# ID: svediakorp-gov447841
# author: Rocard (PSE ), (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2004-04-21
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,506
# sentences: 50
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman, fru kommissionär!
Utskottet för kultur, ungdomsfrågor, utbildning, medier och idrott har äran att till debatten, och senare till en omröstning i denna kammare, lämna ett betänkande som har varit mycket omdiskuterat.
Det avslutar tillfälligt ett äventyr som har varit ganska olyckligt.
Det är ett betänkande som er föredragande har reserverat sig emot, så det enda jag kan göra är berätta dess historia för er.
Det här är första gången under de två och ett halvt år då jag har haft förmånen att arbeta med Viviane Reding som jag inte är överens med henne – en vänskaplig meningsskiljaktighet, men trots detta en mycket tydlig sådan.
Hon är väl medveten om detta.
Hon har till och med nämnt den kort.
Tanken att en stad i Europa varje år skall vara den europeiska kulturhuvudstaden formulerades av Melina Mercouri 1985.
Till att börja med, herr talman, hade denna tanke en fantastik framtid, i en tid då stark konkurrens förde samman ett antal kandidatstäder i en tävling för att vinna ett enda utnämnande, och då en expertjury fällde sin dom om de verkliga EU-intressena i var och en av kandidatstädernas planer.
År 1999 föreslogs det olyckliga beslut 1419 av rådet, med stöd av kommissionen och med parlamentets godkännande, och fram till 2019 styr det, som Viviane Reding precis har påmint oss om, listan över de medlemsstater som, med bara en per år, har ansvaret för att föreslå den europeiska kulturhuvudstaden.
För det första tar detta beslut inte hänsyn till att det redan då fanns utsikter till att minst tio nya medlemsstater eventuellt skulle anslutas, och detta faktum är oacceptabelt.
För det andra var det öppet för både juridisk och politisk kritik, för att inte säga en skandal, eftersom det i praktiken förbjuder Europaparlamentet under de kommande två valperioderna, det vill säga de som börjar 1999 och 2004, att i fem år utöva sin befogenhet att bidra till det årliga valet av den europeiska kulturhuvudstaden.
Slutligen är det minst lika allvarligt att trots att vissa medlemsstater till EU: s institutioner och juryn har lämnat in en lista på två eller tre städer, och därmed möjliggjort ett verkligt val mellan dem på grundval av projektens dynamik, innovation och EU-dimension, så har inte alla gjort det.
Medlemsstaternas senaste val har ofta avsett en enda stad, som har valts av skäl som rör den lokala valpolitiken hos den regering som för närvarande sitter vid makten, och utan att staden i fråga har visat något verkligt intresse för att anta denna roll.
Det innebär tvångsarbete, inte minst på grund av att hjälpen från EU: s budget till dessa aktiviteter motsvarar mindre än fem procent av de utgifter som de medför.
Vad vi måste göra, herr talman, är att börja om från början.
I början av denna debatt för flera månader sedan var vi i mitt utskott eniga om detta.
Viviane Reding var också medveten om det, och hon vet lika väl som jag att det är sant, trots att hon precis har upprepat för oss att detta kommer att vara någonting för ett andra steg i höst.
Av bevisen framgår att vi måste revidera listan och ändra ordningen efter 2008, eftersom det möjligt, fru kommissionär, tvärt emot det som ni nyss har sagt, att integrera nya medlemsstater, förutsatt att de medlemsstater som redan har utsetts för åren efter 2009 skulle gå med på en liten försening.
Det var helt möjligt, och det var mycket enkelt eftersom det, herr talman, är mycket viktigt att inse att en stad behöver fem år på sig till förberedelser.
Det skulle uppenbarligen därför vara nödvändigt att revidera listan, ändra ordningen efter 2008, återinföra konkurrensen mellan städerna och återställa betydelsen av juryn, som när det bara finns en ” huvudstad ” naturligtvis inte har någon roll alls och inte längre gör någon nytta.
Den har vidare sagt detta skriftligt, med en förtjusande diplomatisk syrlighet.
Rådet tittade emellertid på och kommissionen vågade inte konfrontera det.
Därför har ni nu ett förslag till beslut som jag skulle beskriva som häpnadsväckande och som består i att det från 2009 till 2019 skall finnas två europeiska kulturhuvudstäder per år – en i en nuvarande medlemsstat och en i en ny medlemsstat –, och det kommer fortfarande att vara medlemsstaterna som utser kandidatstäderna, utan någon skyldighet att lämna in alternativa val till EU: s institutioner.
Vivane Reding kommer till och med att avvisa ett ändringsförslag från PPE-DE-gruppen, trots att det tryckte på i denna riktning.
Att välja två europeiska kulturhuvudstäder per år i en tid när förfarandet nästan är kvävt är raka motsatsen till vad vi borde göra.
Vi skall helt förvärra urvattningen och föråldringen ytterligare.
Juryn har fortfarande ingen betydelse, och de kommande två parlamenten har inte rätt att delta i urvalsprocessen.
Kommissionens löfte om att i höst lämna ett nytt förslag till beslut om ändring av detta system till oss är bara ett lockbete.
Om vi antar detta förslag nu, fru kommissionär, kan jag inte se hur vi i höst kan gå tillbaka vad gäller angivandet av 2019, ordningsföljden mellan medlemsstaterna och, framför allt, det faktum att två huvudstäder per år kommer att utses, och därigenom lämna denna uppgift till de två berörda medlemsstaterna.
Jag anser vidare att ni inte kommer att kunna få det direktiv som ni har presenterat antaget, eftersom ni har trasslat in er i problemets huvudinnehåll.
Det är vad jag förutspår.
Rådet tittar emellertid på och har använt sig av hotelser.
De tre medlemsstater som berörs under de kritiska åren 2009 till 2011, det vill säga Österrike, Tyskland och Finland, har varit rädda för att deras utnämnanden kommer att ifrågasättas, trots att ingen egentligen hade detta i åtanke.
Man har tagit hand om PPE-gruppen.
Vi står inför ett beslut som uppfyller våra medlemsstaters prestigeintressen, men säkert inte EU: s, vilka skulle ha varit att återuppliva och ge tillbaka gnistan åt det som var ett utmärkt förfarande.
Eftersom jag var angelägen om att behålla freden oss emellan, och min personliga vänskap med Viviane Reding, hade jag föreslagit, och socialistgruppen var överens med mig om detta, att vi skulle acceptera vårt nederlag på utskottsstadiet och besluta att inte lägga fram våra ändringsförslag vid sammanträdet.
Min mor gav mig trots allt en god uppfostran, och jag är fortfarande en artig pojke.
Våra gröna vänner tog dock upp dessa ändringsförslag igen, vilket de var i sin fulla rätt att göra.
Ni står därför inför två uppsättningar ändringsförslag som är helt oförenliga.
Först är det de ursprungligen socialistiska ändringsförslagen, som nu stöds av De gröna.
Dessa ändringsförslag syftar till att återgå till det gamla systemet och bara förplikta oss inför framtiden fram till 2010, med ett förbehåll för nästa parlaments rätt att be kommissionen att i höst föreslå en ny lista över medlemsstater inklusive de nya, och att beordra dem som kan att organisera en bred tävling mellan städer, så att det slutliga beslutet efter att vissa kandidater har eliminerats överlåts till expertjuryn, vilken måste få denna roll om den skall vara till någon nytta, och till EU-institutionerna.
Den andra uppsättningen ändringsförslag, som i huvudsak kommer från PPE-gruppen, bekräftar och anger i detalj kommissionens förslag som enligt min uppfattning gör varje eventuellt beslut den kommande hösten helt meningslöst.
Dessa ändringsförslag kräver dock att de medlemsstater som kan bör föreslå flera städer – och, fru Pack, ni har precis hört att detta inte kommer i fråga, eftersom Viviane Reding på grund av sina begränsningar kommer att vara skyldig att förvägra er detta.
Dessa ändringsförslag påstås uppmuntra konkurrensen mellan städerna, men de förklarar inte hur, eftersom de inte tar upp problemet med alla de mindre medlemsstater som bara har en viktig stad, vilket skulle kräva en revision av listan över medlemsstater, något som måste göras i höst.
Detta öppnande av konkurrensen har dock nu avvisats.
Så ligger det till, herr talman.
Ledamöterna kommer att rösta utifrån sitt samvete.
Än en gång vill jag säga att kommissionären, Viviane Reding, inte bär lika mycket skuld som ministerrådet, som kväver uppkomsten av en sann europeisk anda och inför ett system varigenom medlemsstaterna ställer ut sitt nationella arv och sina talanger, medan det samtidigt resolut förvägrar parlamentet dess behörighet.
I denna situation känner jag en viss sorg, men jag talar naturligtvis som den besegrade parten.
