# ID: svediakorp-gov447919
# author: Jonckheer (Verts/ALE ). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2004-04-22
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 525
# sentences: 22
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Fru talman, herr kommissionär!
Mina kolleger i parlamentet förvånas inte om jag direkt säger att jag nästan inte alls instämmer angående min ärade liberale kollegas insats.
Jag anser att det, vid denna mandatperiods slut, är dags att kort göra ett bokslut över EU: s ekonomiska politik.
Den ekonomiska politiken omfattar Lissabonmålen, en livssyn vi definitivt kan dela, men genomförandet haltar i själva verket kraftigt, eftersom tonvikten ligger på en avreglering av de olika sektorerna och försummar de sociala och miljömässiga målen som finns på agendan.
Det finns dock ytterligare en del som definitivt saknas.
Det handlar om den makroekonomiska politiken på EU-nivå, som, om den överhuvudtaget existerar, endast gör så genom en stabilitets- och tillväxtpakt.
Den politik som har förts de senaste åren, i synnerhet av Frankrike och Tyskland, har bestått av insatser på budgetområdet.
Detta som ett försök att reducera underskott och skulder jämte en minskning av statsinkomsterna, med förhoppningen att allt detta kan lösas genom ökad tillväxt.
Detta upplägg fungerade inte.
Tillväxten är mycket låg, arbetslösheten ökar liksom inkomstgapet mellan olika sociala grupper, utan att utslagningen och fattigdomen för den skull minskar, detta i ett av världens rikaste områden.
Jag anser att det finns alternativ.
Dessa har diskuterats inom utskottet för ekonomi och valutafrågor men utan framgång, eller åtminstone utan att uppnå majoritet.
De alternativ som finns består framför allt i insatser gällande tillgång, givetvis, men även avsevärda insatser gällande utgifter.
Är det rimligt att europeiska medel skall finansiera ökade militära utgifter i Förenta staterna?
Jag beskriver dilemmat på detta sätt, eftersom det är så det måste beskrivas.
Det finns därför utrymme för ett återinförande av en nykeynesiansk politik som helt bygger på den inre marknadens storlek med en union med 25 medlemmar och behovet av att öka offentliga och privata investeringar.
Tillväxtinitiativet är kanske ett steg i rätt riktning, men det är otillräckligt både i fråga om kvantitet och kvalitet.
Vi måste samordna medlemsstaternas budgetpolitik och de sociala och miljömässiga konvergensreglerna, i synnerhet gällande arbetsförhållanden, löneutveckling – ja, löneutveckling – och miljö.
Slutligen vill jag avrunda med den skattepolitiska frågan.
Det är ett ämne vi diskuterat utförligt.
Jag vill bara säga till Olle Schmidt att jag slogs av ett uttalande, meddelat av en fransk nyhetsbyrå, av den svenske statsministern Göran Persson, som sade att om kandidatländerna fortsätter att sänka företagsskatten som de håller på med, skulle det inte längre vara möjligt att gå med på att ge dessa länder medel ur strukturfonderna.
Det vore bra om vi tänkte på detta slags observationer, och jag vidhåller – och jag väljer mina ord omsorgsfullt här – att de som inte vill att företagsskatten skall avgöras med kvalificerad majoritet, ett system som har lagts fram i den europeiska konstitutionen, är oansvariga och kommer att tvingas möta allt mer tillspetsade situationer när det gäller konkurrens på skatteområdet, vilket raserar våra sociala trygghetssystem.
