# ID: svediakorp-gov447907
# author: Lagendijk (Verts/ALE ). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2004-04-22
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: NL
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 408
# sentences: 19
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Herr talman!
Gårdagens dom var dessvärre ingen överraskning.
De som engagerat sig i frågan de senaste månaderna och åren har med egna ögon kunnat se att rättegången var en fars.
Domarna, och i synnerhet den allmänne åklagaren, hade inte det minsta intresse av att göra en ny, ordentlig undersökning av de gamla bevisen från 1994.
I denna rättegång kunde därtill försvaret än en gång inte kalla nya vittnen som ville lägga fram motbevis.
Detta var ett skämt till rättegång, och resultatet av en dålig rättegång är en dålig dom.
Men en sak måste stå fullständigt klart: detta säger mindre om regeringens attityd till reformer än om de konservativas hårdnackade motstånd.
Dessa domare, gårdagens domare, ville visa vem som bestämmer.
Deras svar är tydligt: vi bestämmer, inte Europaparlamentet eller Europeiska kommissionen i Bryssel, och inte heller regeringen i Ankara; det är vi som avgör ärendets utgång.
Jag tror att det enda sätt som regeringen kan begränsa den skada den utan tvekan har åsamkats i samband med dess anhållan om att påbörja förhandlingar i december, är att visa att detta är ett undantag från regeln.
Denna regel måste gälla: beslutade reformer måste genomföras i praktiken.
Två exempel.
Det har redan talats om planerna – och jag betonar ordet planer – på att avskaffa domstolarna för statens säkerhet.
Jag vill uppmana regeringen att skynda på i denna fråga, att inte låta det dra ut på tiden, och se till att dessa domstolar verkligen är avskaffade före december.
Det andra exemplet, såklart synnerligen symboliskt i sammanhanget, är användandet av det kurdiska språket, vilket vi bör komma ihåg inledde hela frågan.
På pappret, återigen på pappret, är användandet av detta språk tillåtet, men i praktiken finns det fortfarande ett stort antal administrativa hinder.
Det är alltså mycket viktigt att det kurdiska språket mot slutet av året verkligen kan användas i utbildningsväsendet och i media.
Avslutningsvis vill jag påminna dem som på grundval av enbart detta ärende dragit slutsatsen att förhandlingar inte bör inledas om vad Leyla Zana själv har uttryckt.
I ett brev till Europaparlamentet skrev hon: jag sitter hellre i fängelse i ett land som förhandlar med Europeiska unionen än är fri i ett land som Europa har vänt ryggen.
