 20 000 nya offer per år och att landminor fortfarande ligger kringströdda i 82 länder runtom i världen.
Mycket återstår fortfarande att göra, för att upprepa kommissionär Poul Nielsons ord.
EU har utlovat 240 miljoner euro för perioden 2002-2009 för att stödja totalförbudet och bistå med minröjning, hjälp till offren och förstöring av lager, och detta stöd villkoras åtminstone delvis av att mottagarlandet visar en vilja att ansluta sig till konventionen.
Jag skulle även vilja gratulera min kollega Geoffrey Van Orden, som har varit särskilt aktiv i denna kampanj.
Jag önskar också all framgång med Nairobikonferensen i november 2004, vars syfte är att se över funktionen för konventionen och vilka ytterligare åtgärder som kan vidtas för att genomföra innehållet i den, särskilt hur beväpnade icke-statliga aktörer kan förmås att överge användningen av truppminor utan att deras legitimitet erkänns.
Detta gäller särskilt i Afrika – platsen för konferensen -, som har härjats av en rad tragiska inbördeskrig, från Zaire till Liberia och Sierra Leone, vilka kännetecknats av upprorsmakare och rebeller, ofta tungt beväpnade och finansierade av tredje part.
Till skillnad från vissa ledamöter här i kammaren godtar jag dock inte att förbudet automatiskt kan utvidgas till laglig militär användning av annan krigsmateriel, såsom stridsvagnsminor, eftersom dessa, till exempel, är mindre lättillgängliga för ickereguljära styrkor, på grund av att de är mycket dyrare och dessutom ofta läggs ut på ett väldokumenterat och systematiskt sätt som möjliggör snabb röjning i fredstid, efter fientligheternas upphörande.
Vidare kan de inte utlösas av ett oskyldigt barns fot, vilket fallet är med truppminor.
Dessa frågor måste övervägas var för sig, eftersom det annars finns en risk att det politiska samförståndet över partigränserna går förlorat i denna viktiga fråga.
Jag stöder även att parlamentet sänder en delegation av ledamöter som observatörer till konferensen, så att de kan avlägga rapport för kammaren om framstegen på detta mycket viktiga område.
